Min fina mormor som verkligen kunde konsten att kramas!

Jag fick massor av respons på facebook på gårdagens inlägg. Många fina inlägg som gjorde mig väldigt glad att läsa. Tack ❤ 
Men jag kände att jag nog behövde förklara ett par saker eftersom många inte vet hur det gick till och när. Jag läste inlägget igen idag och insåg att det var lätt att läsa det som att mamma övergav mig när jag var liten. Så var det inte alls. Mamma var en otroligt närvarande mamma fysiskt när jag var liten. Hon var hemmafru och vi fick allt vad vi behövde och mer därtill, vi var hela, rena, fick husdjur, hästar och en massa frihet att göra nästan vad vi ville när vi växte upp. Hon gjorde sitt bästa och försökte otroligt mycket att göra så mycket hon kunde för oss och stå upp för oss i alla lägen.

Jag hann att bli vuxen innan allting förändrades. Jag vill inte gå in på exakt vad som hände, men jag vill vara tydlig med att jag var 25-26 år när hon började höra av sig med allt glesare mellanrum. Vi gjorde ett försök att bygga upp en relation, ett försök som slutade i katastrof och med en fullständig brytning hösten 2011. Sedan dess har vi inte hörts av alls. Det var mitt val att bryta, men hennes handlande gav mig inte ett enda bra alternativ. Sedan dess är det status quo. 

Det finns såklart tusen detaljer och omständigheter som jag inte vill berätta eftersom det berör fler personer än mig. Men läget är låst och här står vi nu, 5,5 år senare och vi har flyttat till hus och fått en helt fantastisk unge som aldrig träffat sin mormor. Livet är komplicerat ibland och lämnar oss i återvändsgränder som inte går att ta sig ur. Detta är en sådan situation där ord bara sårar och inget längre helar utan bara söndrar. 

Oftast känns det helt okej, det blir liksom vardag det med. Men andra gånger känns det bara så otroligt ledsamt. Och ibland kanske man får tillåta sig att må dåligt över att en relation går åt skogen och bara vara lite ledsen ett tag ❤