En man förändrade Sverige genom att stjäla en lastbil och köra den i full fart in på en gågata med avsikten att köra på så många människor som möjligt. Fyra människor dog, fyra helt oskyldiga människor som bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. 

Svenska folket reagerade med att sluta sig samman i kärlek, som en enorm organism, pulserande av liv och ljus. Vi står enade mot ondskan, försöker ni så split så svarar vi med att bli ännu starkare. Ett terrorattentat likt detta görs för att sprida skräck och förvirring, att få politiker att driva på hårdare mot invandrare så att de blir negativt inställda till västvärlden. Då blir de lättare att värva, murar byggs mellan öst och väst och konflikter trappas upp.

Men vi ställer inte upp, vi vägrar, vi slutar oss samman. Istället för att sky folksamlingar så samlas vi och pratar om hur vi kan motverka att människor söker sig till den typen av sammanhang. Vi pratar om integration och utbildning. Vi pratar såklart om hur vi kan hitta terroristerna innan de slår till, men ännu hellre vill vi nå dem innan de ens kommer på tanken.

Vi är många, vi är starka. Vi ställde oss upp när den lilla pojken låg på stranden och vi gör det nu igen. För att vi kan och för att vi vill. För att det är det enda rätta.

Den stora utmaningen blir att hålla i även när det lugnar sig. Mellan de stora händelserna när livet tuffar på och klimatet på nätet blir tuffare. När mörka krafterna driver på en hårdare invandringspolitik. Hur håller vi emot då? Hur orkar vi stå starka varje dag, inte bara idag utan om en månad, om ett år?

Sen jag gick med i gruppen #jagärhär har jag sett mycket ljus, många bra personer som kommenterar med ett lugn och en sinnesnärvaro som blir en sansad motpol till hatarna. Samtidigt är det svårt att inte bli matt av hatet. Alla dessa män och kvinnor (men oftast män) som hatar allt som är annorlunda, som hatar andra kulturer och som omöjligt kan se att två personer som bekänner sig till samma religion kan välja att gå två helt olika vägar. Personer som inte kan hålla två saker i huvudet samtidigt utan tror att vi tänker på stockholmsterroristen med kärlek, när vi pratar om kärlek och värme, när det vore helt veeklighetsfrånvänt. Som missar helt poängen med vår respons och som tror att varje muslim är en terrorist. Det går inte att diskutera med dessa personer och ändå kan vi inte stå tysta. Vad vi kan göra är att motverka hatet med ett lugn och förstånd som hatarna helt enkelt saknar. Aldrig låta deras ord bli den enda rösten i debatten. Aldrig låta det se ut som att de är majoriteten. 

Jag tror på att majoriteten av det svenska folket har ett gott hjärta även om kommentatorerna kan få det att låta annorlunda. Jag tror på #jagärhär. Jag tror på att världen kan förändras med kärlek och jag är är övertygad om att mer våld och hårdare tag inte förbättrar någonting alls. Jag hoppas bara att vi orkar hålla i och kämpa även i lugnare tider.