Jag var aldrig en barnmänniska innan jag själv blev mamma. Jag gav mig verkligen ut på helt främmande marker när jag blev gravid. Det är såklart en ny värld för alla men jag hade verkligen inte en aning om vad jag kunde förvänta mig. Den största chocken var Arvids enorma behov av närhet, den andra denna omättlighet som krävde tutte ett oräkneligt antal gånger per dygn. Långa stunder var det också. Jag blev ju helt fast och det var frustrerande i början. 

Men den bästa överraskningen var hur otroligt mysigt och gosigt det är med en unge som vill vara nära och gosa, ungefär som en kelsjuk katt 😻 Jag hade inte alls föreställt mig det så tillfredsställande att hålla en liten barnkropp i famnen, hur många känslosvall som kan uppstå när man drar in doften från barnahåret i näsan. Hur jag kan översvämmas av kärlek till denna gullunge. 

Jag är lyckligt lottad som faktiskt fått uppleva den kärleken ❤