Bagglammen har flyttat hemifrån och tackorna går hemma för tillfället. Pappa och jag tog hem dem i torsdags och det var ett äventyr. De är inte särskilt lättlastade om man säger så. Monster fick jobba hårt och självständigt för att hålla styr på tackorna som ständigt gjorde utbrytningsförsök.

Nu är de hemma mest för att de skulle klippas innan jag tänkte prova att släppa dem i hagen med elstängsel. Att klippa tackorna gick fantastiskt bra! De stod upp och jag behövde knappt hålla i dem. De har varit med förr och bara accepterade! Så himla skönt! Därför var jag vid gott mod när lammen skulle klippas. Det gick inte lika bra… Omg så sprattliga små tackor kan vara.. Blod, svett och tårar kan vi sammanfatta det med, jag klippte mig själv ganska djupt i ett finger så blodet strömmade.

Igår var jag helt förstörd i kroppen, tog mig knappt upp till stående. Idag är jag helt ledbruten, har svårt att resa mig men det är lite bättre. Hur 17 bär sig fårklippare åt egentligen, för att inte bli helt förstörda i ryggen? Själv känns det förvillande likt känslan när jag lade mig i sängen efter ett arbetspass på zucchinifälten i Australien och var tvungen att klättra med händerna på grannsängen för att ta mig upp efteråt..