Rum för andlighet

Vart tar man vägen egentligen med sin själs törst efter ro och andlig eftertanke om man inte tillhör någon församling eller annat religiöst sammanhang? Jag kan ofta sakna den plats för själen som finns i kyrkor och i andra religiösa tempel och byggnader samtidigt som jag inte känner mig helt hemma i kyrkan på grund av gudens dominans där. Jag tror inte på någon gud men även för någon som saknar gudstro finns behov av eftertanke, självrannsakan eller bara ett ställe där man kan få sitta i lugn och ro hur länge som helst.

Många använder kanske naturen som själarum men jag skulle vilja ha en plats, ett hus, en byggnad där frid så att säga sitter i väggarna. Jag gick ur Svenska kyrkan för ganska många år sedan, kände inte behovet då. Men nu saknar jag både en plats för eftertanke och någon att prata med. Någon jag inte känner och som vars roll är att bara lyssna, att vara medmänsklig och att inte döma.

Kan man gå med igen i Svenska kyrkan trots att man saknar gudstro? Kan man plocka bitarna ur kakan utan att köpa grunden, det som förenar? Eller blir man det udda fåret, den som inte hör dit, den som varken är inne eller ute, som varken är vi eller dem? Det vore visserligen inte en ny känsla, jag har alltid känt mig som att jag inte hör till. Jag har alltid en avvikande tanke, känner mig som en fyrkant som inte passar i ett runt hål. Men vi kanske alla sitter i små båtar på ett öppet hav och ror så att händerna blöder för att nå en trygg hamn? Vad vet jag egentligen om vad andra bär på sina ryggar, vad de inte väljer att berätta eller visa upp? Vad vet jag om vad andra döljer?

Ingenting vet jag om det. Absolut ingenting.

Bilden är lånad här.

Annonser

Posted on 30 augusti 2017, in Just nu. Bookmark the permalink. Kommentarer inaktiverade för Rum för andlighet.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: