Monthly Archives: oktober 2017

Varm i hjärtat

Igår morse kom Arvid tassande in i badrummet vid kvart över sex på m och sa ”Mamma, jag älskar dig ”. Blir en varm i hela kroppen eller? Sen, ”jag älskar dig och pappa”.

Gulle!

Han fick nya vinterstövlar idag och sover med dem i sängen. Var superstolt igår och stod vid dörren när jag kom hem med en fladdermus gjord av en toarulle och lite papper.

My gadd vad jag älskar denna lilla unge ❤️❤️❤️

Annonser

Stresstudie på LiU

Jag och hundarna är med i en studie om stress och beteende på Linköpings universitet! Igår fick vi ta salivprov och sen fick hundarna försöka få tag på godis som var gömt under skivor av plexiglas. I nästa test hängde vi i ett rum med leksaker och en pall där jag satt i några minuter. Sen gick jag ut ut rummet en stund och sen in igen.

De är onekligen lite olika min vovvar. Monster löste godisproblemet ganska snabbt och försökte krafsa sig in i lådan som inte gick att öppna. I rummet lekte han mest med leksaker när jag var där och försökte bjuda upp till lek med en trasa.

Yeti löste inte godisproblemet direkt utan var mer fokuserad på att nosa runt. Med lite hjälp fixade han det. I rummet var han lite rastlös och gnällde. Efter att jag gått ut och kommit in igen satt han med huvudet mellan mina knän och ville ha gos.

Passivitet är inte Yetis starka sida, särskilt inte på en ny plats. Sen är han ju otroligt social och kontaktsökande och det är viktigare för honom med kontakt än godis och leksaker ❤️

Monster å andra sidan är väldigt cool och tar det mesta med ro. Han gillar både godis och leksaker men är inte så intresserad av folk förutom mig. Gissar att han kommer ha låga stressnivåer, men det får vi se!

Jag kommer nog inte ha låga nivåer av stress eftersom de senaste månaderna varit ganska påfrestande. Eller det senaste året om jag ska vara ärlig. Hoppas hundarnas nivåer är lägre än mina.

Nu ska killarna ha halsband som mäter aktivitet under en vecka och sen är studien nästan färdig för vår del. Bara ett litet hårprov kvar att donera vid ett senare tillfälle!

En till

Ja en sak till. Jag har förträngt mycket märker jag men nu trycks det fram i solljuset. Det här var när jag var 15-16 år och för första gången hamnade i en relation. Jag säger hamnade för det var vad det var, inte en plan eller en önskan. Killen ifråga var ett par år äldre än mig och jobbade en hel del hos pappa och var kompis med min lillebror. Han hängde väldigt mycket hos oss, i princip alltid. Jag sov just då i bäddsoffan i vardagsrummet och vi satt och kollade på tv sent och av olika anledningar började vi strula och sen ha sex.

Jag var då inne i en djup depression och hade varit det ett tag. Jag drog mig undan, klädde mig i svart, lyssnade på arg musik, slutade rida och hänga i stallet och jag hade bara en önskan från det att jag vaknade på morgonen och det var att få somna igen. Ingen runt omkring mig frågade hur jag mådde utan det hette att jag var lat, framför allt pappa kallade mig det. Det passerade liksom helt obemärkt att jag i över ett år mådde så dåligt att jag inte ville leva även om jag inte heller direkt ville dö. Jag bara levde mitt i en stor familj som inte såg att jag hade ett enormt mörker inom mig och nådde skit. Varje dag.

Nåväl, det är inte det denna historia handlar om utan hur en djupt deprimerad flicka hamnade i en relation där hon sen inte tog sig ut och vad som hände sen. I början var allt okej men sen blev han elak. Jag minns inte så många detaljer, bara att han var elak. Pratade ner mig, berättade med halvslutna ögon hur dålig jag var. En gång berättade han för min lillebror att jag var dålig i sängen vilket brorsan sen berättade för mig. En annan gång satt han i fåtöljen och kallade mig hora. Han var helt kall och hård i ögonen och menade verkligen vad han sa. Jag var 16 och jag var den första han hade en relation med. Vad det nu var för en relation? Ingen visste ju om det förutom brorsan. Jag hade ingen att prata med hur han betedde sig. Jag kunde inte ens göra slut för vi hade aldrig sagt att vi var ihop och jag hade inte orden. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville ut men han var som ett barn i huset och jag kom inte loss.

Sen slutligen strulade jag med en annan på en fest i ett grannhus eftersom det just då var en väg ut, ett annat val. Vi var ju ändå inte ihop och han kallade mig ändå för hora – vad spelade det för roll vad jag gjorde? Nej det var inte schysst, inte rätt. Det var ett desperat försök att få tillbaka kontrollen. Och han förtjänade inte ett schysst slut, han förtjänade inte respekt. För att förtjäna respekt måste man nämligen börja med att visa respekt själv.

Han såg oss och sen var den relationen slut. Det snackades skit om mig efter det men jag brydde mig inte så mycket. Allt var ju skit ändå. Dessvärre var det inte så lätt att slippa honom. Mamma och pappa fick veta allt, även hur han behandlat mig. Men det gjorde ingen skillnad. Han var ändå välkommen i huset, jobbade för pappa, var kompis med brorsan. Hängde hemma. Jag var galen, så arg! Hatade och rasade. Var elak mot honom eller ignorerade totalt. Jag kände mig så otroligt sviken och jag hade ingen frizon. Ingen tog mitt parti, ingen såg till att han höll sig borta. Istället fortsatte han att välkomnas hem medan jag kände mig otrygg i mitt eget hem.

Vad fick det mig att känna att kallas hora av någon som jag trodde var kär i mig? Vad fick det mig att tro jag var värd när man kunde prata om mig, och berätta saker om mig för andra hur som helst? Hur tänkte jag att jag fick behandlas när ingen stod upp för mig? Jag blev inte sedd, ingen pratade ens ordentligt med mig om vad som hänt eller om hur jag mådde. Det sopades bara undan. Andra var viktigare än mig. Jag var inte viktig. Det är faktiskt inte konstigt att det hände fler gränslösa saker senare när ingen visade att jag var viktig när det verkligen gällde.

Det tog lång tid att komma över det. Dels att bli behandlad illa men ännu mer att min familj inte stöttade upp mig. Jag hatar honom faktiskt fortfarande. Det går nog aldrig att förlåta. Men jag måste inte det heller. Det är helt ok att inte förlåta, jag tänker så sällan på det numera ändå så det tar ingen extra energi.

#metoo

Ja #metoo

Det är märkliga för när #metoo började gå runt kunde jag bara komma ihåg nåt tillfälle på krogen när nån snubbe hela tiden dansade bakom oss och tog oss på rumpan. Men det är ju en petitess i sammanhanget jämfört med annat som hänt mig.

Som alla de gånger min pojkvän i gymnasiet bröt ihop när jag inte ville ligga så jag helt enkelt ställde upp för att slippa hantera hans ångest i flera timmar efter. Det gick liksom fortare att bara ligga. Att min lust försvann totalt var ju inte så viktigt, vad är väl lite lust värt i jämförelse med ett manligt bekräftelsebehov?

Den gången när jag var 20 och jag sov över hos en tjejkompis och två killar som hon kände följde med dit och sov på madrasser på golvet och jag vaknade av en hand innanför trosorna.

Den gången jag var 21 och när jag inte ville ha sex utan kondom och han säger ”litar du inte på mig? ” Nej, det gjorde jag inte och efter en hel del tjat gick han hem.

Den gången jag följde med nån hem, sa nej till sex men vaknade av att han tog sig friheten att helt enkelt stoppa upp fingrarna i mitt underliv.

Den gången jag stod framåtlutad över handfatet naken hemma och min dåvarande pojkvän stoppar upp fingrarna i mig bara sådär när han gick förbi eftersom ”min kropp ju var hans eftersom vi var ihop”. Jag passade mig för att vara naken hemma efter den gången kan jag ju säga.

Den gången jag bodde kvar hos ett ex eftersom jag inte hittat nånstans att bo och han kom in i badrummet när jag duschade och betraktade mig upp och ner, ner och upp. När jag skrek att han skulle gå ut sa han att han hade rätt att göra vad han ville med mig så länge jag bodde kvar där. Han stoppade även in handen innanför mina trosor en gång när jag sov.

Och så tänker jag att jag har väl inte varit med om nåt särskilt illa. Det var väl inte så farligt? Dessutom skäms jag när jag skriver det här. Skäms över att skriva så andra kan läsa om vad andra gjort mot mig, precis som att det gör mig till en sämre person. Jag är bra indoktrinerad i patriarkatet jag med, de här sakerna är ju illa och skulden är inte min att bära! Skulden är männens, killarnas som gjorde det. Jag hoppas att de skäms som fan idag.

En intensiv dag

Arvid och jag har haft en mycket intensiv och rolig dag. Vi började med simlekis och där har Arvid gjort enorma framsteg! Idag ville han att jag skulle släppa honom i vattnet utan en enda flytgrej och det hade ju inte gått så bra kanske. Men i jämförelse med första tillfället där han var fastklamrad som en chimpansunge så är skillnaden enorm! Han är då mycket mer bekväm i vatten nu. Väl investerad tid 😀

Jag kunde inte välja mellan Skogsknytte och simskola i somras och därför tog vi båda trots att att de krockar vid ett par tillfällen och då missar vi simlekis. Idag slutade simlekis 10.30 och Skogsknytte började 11, med andra ord möjligt att hinna båda men ganska omöjligt att hinna i god tid till aktivitet nr 2 eftersom man ju är naken och blöt vid 10.35.. Idag var det i samband med Friluftsfrämjandets 100-årsjubileum (eller var det 50 år? 150?) samt invigning av Valla park och eftersom vi kom sent och det var galet mycket folk hittade vi dem först efter nästan en halvtimme.. Lätt irriterad var jag då ska erkännas men det gick över snabbt. Sen letade vi gosedjur och sjöng sånger om dem och åt kokta ägg och messmörsmacka med varm choklad till. Mysigt!!

Vi brukar vara i skogen vid Lambohov men denna gången var vi alltså i Valla tillsammans med resten av Linköpings barnfamiljer. Vi var såklart tvungna att kolla in nya lekplatsen när vi ändå var där! Den var enormt utspridd och stor. Jag tror den gör sig bättre med liiite färre personer även om den var stor. Men det finns massor med grejer att göra, en riktigt rolig lekplats!

Det är kanske inte så konstigt att Arvid somnade på vägen hem och sov i två timmar efter denna förmiddag. Jag kände mig också lite mör ska erkännas och låg i soffan och kollade på serier ett tag. Men sen var det full fart på både mig och Arvid igen och vi både vallade med hundarna, gick promenad och tog hem fårens studsmatta. Nu är fårens sommarhage redo för vintern!

Vallkurs!

Idag har jag tränat för Karin S och jag fick två aha-upplevelser som jag måste skriva ner genast.

1. När man ska byta håll och svänga säg 90 grader i fråndrivning så måste hunden upp och stoppa fåren först så att de vänder. Sen visslar man tillbaka hunden så att den driver fåren i rätt riktning. Det går inte att vända fåren genom att hunden går rakt mot sidorna på fåren. Att jag aldrig fattat det tidigare?

2. Om hunden inte tar visslan så skrik inte ordet istället! Ge visselsignalen igen och gå ut och se till att den gör det du ville. Självklart när jag tänker efter.

Jag behöver också träna vidare så att Yeti blir säkrare på flankkommandona, träna på att gå ur balans och på sakta i framdrivningen. Annars, det tar sig! Hämten idag var mycket bättre, slätthunden Yeti blir väldigt frågande när landskapet gör att fåren inte syns och då vill han lösa det på sätt man inte får och skära.. Han lärde sig massor idag i den kategorin och hämtade sen fåren trots att han tappade dem ur sikte och var tvungen att passera knölig terräng, (dvs inte platt mark 😉). Idag vallade han inte till Karin i hämtet heller utan visste att han skulle till mig!

På det hela taget utvecklas han fint och är mer självsäker och mindre flamsig. Han driver otroligt mycket bättre och tar tag och jobbar framåt. I våras var han rädd för fåren efter att ha fått ett par smällar och nu står han kvar om en tacka stampar även om han blir lite osäker och tittar bakåt. I våras vände han och sprang. Mycket modig! Karin tyckte att han gjort stora framsteg i hur självsäker och trygg han ser ut och för sig!

Monster tränade också, men bara kort. Han uppförde sig bra och hämtade utan att stanna alltför kort och drev bra också. Han kände sig hemskt nedprioriterad som bara fick träna 15 minuter, men Yeti är ju i fokus. Nästa år ska vi banne mig ut på banorna!

Fåren har flyttat hem och hundarna har fått ett bord!

I förra veckan slog en varg 8 får bara ett par mil bort och efter detta syntes den ännu närmare. Det var ett skäl till att fåren fick flytta hem, bättre bete och skydd för storm och regn var ett annat. Det är skönt att ha dem hemma och veta att de har möjlighet att gå in i stallet om vädret blir riktigt dåligt och den höga granhäcken skyddar dessutom bra mot alla vindar utom de ostliga.

I helgen rev jag staketet mot min sandpaddock som jag hade så många agilitydrömmar om. En annan era. Idag är den igenväxt och får ingå i betet istället. Det gör att formen på hagen blir bättre för vallning också!

Vädret var så varmt och skönt i söndags att jag fick mycket gjort utomhus! Bland annat byggde jag ett bord till hundgården. Det är vårt gamla balkonggolv som fått nytt liv. Det där golvet har verkligen kommit till användning! Det är både golv och framsida till hundkojorna förutom det nya bordet!

Varför jag gillar nära föräldraskap

När jag ramlade in på nära föräldraskap och framförallt Petra Krantz Lindgrens bok Med känsla för barns självkänsla så kändes det som att komma hem. Jag skulle nästan kunna likna det vid en religiös upplevelse. Men vad är det som jag tycker är så bra? Jo det är några ståndpunkter som jag gillar extra mycket.

Barn gör så gott de kan

Denna tanke tycker jag är fantastisk eftersom den förutsätter att barn försöker så gott de kan i varje situation. Det går inte alltid bra, men då klarade barnet inte den situationen. Vad man kan göra som förälder då är att fråga sig själv och barnet varför och försöka underlätta nästa gång. Att tycka att barnet borde klara av situationen och därigenom skylla på barnet är ju meningslöst om barnet precis visat tvärtom.

Dessutom tycker jag att den tanken verkligen underlättar i mitt eget föräldraskap. Igår kväll kraschade Arvid eftersom han var både hungrig och trött. Jag kunde inte göra rätt i hans ögon även när jag försökte hjälpa honom men inget hade ju blivit bättre av att kräva att han skulle uppföra sig. Att då tänka att Arvid just då inte hade förmågan att uppföra sig eller förklara vad han egentligen ville hjälper mig att bara göra det han behövde – vara närvarande och trösta honom.

Relationen till barnet är den vuxnas ansvar

När man pratar om vuxnas ansvar uppstår ibland upprörda känslor eftersom man kan känna att föräldrarna skuldbeläggs. Men vad är alternativet? Jo att vi skuldbelägger barnen! Och, helt ärligt, känns det bättre att vi säger att det är barnets fel att det gick åt skogen? Barn, som saknar utvecklat konsekvenstänk fram tills de i princip blivit vuxna, ska de hållas ansvariga för alla konflikter som de inte är mogna att själva reda ut? Är det ärligt talat inte betydligt vettigare att den vuxna personen, med all sin livserfarenhet, är ansvarig för relationen med barnet och de konflikter som uppstår?

Jag tycker inte att den tanken skuldbelägger, jag tycker att den ger tröst. Den ger tröst till missförstådda barn som tagit på sig skuld som inte är deras att bära. Den ger tröst till mig själv när jag tänker på situationer när jag som liten inte klarade att reda ut det. Jag tänker att den skulden jag känner kanske inte var min och det är en skön tanke.

Behov är behov och inte samma sak som vad man vill ha

Ett av argumenten mot nf är att barn behöver gränser och att nf innebär fri uppfostran, helt gränslöst. Det är inte sant, nf innebär att se till att barnets behov uppfylls, inte nödvändigtvis vad barnet vill. Ibland är det samma sak, men inte alltid. Om barnet vill ha godis för att hen är hungrig är behovet att äta, men då äta mat, inte snask.

Om ett barn uppför sig illa vill man enligt nf se vilka behov som inte är uppfylla. Alla människor har ju behov som kärlek, fysisk kontakt och att bli sedd som en individ och får vi inte behoven tillgodosedda blir vi missnöjda och kanske beter oss illa. Kanske behöver vi prata med barnet om det är något vi behöver ändra på för att vardagen ska fungera lite bättre? Krockar familjemedlemmarnas behov kanske vi behöver kompromissa så det blir en okej lösning för alla?

Barn förtjänar samma respekt som vuxna

Vuxna har all makt över barn. Vi kan bestämma allt, avgöra om barndomen blir en tid med glada minnen eller en tid man helst vill glömma. Vi har makt att helt köra över barnen, skratta åt dem, håna dem och driva med dem. Men vi har också makt att sätta oss ner och lyssna, höra vad de säger och bekräfta deras känslor. Visa respekt för deras upplevelse av världen. Visa att de är viktiga och värda att lyssna på. Det är verkligen jättelätt att köra över ett barns känslor och därför tycker jag det är så himla viktigt att försöka låta bli.

De här är de största skälen till att jag gillar nära-tänket men det finns fler. Vad tycker du?

Ok hos logopeden

I förra veckan var Arvid dels hos logoped och dels på hörsekontroll. Anledningen var att Arvid inte pratade knappt alls på 2,5-årskontrollen och även om han börjat prata vid den extrainsatta kontrollen på BVC i somras så tyckte vi det kunde vara bra med en koll. Nu pratar Arvid massor, det har exploderat kan man säga. Det var ändå skönt att höra att Arvid låg strax över medel på ordförståelse för sin ålder och att han pratar helt normalt för sin ålder. Vissa uttal kan han inte, som sje – ljud, men det är väldigt vanligt att inte kunna det när man är tre år. Vi behöver alltså inte komma tillbaka, vilket är jätteskönt! Jag slipper gärna fler tider att passa, oavsett om det är till logoped, ortoped, veterinär eller annat.

Ett par dagar efter logopedbesöket var det dags för hörsekontroll. Jag har en hörselnedsättning som jag blev opererad för som barn. Jag gissar att det inte var ärftligt men man vet ju inte. Av de anledningen var det extra skönt att höra att Arvid hör alldeles utmärkt.

Arvid i Paris i april. Då satte han ihop ett adjektiv med ett substantiv för första gången och sa

Arvid i Paris i april. Då satte han ihop ett adjektiv med ett substantiv för första gången och sa ”blå buss”!

Amning skyddar mot bröstcancer!

I dessa bröstcancertider kan det vara intressant att veta att det finns forskning som visar att amning skyddar mot bröstcancer!

Detta är ett klipp från Amningsbloggen:

Den största studie jag sett på området publicerades i The Lancet 2002 och är en sammanslagning av data från totalt 47 mindre studier på 150 000 kvinnor i totalt 30 länder. Resultaten har sedan tolkats centralt och svaret är entydigt: För varje år en kvinna ammar minskar risken att drabbas av bröstcancer med 4,3 procent. Och effekten är ackumulativ så om en kvinna får tre barn och ammar vart och ett av dem i tre år så kan hon minska risken att drabbas av bröstcancer med närmare 40%. Slutsatsen som ges i denna studie är att den veritabla epidemi av bröstcancer som vi ser i västvärlden idag troligtvis beror på att kvinnor här föder för få barn och ammar dem alldeles för kort.

Även hos Sagogrynet kan man läsa om detta och mycket annat som rör amning.

Vad som är mycket intressant i sammanhanget är att denna information nästan aldrig tas upp! I artiklar om vad man ska göra för att undvika bröstcancer finns det i princip aldrig med att risken kan minska för varje år en ammar! Varför är det så? Är frågan om amning så infekterad att det inte går att nämna amning utan att någon bli kränkt?

Jag tycker att varje kvinna självklart ska bestämma själv om hon vill amma eller inte. Det har ingen annan med att göra. Men varför undanhålla oss denna viktiga information? Varför inte informera oss? Vi är ju ändå vuxna människor. Amningen minskar i västvärlden och kan vara en anledning till att bröstcancer ökar. Varför får vi inte veta detta? Passar denna fråga inte in i diskussionen om jämställdhet måhända? Det kan ju vara svårt att hålla igång en fungerande amning om kvinnan ska ut i arbetslivet innan bebis äter tillräckligt med mat för att klara sig på det medan mamman jobbar. Med denna otroligt snäva syn på amningen som finns i vårt samhälle så är det heller inte lätt att amma utanför normen. Vi ska helst amma spädbarn men absolut sluta vid 6 månader och att amma större barn än runt året anses vara äckligt. Men tänk att du vårdar dina bröst och skyddar dem mot cancer varje dag du fortsätter mata ditt barn? Visst är det fantastiskt?

Viktigt är att nämna att det alltså inte ÖKAR risken att inte amma, men att amma faktiskt minskar den. Varför står inte det med i alla faktarutor om bröstcancer??