Igår morse kom Arvid tassande in i badrummet vid kvart över sex på m och sa ”Mamma, jag älskar dig ”. Blir en varm i hela kroppen eller? Sen, ”jag älskar dig och pappa”.

Gulle!

Han fick nya vinterstövlar idag och sover med dem i sängen. Var superstolt igår och stod vid dörren när jag kom hem med en fladdermus gjord av en toarulle och lite papper.

My gadd vad jag älskar denna lilla unge ❤️❤️❤️

När jag ramlade in på nära föräldraskap och framförallt Petra Krantz Lindgrens bok Med känsla för barns självkänsla så kändes det som att komma hem. Jag skulle nästan kunna likna det vid en religiös upplevelse. Men vad är det som jag tycker är så bra? Jo det är några ståndpunkter som jag gillar extra mycket.

Barn gör så gott de kan

Denna tanke tycker jag är fantastisk eftersom den förutsätter att barn försöker så gott de kan i varje situation. Det går inte alltid bra, men då klarade barnet inte den situationen. Vad man kan göra som förälder då är att fråga sig själv och barnet varför och försöka underlätta nästa gång. Att tycka att barnet borde klara av situationen och därigenom skylla på barnet är ju meningslöst om barnet precis visat tvärtom.

Dessutom tycker jag att den tanken verkligen underlättar i mitt eget föräldraskap. Igår kväll kraschade Arvid eftersom han var både hungrig och trött. Jag kunde inte göra rätt i hans ögon även när jag försökte hjälpa honom men inget hade ju blivit bättre av att kräva att han skulle uppföra sig. Att då tänka att Arvid just då inte hade förmågan att uppföra sig eller förklara vad han egentligen ville hjälper mig att bara göra det han behövde – vara närvarande och trösta honom.

Relationen till barnet är den vuxnas ansvar

När man pratar om vuxnas ansvar uppstår ibland upprörda känslor eftersom man kan känna att föräldrarna skuldbeläggs. Men vad är alternativet? Jo att vi skuldbelägger barnen! Och, helt ärligt, känns det bättre att vi säger att det är barnets fel att det gick åt skogen? Barn, som saknar utvecklat konsekvenstänk fram tills de i princip blivit vuxna, ska de hållas ansvariga för alla konflikter som de inte är mogna att själva reda ut? Är det ärligt talat inte betydligt vettigare att den vuxna personen, med all sin livserfarenhet, är ansvarig för relationen med barnet och de konflikter som uppstår?

Jag tycker inte att den tanken skuldbelägger, jag tycker att den ger tröst. Den ger tröst till missförstådda barn som tagit på sig skuld som inte är deras att bära. Den ger tröst till mig själv när jag tänker på situationer när jag som liten inte klarade att reda ut det. Jag tänker att den skulden jag känner kanske inte var min och det är en skön tanke.

Behov är behov och inte samma sak som vad man vill ha

Ett av argumenten mot nf är att barn behöver gränser och att nf innebär fri uppfostran, helt gränslöst. Det är inte sant, nf innebär att se till att barnets behov uppfylls, inte nödvändigtvis vad barnet vill. Ibland är det samma sak, men inte alltid. Om barnet vill ha godis för att hen är hungrig är behovet att äta, men då äta mat, inte snask.

Om ett barn uppför sig illa vill man enligt nf se vilka behov som inte är uppfylla. Alla människor har ju behov som kärlek, fysisk kontakt och att bli sedd som en individ och får vi inte behoven tillgodosedda blir vi missnöjda och kanske beter oss illa. Kanske behöver vi prata med barnet om det är något vi behöver ändra på för att vardagen ska fungera lite bättre? Krockar familjemedlemmarnas behov kanske vi behöver kompromissa så det blir en okej lösning för alla?

Barn förtjänar samma respekt som vuxna

Vuxna har all makt över barn. Vi kan bestämma allt, avgöra om barndomen blir en tid med glada minnen eller en tid man helst vill glömma. Vi har makt att helt köra över barnen, skratta åt dem, håna dem och driva med dem. Men vi har också makt att sätta oss ner och lyssna, höra vad de säger och bekräfta deras känslor. Visa respekt för deras upplevelse av världen. Visa att de är viktiga och värda att lyssna på. Det är verkligen jättelätt att köra över ett barns känslor och därför tycker jag det är så himla viktigt att försöka låta bli.

De här är de största skälen till att jag gillar nära-tänket men det finns fler. Vad tycker du?

I förra veckan var Arvid dels hos logoped och dels på hörsekontroll. Anledningen var att Arvid inte pratade knappt alls på 2,5-årskontrollen och även om han börjat prata vid den extrainsatta kontrollen på BVC i somras så tyckte vi det kunde vara bra med en koll. Nu pratar Arvid massor, det har exploderat kan man säga. Det var ändå skönt att höra att Arvid låg strax över medel på ordförståelse för sin ålder och att han pratar helt normalt för sin ålder. Vissa uttal kan han inte, som sje – ljud, men det är väldigt vanligt att inte kunna det när man är tre år. Vi behöver alltså inte komma tillbaka, vilket är jätteskönt! Jag slipper gärna fler tider att passa, oavsett om det är till logoped, ortoped, veterinär eller annat.

Ett par dagar efter logopedbesöket var det dags för hörsekontroll. Jag har en hörselnedsättning som jag blev opererad för som barn. Jag gissar att det inte var ärftligt men man vet ju inte. Av de anledningen var det extra skönt att höra att Arvid hör alldeles utmärkt.

Arvid i Paris i april. Då satte han ihop ett adjektiv med ett substantiv för första gången och sa ”blå buss”!