En till

Ja en sak till. Jag har förträngt mycket märker jag men nu trycks det fram i solljuset. Det här var när jag var 15-16 år och för första gången hamnade i en relation. Jag säger hamnade för det var vad det var, inte en plan eller en önskan. Killen ifråga var ett par år äldre än mig och jobbade en hel del hos pappa och var kompis med min lillebror. Han hängde väldigt mycket hos oss, i princip alltid. Jag sov just då i bäddsoffan i vardagsrummet och vi satt och kollade på tv sent och av olika anledningar började vi strula och sen ha sex.

Jag var då inne i en djup depression och hade varit det ett tag. Jag drog mig undan, klädde mig i svart, lyssnade på arg musik, slutade rida och hänga i stallet och jag hade bara en önskan från det att jag vaknade på morgonen och det var att få somna igen. Ingen runt omkring mig frågade hur jag mådde utan det hette att jag var lat, framför allt pappa kallade mig det. Det passerade liksom helt obemärkt att jag i över ett år mådde så dåligt att jag inte ville leva även om jag inte heller direkt ville dö. Jag bara levde mitt i en stor familj som inte såg att jag hade ett enormt mörker inom mig och nådde skit. Varje dag.

Nåväl, det är inte det denna historia handlar om utan hur en djupt deprimerad flicka hamnade i en relation där hon sen inte tog sig ut och vad som hände sen. I början var allt okej men sen blev han elak. Jag minns inte så många detaljer, bara att han var elak. Pratade ner mig, berättade med halvslutna ögon hur dålig jag var. En gång berättade han för min lillebror att jag var dålig i sängen vilket brorsan sen berättade för mig. En annan gång satt han i fåtöljen och kallade mig hora. Han var helt kall och hård i ögonen och menade verkligen vad han sa. Jag var 16 och jag var den första han hade en relation med. Vad det nu var för en relation? Ingen visste ju om det förutom brorsan. Jag hade ingen att prata med hur han betedde sig. Jag kunde inte ens göra slut för vi hade aldrig sagt att vi var ihop och jag hade inte orden. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville ut men han var som ett barn i huset och jag kom inte loss.

Sen slutligen strulade jag med en annan på en fest i ett grannhus eftersom det just då var en väg ut, ett annat val. Vi var ju ändå inte ihop och han kallade mig ändå för hora – vad spelade det för roll vad jag gjorde? Nej det var inte schysst, inte rätt. Det var ett desperat försök att få tillbaka kontrollen. Och han förtjänade inte ett schysst slut, han förtjänade inte respekt. För att förtjäna respekt måste man nämligen börja med att visa respekt själv.

Han såg oss och sen var den relationen slut. Det snackades skit om mig efter det men jag brydde mig inte så mycket. Allt var ju skit ändå. Dessvärre var det inte så lätt att slippa honom. Mamma och pappa fick veta allt, även hur han behandlat mig. Men det gjorde ingen skillnad. Han var ändå välkommen i huset, jobbade för pappa, var kompis med brorsan. Hängde hemma. Jag var galen, så arg! Hatade och rasade. Var elak mot honom eller ignorerade totalt. Jag kände mig så otroligt sviken och jag hade ingen frizon. Ingen tog mitt parti, ingen såg till att han höll sig borta. Istället fortsatte han att välkomnas hem medan jag kände mig otrygg i mitt eget hem.

Vad fick det mig att känna att kallas hora av någon som jag trodde var kär i mig? Vad fick det mig att tro jag var värd när man kunde prata om mig, och berätta saker om mig för andra hur som helst? Hur tänkte jag att jag fick behandlas när ingen stod upp för mig? Jag blev inte sedd, ingen pratade ens ordentligt med mig om vad som hänt eller om hur jag mådde. Det sopades bara undan. Andra var viktigare än mig. Jag var inte viktig. Det är faktiskt inte konstigt att det hände fler gränslösa saker senare när ingen visade att jag var viktig när det verkligen gällde.

Det tog lång tid att komma över det. Dels att bli behandlad illa men ännu mer att min familj inte stöttade upp mig. Jag hatar honom faktiskt fortfarande. Det går nog aldrig att förlåta. Men jag måste inte det heller. Det är helt ok att inte förlåta, jag tänker så sällan på det numera ändå så det tar ingen extra energi.

Annonser

Posted on 25 oktober 2017, in Debatt, Feminism, Just nu and tagged . Bookmark the permalink. Kommentarer inaktiverade för En till.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: