Höst och hundträning är ju en dålig kombination när det är mörkt redan vid 16. Jag har vallat lite i halvmörker med Arvid på höften i vår lilla hage men det blir sådär. Det är för korta avstånd och svårt när jag knappt ser hunden. Yeti fegar ur när det blir tajt och vill varken driva eller hämta ut dem från staketet. Han gick så fint tidigare i höstas i den större hagen men då var Ulla och Erika på bättre humör. Nu måste de bort om Yeti ska valla, med Monster går det ändå.

Jag har tidigare fått tillåtelse att valla på vallen utanför oss men jag vill inte det när det är så blött. Det får bli när det frusit på. Nu är jag därför begränsad både av mörker och utrymme.

Idag tog jag ut fåren på vägen och drev dem rakt upp, sen över en bit av vallen och hem igen. Bara drivning, bara gå sakta rakt fram mot djuren. Det låter ju lätt men är supersvårt, särskilt för Yeti som helst lägger iväg på en lång flank i galopp så fort det blir minsta motstånd. Fåren är ju hur snälla som helst när surtanterna förpassats till stallet. Bara går i lugn takt rakt fram. Därför är det lite svårt för mig att fatta varför man som hund absolut vill galoppera upp på sidan? Då går de ju direkt av vägen ut i åkern och där vill jag absolut inte ha dem!

Yeti satte jag helt enkelt lina på. Får tvinga honom att bara gå där och mata på. Efter ett tag går det ju bättre. Detta borde vi göra varje helg, bara gå där och mata fram i sakta tempo. Går han för nära blir fåren förolämpade och stannar och blänger. Inte mer än rätt kan man ju tycka, de rör sig ju och svarar på hunden även om han är en bit ifrån.

Monster är bra på att mata på men gör det för fort. Först sakta och sen fortare och fortare. Sen ville han också inledningsvis upp på vänster sida. Varför? Vi verkar ha helt olika tankar om vart fåren borde gå. Att alla ska gå på den plöjda åkern tycker jag känns skitjobbigt och smutsigt men vad vet jag? Sakta sakta, rakt fram och så håll ut även på den korta flanken åt vänster, det är vad vi tränar på. Det går bättre ändå!

Monster är verkligen en grym vallhund. Vem vet hur långt han hade kunnat gå med en duktigare förare som satsat på vallningen? De låsningar som vi haft hade nog inte varit några problem om jag löst upp dem snabbare. Synd att han inte blev pappa!

Nu blev det en hel novell! Ett riktigt träningsinlägg. Såna skrev jag ofta förr, nu blir det inte så ofta. Det är kanske som orkar läsa ända hit? Om inte annat är det kul att gå tillbaka och läsa hur träningen gått framåt (eller bakåt 😉) när en tid har gått.