Häromdagen slog det mig, jag mår bättre, livet känns ljusare och jag har lite mer tillförsikt och tro på livet. Varför vet jag inte för inget av det pissiga under hösten har löst sig, inget har blivit bättre. Det är kanske bara så att jag sakta närmat mig någon form av acceptans? Att vissa saker är som de är och jag kan inte göra något åt dem? Jag vet inte, men det är skönt att inte befinna sig i eller precis bredvid ett djupt mörkt hål hela tiden.

Jag är visst generellt dålig på att blogga i januari. Eller så är det för att inte så mycket händer. För blött eller blåsigt eller snöigt för att träna hundarna, promenader i mörker och bla bla. Men även det brukar lösa sig med tiden 😊

Vi mår bra iaf, hundarna också. Jag är glad att de har ett hundhus som är varmt och gott i detta väder. Jag har vallat någon gång när det var ljust och fruset på en gång. Monster är lite understimulerad men Yeti tar det bra.

Fåren får vara inne när vädret är som värst och hönsen gör som de vill. Vi har sålt en tupp förresten och var tvungna att ta bort två för att de attackerade. Den ena så fort vi städade, den andra hoppade på Arvid så fort han fick chansen. Det är inte ok att Arvid inte kan röra sig utan att hålla en vuxen i handen pga tuppar.. Men fortfarande finns en ayam cemani-tupp kvar om nån är intresserad 😉

En sällsynt dag med dagsljus och SOL!!

Vi är i Uppsala och jag är ute med hundarna. Jag har precis passerat ett gammalt hus och fastnade direkt. Rött med vita knutar, en liten rolig vinkel, kanske nåt renoveringsbehov.. Jag mindes plötsligt när jag och barndomsvännen Cissi gick hem från skolan Normlösa och fantiserade om att köpa ett gammalt fallfärdigt torp som låg på en åker på vägen hem. Vi pratade om att det nog kostade massor av pengar, kanske till och med hundratusen? En ouppnålig dröm att köpa ett eget torp där vi kunde bo men att drömma kostar ingenting. Shetlandsponnyn Smulan och welsharna Bonnie och Mison kunde gå där i trädgården och beta, ja det vore perfekt!

Det slog mig att jag alltid har gillat gamla hus. Kanske är det mormor och morfars gamla Hjulmakartorp som slår an på vemodiga strängar? Kortspel eller gitarrspel med sång, notblad under fladdrigt fotogenlampeljus? Att vakna i kökssoffan när mormor gjorde eld i spisen och satte på morgonkaffet. Fina, vackra minnen, med så oändligt mycket kärlek.

Ett annat hus som alltid fascinerat mig är det på en tavla i min mosters hus. Det öppna taket, de dova färgerna, kakelugnen och löftet både om en lugn natt och en spännande morgondag.

Av någon anledning är det flera hus som påminner mig om just detta hus på en tavla. Dels ett gammalt hus, säkert med ett massivt renoveringsbehov, som ligger i Björkebergs by. Ett vinklat gammalt rätt trähus med fina detaljer. Nog att det ser slitet ut, men ändå attraktivt på något sätt. En liten vitmålad bänk av trä utomhus, knotiga gamla fruktträd och omgivet av en häck. Ja charmigt är det helt enkelt.

Sen har vi det grå lilla huset med mörkröda knutar i Västerlösa, precis vid kyrkan. Varje gång jag åker förbi dras mina blickar just mot det huset. Det händer till och med att jag kör en omväg för att få se det. Även det med gamla fruktträd och en grusgång runt om. Bedårande gulligt och ger mig samma känsla som huset på tavlan.

Det är kanske inte så konstigt att vi köpte ett gammalt hus från 1850 med dessa preferenser i bakgrunden? Vårt gamla oemotståndliga bondkök med stor spishäll runt murstocken i mitten av huset. De breda vita listerna och pärlsponten i köket. Fiskbensparketten som lades för hand på 50-talet. Vardagsrummet och kontoret som nu känns mycket närmare ursprunget med mörkgröna väggar som gifter sig fint med det blommiga i rummet intill.

Visst finns det massor även jag vill förbättra, golven på övervåningen, väggarna i hallen uppe och nere och i trappan, toaletten där uppe.. Men jag gillar ändå det gamla och har svårt att se mig själv i ett nytt och modernt hus. Visst är det fint med nytt och fräscht, men charmen i ett gammalt trähus, ja det är de som finns i mitt hjärta.