Yeti – vallhunden

Jag tänkte jag skulle skriva lite om Yeti som vallhund. Det har, som nog framkommit, inte varit en spikrak karriär. Det har varit perioder när jag känt för att bara lägga ner och strunta i att träna, där träningen i sig bara varit en negativ spiral.

Vårt stora problem har varit att Yeti är lite vek mot djuren och periodvis har han vikt undan och flankat när någon tacka bara tittat på honom. Ett par av mina tackor är rätt tjuriga och framförallt Erika kan vara riktigt elak. Det i kombination med att Yeti viker ner sig har skapat en spiral där Erika byggt upp sitt självförtroende och Yeti har tappat sitt. Fram tills i höstas var det också den grupp jag hade att valla på, jag har försökt att sälja Erika flera gånger men har inte fått napp. Bara välmenande men rätt ohjälpsamma kommentarer om att hon är en duktig tacka mtp rovdjur och att Yeti nog lär sig hantera det- vilket verkligen inte skett. Alternativet för mig har varit att valla på de får jag har eller inte valla alls. Och vallning är ju numera det enda jag tränar, så.. Ja ni förstår kanske. Jag har tränat för jag vill ju ändå komma någonstans men det har mest lett till en hund som viker bort blicken från fåren när de tittar på honom, som springer på en flank istället för att gå rakt mot dem och som mest tyckt det varit jobbigt.

I höstas hade jag äntligen möjlighet att skapa två grupper, en liten grupp med två tackor som betäcktes och en grupp med fem tackor att valla på. Under vintern och våren har träningen fortsatt gå sådär. Det har varit svårt att använda Yeti för att ta ut fåren ur hagen och ut på vallen eftersom han släppt trycket och sprungit på en flank så fort fåren behövt det minsta övertalning. Det leder ju till att fåren vänt och sprungit hem och så var vi på ruta ett igen. Otroligt frustrerande och svårt att jobba med.

Det var även svårt i fösningen när jag var bakom Yeti eftersom han envetet gick och tryckte dem lite snett så han fick dem att svänga i en båge mot mig igen, eller att han bara lade ner och galopperade iväg runt fåren och vände dem så fort han tyckte det blev lite jobbigt.

Vad har vi gjort åt det då? Ja det har blivit betydligt bättre när fåren kommit ut på bete och det inte är trångt och jobbigt för honom. Sen har vi tränat massor med lina. Gått gått gått på vallen och på vägen, bara gått rakt fram. Sen har vi tränat massor på höger och vänster och framför allt på att ta det håll han inte vill. Han vill bara upp i balans och ta djuren mot mig och det är ändå ganska sällan jag vill att han ska göra just det.

Vart är vi idag då? Ja, jag tycker vi är på god väg. Han viker inte ner sig nu även om han gärna kastar ett ögonkast på mig om fåren stannar och behöver lite övertalning. Han är betydligt bättre på att driva rakt fram och han går att styra mycket bättre. Om djuren börjar svänga i drivningen kan jag styra upp det utan att drar iväg på en flank upp i balans. Styrbarheten är enormt mycket bättre! Dessutom kör vi nästan bara med vissla nu och det går faktiskt mycket bättre än med ord.

Jag måste ju skriva om Yeti styrkor som vallhund också och det är givetvis hans flanker och hämt. Han har otroligt fina bågar ut, kan stanna naturligt och plocka upp dem fint. Nu när jag börjar kunna styra honom även på framdrivningen så börjar hämten som helhet bli riktigt grymma!

Jag har börjat kika på VP och IK1 i höst och jag hoppas verkligen att vi kan nå dit denna gång. Vi behöver ut och träna på andra får såklart, men jag tycker verkligen att vi borde fixa att komma ut på tävlingsbanan!

Annonser

Publicerat på 23 juni 2018, i Vallning, Yeti. Bokmärk permalänken. Kommentarer inaktiverade för Yeti – vallhunden.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: