Månadsarkiv: januari 2019

Jag vill inte vara ett offer

I väldigt många serier och filmer finns få kvinnliga karaktärer och de som finns utsätts ofta för våld av olika slag. Ofta våldtäkter på alla möjliga sätt, förnedring, misshandel och mord. Detta är något jag stört mig på länge, så tillvida att jag numera helt enkelt vägrar titta på serier som går ut på att en kvinna blir utsatt för våld.

Jag tror nämligen att det är rent ut skadligt att de kvinnoroller vi ser porträtteras i reklam, film och serier alltid är offer. Kvinnorna reagerar ofta med passivitet när de blir utsatta för våld och om de blir räddade så är det av en man. Vad lär vi oss av det? Jag tror att det bidrar till en syn på kvinnor som hjälplösa offer som är utsatta och maktlösa. Både män som gång på gång ser kvinnor målas upp som ett lätt byte och för kvinnor som gång på gång ser människor av samma kön råka ut för allt våld som finns. Numera finns också serier och filmer med starka kvinnor, både fysiskt och psykiskt, men övervägande är de inte.

Hur skulle världen förändras i en värld där vi blev inpräntade som små att vi får och kan försvara oss om någon attackerar oss eller tafsar? Om min klasskamrat som fick en hand mellan benen bakifrån på en fysiklektion bara självklart vänt sig om och gett honom en rak höger istället för att han smög bort med ett småleende på läpparna? Att det var givet att vi får försvara oss? Att vi får ta i från tårna med all vår kraft för att försvara oss, inte bara knuffa lite lätt eller skrika gällt, utan vråla och slå för att skada. Ja jag vill med detta inte förespråka onödigt våld, men det nödvändiga våldet, det tycker jag förekommer alldeles för lite. Visst finns det lägen där det absolut är säkrast att bara acceptera läget och ligga still, men jag tror att det finns en stor fara i att vi tror oss vara mindre och svagare än vad vi är. Jag tror att vi skulle kunna klara oss ur många fler hotfulla situationer genom att visa att vi har makt och att mannen skulle ha något att förlora på att ge sig på oss.

Jag menar verkligen inte att skuldbelägga kvinnor som blir utsatta genom att skriva detta, utan mer visa på vilken skada det gör att vi av hela samhället utmålas som offer! Hur vi lär oss att vi inte kan eller får försvara oss! Och att vi dessutom blir uppfostrade att ta mindre plats och vika undan. På en utbildning i hur man bemöter människor i jobbet som jag gick i höstas pratade vi en del om hur problematiskt det blir att vi kvinnor från barnsben lär oss att vara behagliga och inte ta plats när vi vill att någon ska lyssna på oss. Vi ska prata med ljus och behagfull stämma, böja på nacken, och skapa god stämning. Men genom att räta på oss, använda ett kroppsspråk som signalerar självförtroende och prata med en djupare stämma så får vi lättare andra att lyssna på oss och visa oss respekt. Men det krävs ju att vi blir uppmuntrade att ta plats och dessutom har många sådana förebilder!

Tänk om vi runt omkring oss, vart vi än tittade, såg kvinnor som inte tar skit. Inte från någon. Ingen reklam med en halvnaken kvinna i en undergiven position omgiven av män där hotet om våldtäkt eller slag genomsyrar hela bilden.  Inga serier om två halvt alkoholiserade detektiver som ska utreda ett mord på en kvinna som korsfästs naken. Inga filmer där kvinnor blir gruppvåldtagna eller misshandlade till oigenkännlighet. Utan filmer där kvinnor är detektiverna som utreder ett mord på en stackars man som förirrat sig ensam in i en park sent på kvällen. Serier där kvinnorna är förövarna och skurkarna såväl som hjältarna. Männen kan ju ha några biroller som assistent eller offer kanske? Storfilmer med fler kvinnliga än manliga stora roller där jorden räddas genom att kvinnorna far upp i rymden eller i jetplan och modigt spränger meteorer, skjuter hotfulla utomjordingar och slåss mot ondsinta gudar. Reklam med kvinnor i maktposer, som tar plats och som dessutom  alla möjliga olika utseenden och kroppar?

Hur skulle världen se ut då?

 

Annonser

Vilken usel start!

Det är bara tisdag och jag önskar redan att veckan var slut. Idag körde jag på ett rådjur på vägen hem med Arvid. Det är rådjur nr två sen i december, riktigt usel statistik. Denna gång såg jag ett rådjur som studsade över vägen, jag bromsade men träffade rådjuret som kom efter det första mitt på fronten. Så stod jag där i mörkret med ett gråtande barn och ett rådjur som hjälplöst sparkade i diket. Jag ringde polisen som tyckte vi skulle åka hem men det kändes verkligen inte roligt att lämna ett lidande djur efter mig. Då stannade en bil som undrade om vi behövde hjälp. Jag svarade att han kunde hjälpa till om han hade ett gevär. Det hade han inte men han stannade och avlivade det stackars djuret med en kniv. Det var nog väldigt tveksamt om den avlivningen skulle klara svenska djurskyddsregler men det var nog bättre än att vänta kanske nån timme på en jägare..

Men eländet denna vecka började redan igår när jag först fick gå till vårdcentralen för att jag misstänkte att jag hade en blodpropp i benet. Jag blev skickad till US för ultraljud med de hittade inget. Benet gör fortfarande ont men jag hoppas det går över. När jag kom hem såg jag att tackan Märta, som är en av de två som träffat baggen Arax, var blodig i baken. Efter en stund födde hon två små foster.. De var pyttesmå, kanske runt 15 cm och de var såklart döda. När jag tog undan de små och Märta mjukt bäade efter dem började jag gråta och sen satt jag i halmen och snorade och grät medan jag såg Märta i ögonen. Lilla gumman. De små skulle ju legat kvar i magen hela två månader till för att sen komma ut som små lockiga och busiga lamm fulla av liv. Istället blev det såhär tokigt. Så himla ledsamt!

När jag kom hem idag efter rådjursincidenten skulle jag hämta hundarna från hundgården och då smet unghunden jag har på prov ut och jagade fåren. Inte fick jag tag på henne och hon singlade ut stackars Märta som ramlade och slog upp ett sår på nosen. Inget allvarligt, men ändå. Hela situationen uppstod för att jag var slarvig och jag kände mig usel när jag väl fått tag på hunden. De stackars traumatiserade fåren fick Monster ta tillbaka till hagen och in i stallet i lugn och ro.

Nu känns det rätt eländigt och jag har dessutom ont i nacken. Kanske får ringa vc imorgon igen? Det kanske är bäst om jag kryper ner i sängen och stannar under täcket resten av veckan. Eller kan det bara bli bättre?

Tack!

Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg på facebook i fredags. Det var fint att läsa! Jag skrev egentligen det inlägget för över ett år sedan men publicerade det inte då för att det kändes för personligt. Sedan satt jag i fredags och kikade på några utkast och hittade det. Jag tyckte det var fint och eftersom jag varit lite deppig och tänkt på mamma i veckan så publicerade jag det.

Det är liksom det som är grejen med saknad och sorg. I den akuta fasen tänker man bara på det, inget annat får plats. Men vartefter åren går så sjunker det undan och andra saker ploppar och blir viktigast. Men vad som är viktigt att förstå är att även om det gått lång tid och livet är fint så kan ändå sorgen komma tillbaka. Det kan handla om födelsedagar, familjehögtider, fotoalbum eller kanske bara pms som gör att känslorna kommer tillbaka och man blir ledsen och nedstämd.

Det spelar ingen roll att livet är bra annars, det måste få finnas plats för sorg också. Livet är ju så, det händer både bra och dåliga saker och allt måste få finnas. Jag älskar inte min familj mindre för att jag ibland är ledsen över min mamma inte tyckte jag var viktig. Snarare älskar jag Arvid ännu mer för att jag vet hur det känns att inte riktigt bli sedd eller känna sig älskad.

Det går ju att tänka på två saker samtidigt, att sörja över att Arvid inte har en mormor samtidigt som jag gläds över att han har två fina gammelmostrar. Att känna saknad över min bror som inte vill ses samtidigt som jag har fin kontakt med mina andra syskon. Det måste få vara så, alla känslor måste få finnas och få lov att uttryckas. Det är genom att få prata om det ibland och få vara ledsen som sorgen kan sjunka undan och oftast bara vara en tyst medpassagerare i livet. Om jag alltid skulle tysta alla negativa känslor tror jag de skulle växa under ytan och ta över mitt liv till slut.

En köpfri månad?

Jag har funderat på att ha en period av köpfrihet och nu är tiden inne för att omsätta tanken i praktiken. Men vilka regler ska jag sätta för min köpfria period? Det går att tänka på lite olika sätt. Att helt stoppa konsumtionen är svårt när man måste äta och har djur som också behöver äta. Mediciner, veterinärer, saltstenar och läppbalsam, världen är full av saker man behöver. Ett totalt köpstopp utöver mat och absoluta nödvändigheter känns svårt. Och hårt. Och kanske faktiskt lite tråkigt..

Vissa sätter gränsen vid att köpa nya saker och tycker det är helt ok att handla begagnat. För egen del är jag rätt bra på att handla begagnade grejer så en sådan gräns skulle kanske inte påverka min ekonomi i så hög grad som jag önskar. En klar nackdel med att handla på Tradera eller Facebook är att man ofta måste betala frakt också och då kostar många grejer nästan nypris ändå. Det må vara klimatsmart att köpa begagnat men särskilt billigt är det inte alltid.

Andra sätter gränsen för det man behöver i förhållande till vad man villhöver. Jag tycker villhöver är ett genialt ord. Men för att det ska lyckas gäller det att man är ärlig mot sig själv. Har jag ett verkligt behov av ett par nya jeans eller nya skor eller klarar jag mig utan? Jag har flera saker jag måste köpa denna månad. Parkering på jobbet, hundmat och hö. Och bra läppbalsam, helst med naturliga ingredienser. Men utöver det behöver jag nog inget mer. Jag tror att villhöver-varianten passar mig bäst, bara jag är tillräckligt hård mot mig själv.

Hur länge ska jag köra då? Ja jag vet inte. I februari åtminstone, kanske i mars också? Kanske kan det till och med bli längre, vem vet?

Är det någon mer som vill hänga på?

Som i ett annat universum

Att inte ha kontakt med någon som är dig så nära så att du aldrig riktigt kan släppa taget, det är en speciell känsla. Ibland tänker jag att vore lättare att hantera om personen helt enkelt inte fanns mer så att en kunde få sörja och gå vidare. Samtidigt sitter nog många människor och tänker att de skulle göra vad som helst bara för att veta att ens älskade var vid liv, även om de aldrig skulle ha möjlighet att ses igen. Så jag vet inte, det är inga lätta frågor och jag har inga färdiga svar.

Att leva i samma stad med personer som är, eller har varit familj, det är som att leva i två parallella universum utan beröringspunkter. De lever sina liv och jag lever mitt och vi har ingen aning om hur den andres vardag ser ut. Men så plötsligt kan tiden stanna upp och en kan få något slags inblick i den andres liv, om än bara för ett ögonblick. Vi såg en skymt av min bror med fru i somras, bara i några sekunder men jag fick ändå en plötslig lust att smyga efter, gömma mig i buskarna och få veta mer om vem han är idag. Det gjorde jag givetvis inte men jag ångrade det lite efteråt. När Arvid var bebis såg jag mamma från bilen, hon gick på trottoaren och såg inte mig. Men jag minns exakt hur hon såg ut och vad hon hade på sig.

För några månader sedan mötte jag mamma när jag på väg tillbaka till jobbet efter en lunch på stan. Hon cyklade förbi mig så nära att jag hade kunnat sträcka ut handen och röra vid henne. Hon såg inte mig utan fortsatte cykla i sakta mak. Jag stod stilla i några sekunder medan oändligt många tankar susade i huvudet. Jag hann att tänka att hon inte känner till Arvid och att jag kunde visa henne bilder på min telefon. Sen började jag springa ifatt henne och upp bredvid och då sa jag ”mamma!” Hon vände huvudet emot mig, tittade rakt på mig i någon sekund, sen vände hon sig framåt igen och cyklade vidare.

-Mamma! ropade jag igen men ingen reaktion.

Så stod jag där och såg mamma cykla vidare över torget mot stan och hjärtat brast och ögonen fylldes av tårar. Kände hon inte igen mig trots att hon tittade rakt på mig och jag kallat henne mamma? Eller kände hon igen mig men valde att fortsätta utan att stanna? Jag vet inte vilket som gör mest ont.

Jag vet bara att kvinnan jag kallar mamma inte vill veta av mig.

Inuti ett mörker
Tomheten är oändlig
När jag inser
Du har lämnat mig för alltid

I rörelse

Jag gillar verkligen fikarasterna på mitt jobb. Det kan handla om högt och lågt, ingenting och allting. Idag kom vi in på Karin Boyes dikt I rörelse. Den talar direkt till mig, vartenda ord medan en kollega inte förstod den alls. Så olika det kan vara. Jag tror många av er känner igen den?

i rörelse

Jag älskar den här dikten! Jag får rysningar längs ryggraden och pirr i kroppen. Den är så härlig! Karin Boye skrev den som en socialistisk kampdikt men jag gillar den i ett större perspektiv. Känslan att påbörja något nytt, att välja en ny väg, ta sig an en ny utmaning. Eller rentav ett äventyr? Känslan när jag gång på gång satte mig på en buss och ensam åkte till en ny stad när jag var backpacker i Australien. Hur jag lämnade något bakom mig (men vad lämnade jag? Sydney väl? Nån norsk tjej som jag inte förstod. Och den där heta, superreligiösa kanadensaren jag var lite tänd på. Vad hette han? John? Joe? Josh? Joshua? Han gjorde 10 solhälsningar varje morgon på balkongen innan läste bibeln. Jag var fascinerad med det hade ju aldrig funkat, ens om han varit intresserad av mig. Undrar vad han gör idag?) för att landa i en ny stad, nytt hostel och nya vänner. Nya äventyr! Kanske ett nytt jobb och nya utmaningar? Pirr i magen och ovetskap om vad som väntar härnäst. Och äventyr var det många gånger. Som den gången jag skulle åka och plocka frukt i Nyah West och åkte buss söderut från Sidney och skulle byta buss i nån håla som jag inte minns namnet på. Bussen släppte av mig vid en mack mitt i natten. Som tur var så var det nattöppet och jag kunde gå in och värma mig. Jag hade 4 australiska dollar på mig, bankkortet var tomt och dessutom gick nästa buss från stationen och den hade jag inte en aning om vart den låg. Detta var före smartphonens tid och jag hade bara min Lonely Planet där denna stad var för liten för att vara med. Personalen på macken sa att jag kanske kunde få skjuts med mjölkbilen som levererade varor mitt i natten och det visade sig stämma! En äldre man skjutsade mig vid 4-tiden på morgonen till stationen och gav mig en islatte gratis som jag tacksamt tog emot. Sen satt jag i nattkylan med alla kläder jag hade på mig på en hård trappa utanför det stängda stationshuset och frös i ett par timmar innan nästa buss gick. Jag kom fram till Grand Hotel i Nyah West till slut och där hade hotellägaren George som jag varit i kontakt med glömt att jag skulle komma. Tills slut ordnade det sig och jag fick både husrum och jobb med att plocka paprikor. Men vilket hotell det var. Duvor i köket, ödlor i duschen och katter i kylskåpet.. Jag bodde där till slut i någon månad, träffade många intressanta människor och fann en pojkvän! Men det är en annan historia.

Ett annat äventyr på resande fot var när pappa och jag anlände till Hua Hin med buss en septembernatt. Klockan var närmare 2 och jag hade ringt och bokat rum på ett guesthouse. Ett gäng killar på moped raggade kunder att skjutsa till lämpliga hotell och vi bestämde oss för att åka med två av dem. ”I can take your bag, miss” erbjöd sig den ena och tog min ryggsäck som jag vant svingat upp på ryggen. Jag släppte ner den och killen, som var helt oförberedd på tyngden, vacklade till och tappade den på trottoaren. Han skrattade generat och bogserade med mycken möda bort den till sin moped. Vi hoppade upp på bönpallen och for iväg i den varma natten. Framme vid hotellet hittade vi rummet kvinnan i receptionen hade lovat att lämna öppet åt oss. Men, det var låst och vi såg genom fönstret att folk sov där inne. Vi knackade på i receptionen där någon sov och till slut tittade en sömndrucken ung kvinna upp. Hon hade då hyrt ut rummet hon lovat oss till någon annan gäst… Vi gick genom Hua Hin efter kvinnan på jakt efter att annat rum, men icke. Vartenda rum var upptaget, förutom möjligen dem vi gick förbi eftersom tjejen sa ”No good place, bad hotel”. Vi gav upp och gick tillbaka till guesthouset, tjejen ställde upp solbäddar och myggspiraler på soldäcket och vi sov utomhus! På morgonen vaknade vi mitt i ett stort gäng frukostätande turister som förvånat tittade på oss..

Ja vem vet vilka äventyr som väntar runt hörnet? Vilka motgångar och utmaningar kommer möta en nästa dag? Att göra något nytt är alltid läskigt, men samtidigt härligt! En nystart, en ny utbildning, en ny stad, ett nytt hus? Eller att få barn och följa dess uppväxt och utveckling? Att bryta upp behöver ju inte betyda att resa rent fysiskt utan också att inte stagnera. Att utmana sig kan ju vara att utveckla sig själv, att fortsätta vara nyfiken och lära sig nya saker. Att vilja förändra, bygga något nytt eller försöka göra samhället mer humant?

Ja oändliga möjligheter finns och kanske väntar äventyret bara precis runt hörnet? Ett hemligt uppdrag och en mystisk vän i mörk hatt och mantel kanske dyker upp med en extra häst åt dig, en snabb ritt genom en tyst skog sånär på hästarnas andedräkt. En vila vid eldens knaster där ni delar bröd och vin innan färden fortsätter i rask trav på stigen mot soluppgångens röda horisont.

Vem vet vad som väntar?

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Andra små miljövänliga trix och tips

En hel del saker för att minska både sopberget och miljöpåverkan gör vi ju faktiskt redan. Den som följt mig ett tag vet att jag är ett stort fan av både babypottning och tygblöjor. Det gjorde enormt mycket för mängden sopor! Första månaderna efter Arvids födelse fyllde vi plötsligt vår soptunna! När jag en natt låg och vänta på att Arvid skulle bajsa i blöjan så jag kunde gå och byta på honom insåg jag det absurda och gick upp och höll honom över toan och sen kunde vi sova lugnt igen. Genialt! Lugnare bebis och mer sömn till mamman. Och färre blöjor! Sen gick vi över till tyg och sopornas storlek var tillbaka till det normala igen. Att ha en bebis är ett ypperligt tillfälle att gå över till flergångsgrejer istället för att bara följa normen och använda våtservetter och engångsblöjor. Jag tycker faktiskt att när man väl ramlat in på att använda grejer som är till för att användas fler gånger, då vill man bara byta ut mer och mer!

  1. Vi kör väl på tygblöjor som tips nr 1. De är miljövänligare, smidiga, bättre för huden än plastblöjor, de luktar inget till skillnad från plastblöjor som ju verkligen stinker oavsett om bebisen bajsat i dem eller inte. Dessutom är de supersöta!IMG_4603
  2. Tvättlappar i tyg. Så himla mycket fräschare, sötare och mindre kemikalier. Enkelt är det också att bara ha med ett par fuktade med vatten och olja i en påse. Och de tar aldrig slut! Bara att tvätta när de börjar bli på upphällningen. Enkla att göra själv också, det är bara att ta ett lakan eller en gammal handduk eller köpa en bit flanell.
  3. Servetter i tyg. Detta är något jag själv nyligen börjat med eftersom vi haft rätt många servetter på lager. Men det är ju mycket lyxigare känsla att torka av munnen med tyg!
  4. Plastfolie skrev jag om i förra inlägget. Numera använder jag bivaxduk både om jag ska ta med mig en matsäcksmacka eller om jag ska täcka över en skål i kylen. Antibakteriellt är det också! Jag hittade mina på julmarknaden på Verklighetens gård!
  5. Alternativa mensskydd. Jag älskar verkligen tanken på menskopp men har inte lärt mig använda den. Eller så är min kropp inte gjort för dem helt enkelt. Jag köpte min första redan för typ 10 år sen och har provat ett par till men det går bara inte. Men om det funkar så är det ju genialt! För andra snippor finns andra alternativa lösningar. Till exempel tygbindor och trosskydd i tyg. För mig har de inte funkat perfekt heller men nu tror jag att jag vet varför. Ska köpa knappar och göra dem smalare i grenen helt enkelt. Vad som revolutionerat mitt mensande är en bubblare som inte är så känd, nämligen menssvampen! Det är naturlig svamp som är en flergångstampong. Funkar faktiskt riktigt bra och det är min absoluta favorit bland mensskydd!67906432
  6. Tygpåsar att handla i! Jag har fått ett par av mina mostrar, så fina och bra att ha med sig i bilen eller i handväskan när man ska handla!

 

Har du några bra tips där man kan byta ut engångsgrejer till flergångs?

Inte ett nyårslöfte men… kanske ett klimatmål?

Jag gillar verkligen inte nyårslöften. Jag har nog snarare känt nån slags stolthet i att inte göra löften som ändå är gjorda för att brytas, kanske redan innan januari är slut. En hälsosammare livsstil, börja träna och annat. Istället har jag satt upp mål. Vad är skillnaden kanske den skarpsynte undrar? Ja, vad är skillnaden? Kanske att ett mål är mer något som man jobbar emot och ett löfte mer är upplagt för att brytas? Jag vet inte riktigt. Ärligt talat är jag ganska måltrött också. Dels på grund av ett lätt överanvändande av mål på jobbet vilket gör en lite matt. Hur många olika mål kan en arbetsplats ha på hur många nivåer egentligen? Många tydligen. Kanske tröttnade jag framför allt när varje medarbetare skulle komma på ett eget mål och presentera inför gruppen. Så krystat, så inte alls från hjärtat.

Nåväl, detta inlägg skulle inte handla om målen på mitt jobb även om det visade sig att jag inte var ensam om att gå vilse i antalet mål och att de därför faktiskt har minskats kraftigt. Nej, inlägget var tänkt att handla om miljömål. Inte Sveriges, utan mina egna. Eller våra egna kanske, jag tror faktiskt att alla behöver tänka mer målmedvetet på hur varje individ ska minska sin egen miljöpåverkan om vi ens ska ha en liten chans att reda ut detta med en beboelig planet i behåll. Jag har gjort klimatkollen och på ett ungefärligt plan räknat ut min miljöpåverkan. Eftersom vi inte äter kött och har en vettig uppvärmning sparar det in lite koldioxid. Istället är den största punkten för min koldioxidförbrukning konsumtion. Dels drar hundarna upp en hel del och där kan jag inte göra så mycket. Jag ger dem ett helsvenskt foder, men mat måste de ha. I övrigt handlar jag betydligt mindre grejer till hundarna än vad jag gjorde för kanske 10 år sedan. Halsband och koppel slits ut så det är hål innan de får nya. Till hemmet handlar jag till stor del begagnat. Inte allt men ändå mycket. De senaste möblerna köpte jag på en trottoar av en tjej i stan, vår soffa köpte vi av en vän för 5 år sen, köksbordet och stolarna av en tjej på brukshundklubben, Arvids byrå plockade jag upp i Ljungsbro, vitrinskåpen inne i stan osv. Visst har vi köpt nya möbler också, vi har ett stort hus, men en stor del av alla möblerna är ändå second hand. Kanske till och med mer än hälften?

Arvid får en del nya kläder eftersom min erfarenhet av att köpa kläder online är lite… tråkig. De flesta häller så mycket sköljmedel i tvättmaskinen så att man känner lukten när man kliver ut ur bilen och det är inte så kul. Begagnade ullkläder har ofta nåt litet småhål eller fläck. Men trots detta så har Arvid aldrig fått en ny jacka eller överdragsbyxor utan allt är köpt begagnat. Många tröjor och t-shirts är också köpt begagnade. Jag är också väldigt nöjd med de ullkläder jag köpt begagnade från Ulligt återbruk. Byxor som är gjorda av gamla herrtröjor fyndade på nån loppis och sen omsydda till barnbyxor. Kan det bli bättre? Det värsta med ull är att kläderna inte håller så bra. Men då kan man köpa ulltrikå på bit och sy små söta lappar att sätta på kläderna! Både barn och mamma är nöjda.

IMG_20190106_201701_311

Nej, det är inte där skon klämmer utan det gäller min egen klädkonsumtion. Jag köper i princip aldrig begagnat även om det har hänt. Jag säljer en del kläder begagnat, men köper det mesta nytt. Delvis är det för att jag sliter ut kläder som jeans, men kanske framför allt skor jag använder i terräng. Om ett par skor överlever mer än en säsong är det fantastiskt och då vill jag såklart inte köpa skor som redan är slitna sedan innan. Men tröjor, byxor mm, där kan jag bli bättre! Mitt första mål är att jag ska minska mina klädinköp kraftigt och försöka hitta kläder på t ex tradera eller second hand-butiker istället.

Nästa mål är att ha ett köpstopp! Inte ett totalt stopp men av allt som inte är absolut nödvändigt. Sen kan man alltid diskutera vad som är nödvändigt och jada jada, jag vet att detta inte är vattentätt. Men ändå, mindre nätshopping  för mig! Ett sätt är att använda saker man redan har. Till exempel servetter, det är ju rätt onödigt att köpa i papper. Men även rätt onödigt att köpa i typ om man redan har snygga handdukar. Jag har fått ett helt lass gamla kökshanddukar, prydligt manglade med monogrammet EA på. Jag tror det är min farfars fasters handdukar, Eva Andersson. Det är liksom ett stycke historia att använda ett sådant tygstycke som servett, till skillnad från en servett som slängs i brasan eller i brännbart.

Den sista delen i mina klimatmål är att minska på skräp. Vi slänger väldigt lite brännbart för att vara en familj på tre men andelen kartong och framför allt plast som vi återvinner är stor! Jag vill att den ska minska! Många förpackningar runt mat är svåra att undvika upplever jag men plastpåsar är en sak som faktiskt går att byta ut till nätpåsar till frukten och tygpåsar till resten. Istället för plastfolie och plastlådor använder vi tygbitar med bivax eller lådor av glas. De går att skölja av, diska och återanvända!

20190107_223610

Idag tog jag ytterligare ett stort steg inom skräpminskningsavdelningen och det är att sluta använda schampo och tvål på flaska! Istället har jag köpt tvål i fast form (yes, minska konsumtion var det ja, men detta tror jag ändå på), både till hår och kropp. Nu ska jag sluta bära tunga schampoflaskor till gymmet och simhallen eller på väg hem från affären. Nej istället ska tvål användas! Jag hittade tvål både lämplig till hår, hud och till hundarna så nu hoppas jag bara att jag ska trivas med mina nya tvålar så snart de kommer. Även henna till håret ska testas för att minska kemikalierna (ja, grått hår är skitsnyggt, jag har bara inte förlikat mig med tanken på att JAG är snygg i det) och min deo gör jag ju redan själv på lika delar kokosolja, potatismjöl och bikarbonat med nån droppe lavendel i. Bästa deon för övrigt, har ni testat?

Har ni några tankar om hur ni ska minska er klimatpåverkan?

Den naturliga leken

Arvid hade en kompis här idag och de ville hänga med ut på promenad med hundarna. Vi gick ut i kohagen och Arvid fick syn på en koja. Egentligen var det en enbuske med en hassel växande mitt i men i deras fantasi var det strax en koja med flera dörrar och sovrum där de lade sig att sova medan vassa små barr ramlade in i overallerna. Sen gick vi vidare till en stort och gammalt slånbuskage som är så högt att till och med jag kan gå runt inuti det och där fanns det sängar och en jättestor godistårta som de skulle äta till frukost!

När jag var liten lekte vi ofta i hagarna eller i skogen vid mormors och morfars torp. Där var hällarna hus med många rum och vi gjorde tjocka men fuktiga sängar av vitmossa. Vi täljde barkbåtar som fick segel av tunn bark som seglade i det bruna vattnet i gölen. Sen täljde morfar små visselpipor och pilbågar och vingliga pilar som vi skjöt oskyldiga träd med. Att leka i naturen med det som finns där, utan tillrättalagda lekplatser med mjukgjorda plattor av konstiga material, det är en konstform som jag tyvärr tror är på väg bort i den värld vi lever nu. I vår värld är så mycket redan skapat och färdigt. Vem behöver liksom en bit bark när man redan har en båt? Men barns fantasi är ändå otyglad och växer helt av sig självt, utan ramar och regler för vad som är möjligt eller omöjligt. Det var fint att vandra i den världen en ruggig eftermiddag i januari, även om jag fick springa otaliga varv runt slånhiet för att inte förfrysa händerna.

Det närmar sig slutet av semestern..

Bara 1,5 dagar innan vi ska tillbaka till jobb och dagmamma igen. Det har varit vilsamma dagar med tid för återhämtning! Vi har fixat under trappan delvis med krokar och ett draperi men annars har jag gjort mer vilsamma saker som att tova små saker och göra två fotoböcker! Det har blivit en jullovstradition för mig med fotoböckerna. Förr gjorde jag album men nu känns det ur tiden. Att bara ha massor av foton i ett digitalt moln är ju lite trist tycker jag. Så nu har det blivit en hel hög med böcker istället, från 2012 och framåt för oss och sen egna till Arvid. Troll har också en egen som jag gjorde efter hans död. Och nu är två till på väg, en för Arvids fjärde år och en för 2018. Detta år har jag valt Smartphoto och jag hoppas det blir bra! Innan har jag använt My Fujifilm (eller vad de heter nu) men jag är rätt trött på deras layout. Önskefoto använde jag till Arvids första album men det var verkligen lågbudget. Fotoklok var helt ok men dyra. Smartphoto var lika dyra de utan rabatter men på mellandagsrea lite billigare.

20190105_112827.jpgArvid är rastlös som få så det är tur han ska tillbaka till dagmammorna på måndag! Han vill leka med någon varje dag och vi har ändå fått till det med lek kanske varannan dag, men det räcker inte!  Han har lekt med sysslingen Freja, med Emil och med Julian och ändå tjatar han så fort vi kommer hem. Nej det blir nog bra att leka varje dag igen.

Hundarna är lite rastlösa, åtminstone Monster som vill valla. Jag har inte riktigt vågat pga hans tå men idag kanske det får bli lite jobb ändå. Yeti är lite halt av och till på ett framben. Jag hittar inte var det sitter och det dyker bara upp ibland? Märkligt. Monster tjuvvallar varje dag när han kommer åt. Han är helt hopplös. Igår vallade han ut baggarna i trädgården medan jag gjorde rent i hönshuset. Då stängde jag ut honom ur hagen och då sprang han istället runt i trädgården och tryckte sig igenom grinden in till tackorna. Suck. Som sagt, han behöver valla 😉 Nu har tån varit fräsch i nån månad, han går lös på promenader och han äter inte antiinflammatoriskt så det borde ju vara stabilt. Hoppas jag.

Fåren då.. Ja fåren.. I somras dök det ju upp ett lamm plötsligt i sommarhagen. Baggen Albin smet nog in vid ett tillfälle i februari och var inne en kort stund hos tackorna och då fick han till det minsann. Det bagglammet som blev resultatet heter Bärra och går med Arax, avelsbaggen. Han har förhoppningsvis betäckt två tackor men resten vill jag ha att valla på. MEN så i förrgår när jag skulle ut med hundarna på eftermiddagen var plötsligt båda baggarna inne hos tackorna! De hade knuffat på grinden så den vippat lite och då hade de tryckt sig in båda två. Alma blev jagad av lille Bärra och hon var lite kladdig på bakbenen när jag kollade dem… Så har jag otur så blir det lamm där också. Så himla tröttsamt! Om jag visste att Arax var pappan hade det inte gjort nåt men Bärra är ju lite släkt med Alma så det blir ju inga lamm jag kan behålla. De andra tackorna verkade inte vara i brunst så förhoppningsvis så blir det iaf inga fler lamm. Jag har ju tänkt att det ska funka att ha en bagghage och en hage till tackorna men det verkar vara svårt att ha det helt säkert i praktiken. Hur har andra det undrar jag? De har kanske större marker med fler valmöjligheter eller så är baggarna installade på vintern? Ja jag vet inte… Det är såklart en möjlighet men det är lite tråkigt för dem att vara instängda hela tiden tycker jag.  Nästa vinter ska jag försöka att inte ha några baggar. Vi får se om jag lyckas med den målbilden!