I rörelse

Jag gillar verkligen fikarasterna på mitt jobb. Det kan handla om högt och lågt, ingenting och allting. Idag kom vi in på Karin Boyes dikt I rörelse. Den talar direkt till mig, vartenda ord medan en kollega inte förstod den alls. Så olika det kan vara. Jag tror många av er känner igen den?

i rörelse

Jag älskar den här dikten! Jag får rysningar längs ryggraden och pirr i kroppen. Den är så härlig! Karin Boye skrev den som en socialistisk kampdikt men jag gillar den i ett större perspektiv. Känslan att påbörja något nytt, att välja en ny väg, ta sig an en ny utmaning. Eller rentav ett äventyr? Känslan när jag gång på gång satte mig på en buss och ensam åkte till en ny stad när jag var backpacker i Australien. Hur jag lämnade något bakom mig (men vad lämnade jag? Sydney väl? Nån norsk tjej som jag inte förstod. Och den där heta, superreligiösa kanadensaren jag var lite tänd på. Vad hette han? John? Joe? Josh? Joshua? Han gjorde 10 solhälsningar varje morgon på balkongen innan läste bibeln. Jag var fascinerad med det hade ju aldrig funkat, ens om han varit intresserad av mig. Undrar vad han gör idag?) för att landa i en ny stad, nytt hostel och nya vänner. Nya äventyr! Kanske ett nytt jobb och nya utmaningar? Pirr i magen och ovetskap om vad som väntar härnäst. Och äventyr var det många gånger. Som den gången jag skulle åka och plocka frukt i Nyah West och åkte buss söderut från Sidney och skulle byta buss i nån håla som jag inte minns namnet på. Bussen släppte av mig vid en mack mitt i natten. Som tur var så var det nattöppet och jag kunde gå in och värma mig. Jag hade 4 australiska dollar på mig, bankkortet var tomt och dessutom gick nästa buss från stationen och den hade jag inte en aning om vart den låg. Detta var före smartphonens tid och jag hade bara min Lonely Planet där denna stad var för liten för att vara med. Personalen på macken sa att jag kanske kunde få skjuts med mjölkbilen som levererade varor mitt i natten och det visade sig stämma! En äldre man skjutsade mig vid 4-tiden på morgonen till stationen och gav mig en islatte gratis som jag tacksamt tog emot. Sen satt jag i nattkylan med alla kläder jag hade på mig på en hård trappa utanför det stängda stationshuset och frös i ett par timmar innan nästa buss gick. Jag kom fram till Grand Hotel i Nyah West till slut och där hade hotellägaren George som jag varit i kontakt med glömt att jag skulle komma. Tills slut ordnade det sig och jag fick både husrum och jobb med att plocka paprikor. Men vilket hotell det var. Duvor i köket, ödlor i duschen och katter i kylskåpet.. Jag bodde där till slut i någon månad, träffade många intressanta människor och fann en pojkvän! Men det är en annan historia.

Ett annat äventyr på resande fot var när pappa och jag anlände till Hua Hin med buss en septembernatt. Klockan var närmare 2 och jag hade ringt och bokat rum på ett guesthouse. Ett gäng killar på moped raggade kunder att skjutsa till lämpliga hotell och vi bestämde oss för att åka med två av dem. ”I can take your bag, miss” erbjöd sig den ena och tog min ryggsäck som jag vant svingat upp på ryggen. Jag släppte ner den och killen, som var helt oförberedd på tyngden, vacklade till och tappade den på trottoaren. Han skrattade generat och bogserade med mycken möda bort den till sin moped. Vi hoppade upp på bönpallen och for iväg i den varma natten. Framme vid hotellet hittade vi rummet kvinnan i receptionen hade lovat att lämna öppet åt oss. Men, det var låst och vi såg genom fönstret att folk sov där inne. Vi knackade på i receptionen där någon sov och till slut tittade en sömndrucken ung kvinna upp. Hon hade då hyrt ut rummet åt lovat oss till någon annan gäst… Vi gick genom Hua Hin efter kvinnan på jakt efter att annat rum, men icke. Vartenda rum var upptaget, förutom möjligen dem vi gick förbi eftersom tjejen sa ”No good place, bad hotel”. Vi gav upp och gick tillbaka till guesthouset, tjejen ställde upp solbäddar och myggspiraler på soldäcket och vi sov utomhus! På morgonen vaknade vi mitt i ett stort gäng frukostätande turister som förvånat tittade på oss..

Ja vem vet vilka äventyr som väntar runt hörnet? Vilka motgångar och utmaningar kommer möta en nästa dag? Att göra något nytt är alltid läskigt, men samtidigt härligt! En nystart, en ny utbildning, en ny stad, ett nytt hus? Eller att få barn och följa dess uppväxt och utveckling? Att bryta upp behöver ju inte betyda att resa rent fysiskt utan också att inte stagnera. Att utmana sig kan ju vara att utveckla sig själv, att fortsätta vara nyfiken och lära sig nya saker. Att vilja förändra, bygga något nytt eller försöka göra samhället mer humant?

Ja oändliga möjligheter finns och kanske väntar äventyret bara precis runt hörnet? Ett hemligt uppdrag och en mystisk vän i mörk hatt och mantel kanske dyker upp med en extra häst åt dig, en snabb ritt genom en tyst skog sånär på hästarnas andedräkt. En vila vid eldens knaster där ni delar bröd och vin innan färden fortsätter i rask trav på stigen mot soluppgångens röda horisont.

Vem vet vad som väntar?

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Annonser

Publicerat på 11 januari 2019, i Just nu. Bokmärk permalänken. 3 kommentarer.

  1. hehe, Tommy Svensson ”förstörde” den där dikten för mig lite under VM -94 😀

    Gilla

  2. Håkan Boreson

    Hej Det var rmycket roligt och mycket intressant att läsa om resan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: