Att inte ha kontakt med någon som är dig så nära så att du aldrig riktigt kan släppa taget, det är en speciell känsla. Ibland tänker jag att vore lättare att hantera om personen helt enkelt inte fanns mer så att en kunde få sörja och gå vidare. Samtidigt sitter nog många människor och tänker att de skulle göra vad som helst bara för att veta att ens älskade var vid liv, även om de aldrig skulle ha möjlighet att ses igen. Så jag vet inte, det är inga lätta frågor och jag har inga färdiga svar.

Att leva i samma stad med personer som är, eller har varit familj, det är som att leva i två parallella universum utan beröringspunkter. De lever sina liv och jag lever mitt och vi har ingen aning om hur den andres vardag ser ut. Men så plötsligt kan tiden stanna upp och en kan få något slags inblick i den andres liv, om än bara för ett ögonblick. Vi såg en skymt av min bror med fru i somras, bara i några sekunder men jag fick ändå en plötslig lust att smyga efter, gömma mig i buskarna och få veta mer om vem han är idag. Det gjorde jag givetvis inte men jag ångrade det lite efteråt. När Arvid var bebis såg jag mamma från bilen, hon gick på trottoaren och såg inte mig. Men jag minns exakt hur hon såg ut och vad hon hade på sig.

För några månader sedan mötte jag mamma när jag på väg tillbaka till jobbet efter en lunch på stan. Hon cyklade förbi mig så nära att jag hade kunnat sträcka ut handen och röra vid henne. Hon såg inte mig utan fortsatte cykla i sakta mak. Jag stod stilla i några sekunder medan oändligt många tankar susade i huvudet. Jag hann att tänka att hon inte känner till Arvid och att jag kunde visa henne bilder på min telefon. Sen började jag springa ifatt henne och upp bredvid och då sa jag ”mamma!” Hon vände huvudet emot mig, tittade rakt på mig i någon sekund, sen vände hon sig framåt igen och cyklade vidare.

-Mamma! ropade jag igen men ingen reaktion.

Så stod jag där och såg mamma cykla vidare över torget mot stan och hjärtat brast och ögonen fylldes av tårar. Kände hon inte igen mig trots att hon tittade rakt på mig och jag kallat henne mamma? Eller kände hon igen mig men valde att fortsätta utan att stanna? Jag vet inte vilket som gör mest ont.

Jag vet bara att kvinnan jag kallar mamma inte vill veta av mig.

Inuti ett mörker
Tomheten är oändlig
När jag inser
Du har lämnat mig för alltid