Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg på facebook i fredags. Det var fint att läsa! Jag skrev egentligen det inlägget för över ett år sedan men publicerade det inte då för att det kändes för personligt. Sedan satt jag i fredags och kikade på några utkast och hittade det. Jag tyckte det var fint och eftersom jag varit lite deppig och tänkt på mamma i veckan så publicerade jag det.

Det är liksom det som är grejen med saknad och sorg. I den akuta fasen tänker man bara på det, inget annat får plats. Men vartefter åren går så sjunker det undan och andra saker ploppar och blir viktigast. Men vad som är viktigt att förstå är att även om det gått lång tid och livet är fint så kan ändå sorgen komma tillbaka. Det kan handla om födelsedagar, familjehögtider, fotoalbum eller kanske bara pms som gör att känslorna kommer tillbaka och man blir ledsen och nedstämd.

Det spelar ingen roll att livet är bra annars, det måste få finnas plats för sorg också. Livet är ju så, det händer både bra och dåliga saker och allt måste få finnas. Jag älskar inte min familj mindre för att jag ibland är ledsen över min mamma inte tyckte jag var viktig. Snarare älskar jag Arvid ännu mer för att jag vet hur det känns att inte riktigt bli sedd eller känna sig älskad.

Det går ju att tänka på två saker samtidigt, att sörja över att Arvid inte har en mormor samtidigt som jag gläds över att han har två fina gammelmostrar. Att känna saknad över min bror som inte vill ses samtidigt som jag har fin kontakt med mina andra syskon. Det måste få vara så, alla känslor måste få finnas och få lov att uttryckas. Det är genom att få prata om det ibland och få vara ledsen som sorgen kan sjunka undan och oftast bara vara en tyst medpassagerare i livet. Om jag alltid skulle tysta alla negativa känslor tror jag de skulle växa under ytan och ta över mitt liv till slut.