Har ni en krislåda gott folk?

Vi har börjat kolla på Nedsläckt land. Har ni sett den? Den finns på SVT play och du hittar den här. Den är som en dokusåpa där två grupper av människor som inte känner varandra sätts i ett varsitt hus, ett hypermodernt och en äldre stuga. De vet inte vad uppdraget går ut på. Sen försvinner strömmen… I två veckor!

Vi har sett några avsnitt och det är absolut intressant! Framför allt ur synpunkten hur vi själva skulle klara oss vid ett längre strömavbrott? Vi svenskar (västerlänningar?) har blivit rätt bortskämda med teknik och jag tror att vår förmåga att hantera en kris tyvärr har sjunkit rätt drastiskt för varje decennium de senaste åtminstone 50 åren. Vi har dåligt med förråd med mat hemma och många handlar bara för någon dag i taget. Vi har vatten i kranarna men är beroende av el för att få ut vattnet. De allra flesta har inte möjlighet att värma upp sitt hem utan el och de flesta har nog inte matlagningsmöjligheter utan el heller. Om vi hamnar i en större kris kommer vi att få problem!

Själva känner vi oss relativt trygga. Mycket för att vi bor i ett hem med eldningsmöjligheter i form av en insats i vardagsrummet och en vedspis i köket. Vedspisen ger ju matlagningsmöjligheter också, det finns tre plattor och två ugnar till. Utöver det har vi ett gasolkök och ett spritkök. Vi har en jordkällare som skulle funka som kyl också. Hönsen lägger ju ägg varje dag vilket är ett bra tillskott av färsk mat. Kanske är det lättare på landet generellt? Man har mer mat hemma när närmsta affär är någon eller flera mil bort. Fler hus än lägenheter har eldningsmöjligheter. Man har ofta mer förråd vilket gör det lättare att samla på sig grejer som kan vara bra att ha.

Sen finns det ju saker som faktiskt alla kan göra och det är fixa en krislåda! Jag skaffade en krislåda för ett tag sen och i den har jag stoppat en hel del konserver och torrvaror. Jag skaffade även lite tekniska lösningar som en radio som går att ladda med solenergi eller genom att veva. Värmeljus och extra batterier är bra och en lista med telefonnummer i de fall telefonen funkar. En powerbank är bra. Två 20-litersdunkar med vatten ligger i jordkällaren (och behöver bytas ut nu). I värsta fall kan vi plocka bort locket på någon av brunnarna och hissa ner en hink på gammalt vis. Kontanter är också bra att ha ett litet förråd. Det är ju himla bra om man kan klara sig under några dagar utan el. Och i värsta fall längre tid än så. Vi borde ju ha ett litet elverk i reserv egentligen.

Har ni nån plan utifall vi skulle drabbas av ett längre strömavbrott?

Jag kunde inte klara mig utan Facebook i en vecka. Det tog nämligen 4 dagar innan jag fick ett tips om en hund på Vallhundsgruppen – Köp och sälj som jag var tvungen att kolla in. Men jag har denna vecka funderat på hur jag ska göra med mitt Facebookkonto och har landat i någon form av beslut. Det ÄR för svårt för mig att klara mig helt utan kontot på grund av de grupper som jag verkligen inte vill vara utan. MEN jag vill minska ner tiden jag lagt på Facebook och jag vill definitivt dra ner på energin jag lagt. Jag vill samtidigt inte vara utan det jag uppskattar mest med Facebook, nämligen roliga fina positiva diskussioner med mina vänner! Till exempel de härliga diskussioner som följt på flera av mina blogginlägg den senaste tiden. Dem vill jag ju inte vara utan! Så, vart landar jag i detta? Jo, ingen app lättillgänglig på telefonen och diskussionsförbud i alla diskussioner som kan kosta mig mer än vad jag vinner. Nu testar jag detta ett tag.

Hur går det med köpfriheten då? Jo jag har snart klarat en månad utan spontana och onödiga inköp. Jag har handlat mediciner, hundmat, hö, mat och te. Men jag har faktiskt inte köpt nåt onödigt, förutom lite choklad. Jag har gett mig tillåtelse att göra ett inköp på Jordklok, men utöver det så kör jag en månad köpstopp till! Det är faktiskt lite kul och dessutom en lättnad att kunna spara mer! Jag vill förresten tipsa om Refunder när jag ändå skriver om detta! Det kan tyckas lite motsägelsefullt eftersom Refunder är en sajt som bygger på shopping, men jag tycker att man kan använda den för att handla det man behöver handla på ett smartare sätt. Refunder fungerar så att om man går genom deras sida och handlar i internetbutiker som är anslutna så får man tillbaka en del av pengarna. De hamnar på ett konto hos Refunder och när man kommit upp i över 100 kr kan man ta ut dem och de hamnar på ens eget konto någon dag senare. Till exempel behöver jag handla Glycoflex till Monster. Då kan jag välja att handla på Apoteket Hjärtat genom Refunder. Det kostar samma som till exempel Apotea men genom Refunder får jag tillbaka 7,5 % av köpesumman. För just Glycoflex blir det ca 30 kr som jag sen får tillbaka på mitt konto. Smart va? Det är massa butiker som är anslutna, till exempel Jordklok (för hårfärger, tvålar, make up och annat som är snällare mot djur och natur) eller Apoteket Hjärtat, som jag måste säga är lika bra som Apotea. Om du ansluter dig via koden http://www.refunder.se/b/Kompisbonus får du dessutom 50 kr direkt på Refunderkontot om du handlar för minst 100 kr inom 45 dagar. Som hundmat genom Animail eller Glycoflex till exempel. De pengar jag sparar har jag tagit ut i slutet av månaden istället för att tulla på sparkontot, eller så har jag stoppat in det på något av mina sparhacks på Dreams.

Helgen i övrigt har varit både upp och ner. Arvid gick på gympa igår och det tyckte han var roligt! Han är inte den klättrande vilda typen av barn och just därför tror jag det är extra bra att träna på kroppens funktioner som att klättra, hoppa , balansera och svinga sig. På eftermiddagen åkte jag och Arvid tillsammans med brorsan till farfar. Han är 96 år nu och sist vi hälsade på hade han feber och sov hela tiden. Han tryckte min hand hårt innan vi gick men det var ända tecknet på att han märkte att vi var där. Igår däremot var han riktigt pigg! Han lyste upp när vi kom och ville följa med till köket och fika. Han blir verkligen glad när man kommer ❤

Denna dag har tyvärr varit rätt vidrig. Jag har ju endometrios och dagens skov var nog det värsta hittills. De senaste månaderna har det varit oväntat bra men idag fick jag ta tablett på tablett så jag istället blev helt yr och snurrig. En hel dag på soffan blev det förutom en yrslig och långsam promenad med hundarna. Hoppas morgondagen blir bättre.

Nu väntar sängen! Godnatt!

Att tycka om att diskutera har i min värld varit en positiv egenskap så länge jag kan minnas. Jag är uppfostrad med att diskussion är bra. Men vad är att diskutera? Är det att trycka ner sina argument i halsen på den andra, att höja rösten, att prata tills den andra tystnar? Att hitta på argument som den andre inte kan svara på, att utmanövrera, att överlista, att använda sig av härskartekniker? De flesta kan nog hålla med om att det finns många fula sätt att diskutera på. Att inte bry sig om att någon blir ledsen, att kräva att få diskutera känsliga ämnen och att skälla ut den andra om hen inte ställer upp? Men vad är det viktiga? Att vinna poänger, att vinna diskussionen eller att faktiskt övertyga personen?

Går det ens att övertyga någon som inte vill? Ofta missar man i sin iver att diskutera att den andra kanske är lika övertygad om motsatsen som man själv är om ens egen åsikt. Men är det då kört? Ja kanske i många fall. I de allra allra flesta fall skulle jag säga. För att bli övertygad om en åsikt man själv inte har krävs någon form av öppenhet eller nyfikenhet. Det tar lång tid att ändra en åsikt och det händer oftast genom upprepad information under lång tid.

Jag tycker mindre och mindre om att diskutera. Jag har alldeles för ofta diskuterat ämnen som legat mig alldeles för nära känslomässigt, vilket gjort att jag hamnat i affekt. Men det har också kostat mig mycket. För mycket. Jag har kanske lärt mig att sitta på händerna lite mer idag men inte alltid. För ett tag sen reagerade jag i affekt i ett inlägg som handlade att skriva saker som man skäms över att man tycker. Det var många åsikter som uttrycktes men en åsikt träffade mig rakt i hjärtat. Trots att jag inte alls känner personen reagerade jag med lillhjärnan som ett sårat djur. Jag skrek ut sorg och vrede och ilska och fick skäll i kommentarsfältet. Var det klokt? Nej det hade kanske varit bättre att vara tyst. Men jag håller fast vid att även i en tråd som går ut på att man får säga vad man vill så kan man fortfarande välja att vara snäll och det var verkligen inte vederbörande. Det är lätt att tycka att någon annan är dum som blir arg när man inte provat att bära hennes ryggsäck.

Nej jag tycker inte att det är roligt att diskutera längre. Ibland skriver jag min åsikt på nån idiotisk länk för att spräcka en bubbla där alla håller med men det kostar så oändligt  oändligt mycket mycket energi. Om jag ändå visste att det jag skrev skulle ha någon påverkan alls, men det enda det gör är upprör känslor och kostar energi.

Trots att jag inte tycker att det är särskilt roligt att diskutera så har jag väldigt svårt att låta bli. Jag lägger min näsa i blöt och luftar min åsikt till höger och vänster. Men varför? Jag tror det är någon form av brist på impulskontroll. Jag reagerar på något och agerar, direkt. Sen är sociala medier lite uppbyggt på att folk gör så. Det är genom att folk reagerar som länkar sprids och klickas på och diskussioner bildar rörelse och aktivitet. Om människor inte reagerade på vad de ser på sociala medier skulle de ju inte finnas. Men nästa fråga är att även om de sociala medierna mår bra av att folk reagerar, gör folket det? Eller mer avgränsat och mindre generaliserat, gör jag det?

Jag har ju nu tagit en paus på 7 dagar från Facebook. Under de 7 dagarna ska jag reflektera över hur jag vill att mitt förhållande ska se ut. Ska jag ha kvar mitt konto överhuvudtaget? Ska jag vara kvar men banta antalet grupper, eller åtminstone avfölja dem så att jag inte får dem i mitt flöde? Ska jag ha kvar mitt konto men inte ha appen på telefonen? Att mitt förhållande till Facebook ska fortsätta se ut som det gör nu känns inte som ett alternativ. Någonting måste ändras.

Men är då inte Facebook bra för något alls? Jo det är det ju! Det kopplar ihop en massa människor som har samma intressen eller livssituation, eller utsatthet. Facebook skapar mindre ensamhet. Facebook ger nya vänner och nya inputs. Det är ett enkelt sätt att dela information på. Ett enkelt sätt för föreningar att nå ut!

För mig personligen tycker jag de roliga och givande diskussionerna som skapats utifrån något av mina blogginlägg är det allra bästa. Det vill jag ju inte vara utan! Som jag känner just nu borde jag alltså ha kvar mitt konto, men använda det enbart på sätt som ger energi. Som att länka blogginlägg till exempel 🙂

Flera av varandra oberoende händelser har lett till att jag inaktiverat mitt konto på Facebook. Till att börja med i en vecka, efter det får vi se. Eftersom de flesta av mina läsare kommer från Facebook är det tveksamt om någon ens läser detta men jag länkar från Instagram så får vi väl se om nån hittar hit. Jag nådde nåt slags lågvattenmärke i mående i lördags eftermiddag och även om det var av flera olika anledningar jag mådde dåligt så är en anledning Facebook. Jag tror att jag helt enkelt kommer att må bättre generellt om jag rör mig mindre där. Det tar helt enkelt för mycket tid men framför allt för mycket energi. Den stora nackdelen är jag kommer missa all information som kommer via Facebook, till exempel via föreningssidor och även möjligheten att annonsera på begagnatmarknaden. Av den anledningen är det svårt att stå utanför Facebook numera. Det har liksom blivit ett självklart inslag i våra liv och ett givet info-torg. Men detta behöver ju inte vara permanent. Vi får se helt enkelt. Om det är nån som hittar hit på andra sätt än Facebook så går det att följa mig på Instagram! Där heter jag trolleboll och jag postar mest bilder på djuren här hemma 😀

Men det hände roliga saker också i helgen! Arvid var på gympa och jag kunde prata hund oavbrutet i 45 minuter med Anna-Carin i omklädningsrummet! Sen var det årsmöte på Östgöta Vallhundsklubb och jag blev invald i valberedningen efter att ha mumsat på god smörgåstårta. Yeti fick ett fint halsband eftersom han klarade VP i höstas! Och så pratade jag hennafärgning med Ulrika innan jag åkte hem och färgade håret med henna! Förra gånger blev det inte så jämnt färgat i underhåret, denna gång tror jag det blev betydligt bättre. Jag tycker det känns otroligt mycket trevligare att ha henna i håret än vanlig färg som brukar svida och lukta skarpt av kemikalier. Henna svider inte alls och det doftar hö ungefär. Det kanske inte luktar supergott, men åtminstone naturligt!

Monster fick valla lite också och jag tycker att jag har nått framsteg både i att kontrollera fåren och hunden. Jag fick en insikt häromveckan om att mina får inte respekterar min sida av flocken. De drar iväg från mig och jag har varit lat och använt hunden för att fånga upp dem. Men det har lett till att de står och försöker överlista mig och dra förbi mig när de kan. Inte bra! Så nu måste jag lära dem att jag håller min sida och att de inte ska ladda för fullt och kuta förbi mig så fort de får chansen. Eller de ska inte få chansen! Hur lätt det nu är. De är vansinnigt snabba de rackarna.

Jag har även efter Jo Agnar-clinicen fått inspiration till hur jag ska träna snabbare byten av håll i flankerna. Det är kul med ny inspiration! Och även att inse hur långt jag är från att vara fullärd i vallningen. Jag behöver gå på kurs! Tyvärr tror jag inte att Monster klarar hela kursdagar just nu med sina tår och Yeti är fortfarande inte bra i sitt bakben. Så korta träningspass med Monster landar vi i just nu.

Idag vabbar jag eftersom Arvid fick feber igår. Han var så trött och seg och till slut fattade jag att nån var knas och tog tempen på honom. Jag stoppade honom i säng tidigt och i natt har han svettats och legat vaken en del och vid 12 ville han gå upp! Jag tyckte det var en mindre bra idé och petade i honom Alvedon och vatten istället. Sen somnade han om ända till 8.30. Det var ovanligt länge för att vara Arvid. När han kom upp sa han att det var fel på hans mun för det gjorde ont i halsen när han svalde. Han har nog aldrig haft ont i halsen innan. Skrutten ❤

Det slår mig ibland att jag faktiskt är vuxen nu. Det var givetvis rätt länge sen jag var ett barn, eller kände mig så och det var ett tag sen jag kunde kalla mig ungdom också.. Men ändå känns det rätt konstigt att jag är vuxen. Kanske inte så mycket i mig själv som i förhållande till andra människor. Jag har ofta känt mig lite i underläge, lite yngre liksom.  Är ju en hundtjej i grunden och i många sammanhang varit ganska ung. I styrelsesammanhang till exempel. Det har alltid funnits nån äldre ”gubbe” och alla andra är ju unga i jämförelse. Och även i arbetslivet har jag varit yngst, som när jag började på JV. Men jag fyller faktiskt 40 snart. 40 år. Det är ändå rätt mycket. Typ halva ett genomsnittligt liv. Och jag är inte alls yngst längre, hör och häpna. De yngsta på jobbet är ju typ 15 år yngre än mig!

Jag har ju samlat på mig en hel massa vuxenpoäng med åren. Vovve har jag ju haft sen jag flyttade hemifrån, jag har aldrig bott utan hund sen vi skaffade border collien Tilda när jag var 15 och sen dess har jag alltid haft 1-3 st. En hyfsat stor villa med dubbelgarage, stall och hage med tillhörande huslån har jag också. Ordnad ekonomi med pensionssparande. En svindyr ny miljöbil. Och ett älskat barn. 8 får och 14 höns. Det är väl ändå ganska många vuxenpoäng? Så när kommer den där på riktigt vuxenkänslan? Den där stensäkra ”jag-har-koll-känslan”? Va? Hallå? Var äääär du?

Okej, jag är betydligt mer trygg i mig själv än när jag var 20 men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att få kritik. Och när det händer jobbiga krisiga saker och jag inser att jag är den vuxna i rummet som måste ta ansvaret så känns det rätt jobbigt. Svinjobbigt faktiskt. Kan det inte komma nån vuxen och bara ta tag i alltihopa? Reda ut röran och få lite styr på situationen. Ta de tuffa besluten? Men nej. Det är upp till mig. Så himla besviken varje gång 😉

Det riktigt jobbiga med den här känslan är insikten att mina föräldrar möjligen kände sig såhär hela min uppväxt när jag trodde att de hade koll på allt. Och sen som vuxen inse att det hade de ju inte alls!

Även som vuxen vet man ju inte allt och man kan inte allt heller. Tvärtom, massor av vuxna är ju helt ute och cyklar i en massa saker. Tar dumma beslut och gör idiotiska saker. Har fördomar och killgissar hej vilt om precis allting. Jag också säkert fast jag har ju mer rätt i det mesta än de flesta såklart. Hehe.

Hur är det med er? Känner ni er vuxna, eller känner ni igen i det jag beskriver?

Apropå mitt inlägg om våld mot kvinnor häromdagen. Inte bara det att kvinnor i film blir utsatta för kopiösa mängder våld och förnedring i film och serier. Det är dessutom betydligt mindre de får komma till tals!

När det är vinter på riktigt med snö och skidåkning, då gillar jag verkligen vintern! Idag blev det premiär på skidorna för året i Tinnerö med Åsa och Anna! Arvid var med och satt på en pulka som jag tänkte dra. Det gick.. sådär. Det var rätt tjock lössnö och det var otroligt tungt! Jag spände Monster framför och det gick något lättare men han drar inte så att han får träningsvärk direkt. När vi kom ut på den plogade grusvägen gick det betydligt bättre men sen blev det obanat igen och jag fick ge upp och vända. Men då hade vägen tillbaka blivit plogad och det gick riktigt bra! Arvid och jag körde lite vidare på vägen innan vi vände och värmde frusna händer och började fika innan de andra kom och anslöt sig.

På förmiddagen tog jag äntligen ner flaggstångsbelysningen. Hundarna var ute och satte sig så fint bredvid varandra! Som att jag arrangerat dem, men det var helt och hållet slumpen.  Så fina killar jag har ❤