Det slår mig ibland att jag faktiskt är vuxen nu. Det var givetvis rätt länge sen jag var ett barn, eller kände mig så och det var ett tag sen jag kunde kalla mig ungdom också.. Men ändå känns det rätt konstigt att jag är vuxen. Kanske inte så mycket i mig själv som i förhållande till andra människor. Jag har ofta känt mig lite i underläge, lite yngre liksom.  Är ju en hundtjej i grunden och i många sammanhang varit ganska ung. I styrelsesammanhang till exempel. Det har alltid funnits nån äldre ”gubbe” och alla andra är ju unga i jämförelse. Och även i arbetslivet har jag varit yngst, som när jag började på JV. Men jag fyller faktiskt 40 snart. 40 år. Det är ändå rätt mycket. Typ halva ett genomsnittligt liv. Och jag är inte alls yngst längre, hör och häpna. De yngsta på jobbet är ju typ 15 år yngre än mig!

Jag har ju samlat på mig en hel massa vuxenpoäng med åren. Vovve har jag ju haft sen jag flyttade hemifrån, jag har aldrig bott utan hund sen vi skaffade border collien Tilda när jag var 15 och sen dess har jag alltid haft 1-3 st. En hyfsat stor villa med dubbelgarage, stall och hage med tillhörande huslån har jag också. Ordnad ekonomi med pensionssparande. En svindyr ny miljöbil. Och ett älskat barn. 8 får och 14 höns. Det är väl ändå ganska många vuxenpoäng? Så när kommer den där på riktigt vuxenkänslan? Den där stensäkra ”jag-har-koll-känslan”? Va? Hallå? Var äääär du?

Okej, jag är betydligt mer trygg i mig själv än när jag var 20 men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att få kritik. Och när det händer jobbiga krisiga saker och jag inser att jag är den vuxna i rummet som måste ta ansvaret så känns det rätt jobbigt. Svinjobbigt faktiskt. Kan det inte komma nån vuxen och bara ta tag i alltihopa? Reda ut röran och få lite styr på situationen. Ta de tuffa besluten? Men nej. Det är upp till mig. Så himla besviken varje gång 😉

Det riktigt jobbiga med den här känslan är insikten att mina föräldrar möjligen kände sig såhär hela min uppväxt när jag trodde att de hade koll på allt. Och sen som vuxen inse att det hade de ju inte alls!

Även som vuxen vet man ju inte allt och man kan inte allt heller. Tvärtom, massor av vuxna är ju helt ute och cyklar i en massa saker. Tar dumma beslut och gör idiotiska saker. Har fördomar och killgissar hej vilt om precis allting. Jag också säkert fast jag har ju mer rätt i det mesta än de flesta såklart. Hehe.

Hur är det med er? Känner ni er vuxna, eller känner ni igen i det jag beskriver?