Pascal är inne i en period när han tecknar just nu. Ansikten växer fram på papper med hjälp av blyerts och sudd. Han säger att han får en kick av att teckna. När det blir bra och  fint och motivet kommer fram så vill han bara fortsätta och göra mer. När jag ska rita något får jag snarare en känsla av ångest. Någon slags prestationskrav blandat med känslan av att var dålig. Inte bara dålig utan helt urkass. Som att det inte finns någon som ritar sämre än jag. Men det är inte så konstigt eftersom jag fick höra det när jag var liten. En vuxen i min närhet sa till mig och mina syskon flera gånger att vi bråddes på pappa när det gällde att måla och rita och en gång när hon bad honom rita en lucia såg det ut som en ko. Andra barn i min närhet var däremot jättebra på att rita. Troligen  var de också mer talangfulla än mig och mina syskon, men kritiken dödade också effektivt all lust att träna och eventuellt faktiskt lära sig något om hur man använder penna eller pensel. Idag kan jag möjligen klottra hjärtan och stjärnor om jag är uttråkad på ett möte. Men sen är det stopp.

Nåväl, jag har tänkt på mig själv som en extremt okreativt begåvad människa ända sen dess. Stel, tråkig och konstnärligt helt obegåvad. Fick tunghäfta eller vad man ska kalla det så fort jag skulle hitta på något att göra både på bilden eller syslöjden. Jag bara satt där medan hjärnan kortslöt sig. Rädsla för kritik och för att andra skulle tycka att jag var dålig tog över helt. Till slut krystade jag fram något men jag hade nog en slät 3a i de kreativa ämnena och det var kanske rätt utifrån vad jag presterade.

Men jag får nog faktiskt revidera synen på mig själv som en konstnärlig idiot. Jag får ju fortfarande lika mycket ångest om någon sätter en penna i handen på mig och förväntar sig något annat än skrift. Men jag kan ju skapa figurer och saker och till och med bli nöjd med hur de ser ut! Det är då ullen som är materialet och det är så förlåtande att man kan ändra och bygga på i efterhand. Eftersom jag har ull nästan i överflöd gör det inget om det helt går åt skogen heller. Då får jag helt enkelt slänga och börja om. Jag har nu i vinter gjort en tavla, olika djur som hundar, får och höns, de fina ljuslyktorna som jag till och med fick en beställning på och sålde och nu senast har jag gjort tofflor. Tre par har jag gjort, åt mig själv, åt Arvid och åt syrran! Fler har jag tänkt att göra, Pascal vill ha och sen har jag tänkt att göra minst en par till som gästtofflor. Vi har ju ganska kalla golv på vintern.. Jag fick en rätt gammal bok om tovning av min moster som jag använt som utgångspunkt och sen har jag hittat inspiration på nätet. Jag både våttovar och nåltovar när jag jobbar med ullen, ofta i kombination som att våttova en grov form och sen nåltova detaljerna. Det som tar längst tid och som är tråkigast är att karda ullen. Hade jag inte köpt kardbänken hade det nog inte blivit mycket gjort eftersom det går åt rätt mycket kardad ull att göra en toffla eller en kanvas till en tavla. Nu går det ju hyfsat snabbt men jag skulle önska att jag hade en kardmaskin istället för att få upp tempot ännu mer. Någon gång kanske? Jag får skapa en dröm i appen Dreams och börja spara pengar till det 😉