Igår vallade jag hem tackorna och eftersom alla åkrar är nysådda så har jag inget annat val än att ta dem på vägen. Folk brukar ta hänsyn och bromsa in men igår kom en bil i rejäl fart mot mig där jag stod med tre får och två hundar på vägen. Det är 50 på den sträckan men folk har väldigt svårt att hålla hastigheten. Just denna bil körde inte mycket över 50 men ändå för fort med tanke på situationen. Jag klev raskt rätt ut i vägen och då bromsade bilen hårt och drog ner rutan. Ett stort skägg satt där inne och jag sa att det är får på vägen och han borde sakta ner. Jag gick direkt för att fånga upp fåren och gå vidare. Skägget skrek något efter mig som jag inte hörde, men tonen sa att det inte var vänligt så jag ropade tillbaka ”Vänj dig – du är på landet nu!”

En sak jag kan störa mig rejält på är folk som är på landet men tror att de är i stan. I stan finns parker och cykelvägar och inga djur på vägarna. På landet finns inga cykelvägar eller gångvägar och när åkrarna inte har vall kan man inte gå där heller. På vägarna måste alla samsas. Fotgängare, cyklister, hundmänniskor, hästar, barn som lär sig cykla och som kanske cyklar till en kompis på en 50-väg som borde vara trygg. Och så folk som jag som behöver flytta sina djur och gör det med hjälp av vallhund. De flesta tar hänsyn och bromsar in men för många bara dånar förbi. Som idag, när Arvid cyklade och Pascal och jag gick bakom honom och det blåser förbi en kvinna i kanske 80 knyck utan att blinka. Dum i huvudet är ju bara förnamnet. Finns inget som ursäktar det beteendet.

Jag tror jag ska börja gå mitt i vägen eller kliva ut i vägen när jag är ute med Arvid på cykel och det kommer bilar som inte visar nån ansats till att sakta in. Vi har rätt att vistas där. När man bor på landet kan inte meningen vara att man antingen ska köra bil själv eller hänga i sin inhägnade trädgård. Vi måste få röra oss utan att riskera livet så fort vi lämnar trädgården.

Jag ska börja kräva den rätten.

Mitt i all sorg blev vi tvungna att köpa en ny bil. Min bil fick spanskt flagg på besiktningen och fick inte ens köras därifrån.. Även att vi visste att den dagen skulle komma blev det ändå en chock den dagen. Hur löser man att bo på landet med i princip obefintlig kollektivtrafik och bara ha en bil? Ja man får ju samåka men helt enkelt var det inte när den ena vill träna på gymmet, den andra vill hem och ut med hundarna och den tredje skulle på simskola..

Men efter ett par veckor flyttade Elin hem till oss och livet blev lättare, åtminstone från logistiskt synvinkel! Vi har sagt länge att vi ville ha en ren elbil när Forden gått i graven och det höll vi faktiskt fast vid. Det känns bäst ur ett klimatperspektiv att köra på el även om det finns saker kvar att lösa vad gäller batteriet och dess tillverkning. Elin är en Reanult Zoe och går ca 27 mil på en laddning och eftersom vi har en laddstolpe är det ju superlätt att ”tanka” hemma!

Jag har nu kört Elin i 10 dagar och är väldigt nöjd! Visst, vi får inte plats allihopa att sitta bekvämt på en långresa eftersom bagaget är litet och Arvid fortfarande har bakåtvänd barnstol men som en pendlarbil är den helt perfekt!