Jag har alltid känt mig som en skrivande människa men de senaste åren fastnar formuleringarna på vägen och hittar inte ut. Jag hakar och stakar men ingen åsikt hittar fram och bilden får säga det mesta. Egentligen har jag ju kanske saker att säga och definitivt tycker jag saker.. Men det begravs inne i mig och stannar där.

Jag vill formulera mig med meningar som fastnar och stannar kvar hos den som läser, vill skriva så det känns men istället blir jag avbruten och kan aldrig tänka en tanke klart innan nån vill visa mig ett legobygge, berätta om en pokemon eller vill ha uppmärksamhet i största allmänhet. Och är det inte det så är det ett ostädat hus, hungriga får eller tvätt som ska hängas. Hur får man tid att få ut det där som tränger, det som vill berättas? När får man tid att slita sig från barn och hushåll och bejaka sig själv en liten stund?

Det är som min träning som heller aldrig blir av, som blir en illusion av att jag ligger och gör situps eller plankan på min nya yogamatta, en illusion som visserligen är fin och vore bra för mig, men som ändå aldrig sker i verkligheten.

Istället sitter jag med en bebis i famnen och ammar medan jag slött surfar på Facebook eller på DN, på den senare kan jag iaf trösta mig med att det bidrar till min allmänbildning och nutidskännedom. Bebisen är visserligen väldigt söt och otroligt efterlängtad men trots det vill jag ju få något annat gjort. Ibland iaf? Kanske någon gång under en dag, så jag kunde känna mig mindre rastlös? Så tänker jag, samtidigt som jag tänker att det är bara att omfamna och acceptera att det är såhär det är just nu. Och det är mysigt och jag älskar det ju också. Eller kanske borde jag skriva något under tiden? Om bara inte orden fastnade på vägen ut eller blev hängande mellan den bajsnödiga hunden och den hungriga bebisen.

Och där blev jag avbruten för 74e gången för att vi behöver ett nytt strykjärn och någon måste sortera bort alla mössor och ensamma vantar som hindrar alla från att hitta det de verkligen behöver och någonstans står jag och undrar hur i hela friden någon hinner någonting alls egentligen mellan jobb och hem och barn och alla måsten som tränger sig på.