Jag skrev ju inget här efter att Monster lämnades på djursjukhuset, så hur gick det egentligen med honom?

Jo efter ultraljud, röntgen med kontrastvätska, uppvätskning, starka smärtstillande och två dygn som inneliggande patient fick Monster komma hem med diagnosen pankreatit, eller inflammation i bukspottkörteln. Varför han fått det är lite oklart eftersom han äter mat som inte är fet. Kanske är det på grund av de smärtlindrande tabletterna han äter? Eller är det för att han äter upp Lovis matrester och Jinns mat som hon lämnat? Det kommer vi aldrig få veta men från och med nu måste Monster hålla strikt diet och det är INTE lätt med en bebis som dräller mat och med en Jinn som vankar fram och tillbaka till sin matskål och tar evinnerlig tid på sig innan hon till slut lämnar några kulor eller halva matskålen för gott.

Just nu mår han bra och är pigg. Som vanligt är han inkontinent och har svårt att bajsa. Det senare trodde jag var på grund av prostatan men han har tydligen bråck på ändtarmen. Tror mig när jag säger att det vill man inte ha! Det är väldigt besvärligt vissa dagar trots ganska stora mängder laktulos.

Inkontinensen beror delvis på att Monster har höga halter av kalcium i blodet, vilket ger ökad törst. Vi har inte hittat anledningen till varför han har det, men troligen finns det maligna tumörer någonstans. Nu är han ju både ultraljudad och röntgad i buken och där hittades inget. Han är ju pigg och glad, hänger med på alla promenader, passar fåren vid utfodring, han är inte halt och är som vanligt förutom en viss dövhet, ett lugnare tempo överlag och att han sover mer, så lider gör han ju inte.

Det är inte lätt att veta när man ska sätta stopp med en gammal hund. Jag vill inte göra några ingrepp på Monster förutom blodprov, men att säga nej när veterinären föreslår åtgärder som gastroskopi och vidare utredningar med lungröntgen för att utreda de höga kalciumnivåerna kräver ändå lite styrka. Jag tycker inte att det är rimligt att fullkomligt plöja ner pengar som inte kommer göra någon skillnad för Monsters välbefinnande, eller till och med försämrar eller förkortar den tid han har kvar. Samtidigt är det svårt att inte få dåligt samvete när jag säger att de inte ska göra allt de kan.

Det är svårt att veta om veterinären uttrycker sig utifrån Monsters bästa, eller utifrån att jag som djurägare ska vilja göra precis allt för mitt djur, eller utifrån ett rent vinstintresse (fast det sista tror jag verkligen inte). För det är otroligt dyrt med veterinärvård, det går liksom inte att sticka under stol med. Att ha sin snart trettonåriga hund på djursjukhus i två dygn kostar skjortan, även om man har försäkring. Särskilt när man hämtar hunden på en helgdag och är tvungen att hosta upp alla pengar på en gång.

Just nu mår Monster prima, även om han tycker att det är gravt orättvist att han måste stängas bort när det är matdags. Men hur ska jag tänka nästa gång han blir dålig och det går att göra något men det kommer kosta massor och det är oklart hur länge det kommer förlänga hans liv? För hur pigg han än är så finns ju den den där enorma törsten där som påminner om att någonting växer i hans kropp som vi inte har hittat, men som iaf inte verkar finnas i buken.

Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Jag vet bara att jag var väldigt tacksam mot den veterinär som sa att det räckte när Troll var inne på kontroll för sin artros och som raskt bokade in en tid för honom att somna in utan att ge mig andra alternativ. Det är så oändligt svårt att ta beslutet själv och jag önskar att jag den dagen det är dags träffar en veterinär som hjälper mig att fatta rätt beslut.

Ett hundliv är så otroligt kort, ena dagen är de valpar och nästa dag 13 år och ganska skruttig. Jag älskar Monster så oändligt mycket att jag såklart vill ha honom här så länge som möjligt, men det går ju inte. Älskade älskade hund, vad dessa tankar smärtar mig…