Under vintern har min motivation att träna hundarna varit väldigt låg. Det är inte helt lätt praktiskt heller med en bebis utan kräver lite mer planering. Jinn och Yeti har fått ett pass i veckan ungefär efter jul, vilket är lite sällan men bättre än inget.

Jag introducerade vissla på Jinn förra passet och fortsatte igår. Hon fattade snabbt att visslan betydde något och hon var redan igår mycket mer med! Hon är rätt lugn också och vallningen känns trevlig och kontrollerad. Förrförra passet tog jag ut dem på vallen och då var det lite mindre kontroll.. Jag tröstar mig med att Lotta säger att vi ska ligga precis på gränsen för vad vi klarar, för det är få vi utvecklas. Det innebär såklart att vi misslyckas också, men det är bättre än att köra på säkra kort hela tiden. Jag tycker ju själv att jag fastnar på samma nivå i vallningen så det tänket är verkligen bra för mig.

Jinn är en otroligt trevlig hund att jobba med, så mjuk och lyhörd. Jag tycker hon är lugnare nu efter vilan faktiskt om vi pratar hos fåren. I vardagen blir hon kanske inte riktigt lugnare av att vila om man säger så, haha!

Yeti vallade också och jag fokuserade på tempo och rena flanker. Vi har grejer att fila på, framför allt tempot för jag först nu fått riktig känsla för hur jag ska göra. Blir man någonsin ens halvlärd? Jag skulle behöva en ny hund om året minst för att bli bra tror jag 😅