Jag avskyr verkligen detta kladdiga väder när jag måste tvätta hundar efter varje promenad och när Arvid kommer ut ur skolan skitigare för varje dag helt täckt av sand och lera. I början av veckan tvättade jag hans jacka, vantar och termobyxor men nu har jag gett upp. Jag kanske tvättar dem imorgon, när det iaf finns en möjlighet att han inte rullar sig i sand på ett par dagar iaf.

Tänk om det var ordentliga vintrar istället? Snö, fruset, skidor och skridskor. Torra rena hundar, renare golv inne.. Det är verkligen en sorg på ett rent personligt plan, dessa mesiga, blöta och mörka vintrar.

Ovanpå detta så har Jinn varit halt. Nu verkar hon okej igen men jag har inte kommit igång med vallningen igen. Hon var halt dagen efter kursen för Lotta så jag hann inte ens träna en gång med fräsch träningspepp. Nu har jag nästan glömt vad vi gjorde. Trist är det. Men det är å andra sidan sjö i halva hagen så träningsförhållandena har ju inte varit optimala ändå.

Ovanpå detta kräktes Monster ner hela vardagsrummet häromnatten. Jag gjorde mig redo att ringa veterinären och boka den sista resan, men så åt han frukost och slutade kräkas. Blir han dålig igen så är det över, men denna gång var det inte dags. Jag känner igen mig i journalisten Patrik Lundbergs uttryck ”väntesorg”. Den där känslan när någon man älskar inte har så långt kvar och man sörjer redan innan, när personen fortfarande är i livet.

Ett hundliv är ju så kort, så kort. En blinkning och det är förbi. Men i den blinkningen finns så mycket glädje och kärlek att det är värt det ändå, värt att stå med krossat hjärta i slutet av tiden tillsammans.

Monster har gjort mycket i sitt liv också, till exempel resan till Schweiz som bilderna är ifrån. Han har varit i Tyskland och Danmark och till och med hos en veterinär i Frankrike och fått dundermedicin. Det är minsann inte alla som varit det!