Det gör ont
Det gör ont att ta in vad som händer just nu. Det som händer i Ukraina och det som händer här. Att läsa rubriker om att någons hela familj dödats av ryssarna, om våldtäkter, avrättningar och dessutom om de barn som i framtiden kommer att lära sig att Ryssland och Putin är befriarna i de områden som är och/eller blir ryska.
Det gör ont för det är så hemskt. Det är ofattbart att det händer just nu och att världen står och tittar på. Ja vi ger pengar och vapen men i slutändan är det ukrainarna som får försvara sig. Det är ren ondska att människor gör så mot varandra och ryssarna är onda fast de också är offer i detta för hur blir man sådan att man kan göra så mot någon?
Jag läser lite om kriget men inte allt för jag orkar inte. Jag orkar inte ta in all smärta jag läser mellan raderna, måste stänga det ute för hur kan man ens ta in att någon utplånar ens barn? Hur fortsätter man ens leva?
Och det som händer här, bara en dryg mil bort, där kastar människor sten mot polisen för att nån tokig människa sagt att han vill bränna en bok. Den där människan har inte ens varit där, men bara hotet om att han kanske kommer var tillräckligt för våldsamt upplopp och att de ger sig på polisen.
Och härutanför så fattar man ju narrativet, att den dör tokiga människan bara vill att Skäggetorpsborna ska flippa eftersom de då framstår som ociviliserade vildar som inte går att ha i ett samhälle och det är så vansinnigt att de beter sig exakt som ociviliserade vildar. Tänk om de kunde tänka att det bästa är nog att gå hem och kolla på Netflix och fika med familjen och i stillhet svära över män som åker på bokbrännarturné? Om de bara kunde inse att det är en enda människa som tjänar på deras ociviliserade beteende och det är just han som de avskyr?
Och mitt i detta känner jag mig bara ledsen och uppgiven över krig och våld och stök och bråk och samtidigt har jag en fin helg med min familj med äggletning och en dag på Kolmården och jag hinner nog klippa klart fåren imorgon.
Högt och lågt och fult och fint och hemskt och vackert och mitt i allt står jag som en liten människa här på jorden och ska härbärgera alltihop.
Publicerat på 17 april 2022, i Just nu. Bokmärk permalänken. 1 kommentar.
Jag vill skriva något…men vad säger man😢😔… Det är så fasansfullt…och så totalt onödigt… Varför kan inte ALLA människor lära sig av historien och inse att våld aldrig lönar sig…
Det jag säger och har sagt länge är att DET LÄSKIGASTE SOM FINNS ÄR MÄNNISKAN och den senaste tiden har verkligen bevisat det…
GillaGilla