Månadsarkiv: maj 2022
En odyssè över Monster – Tävlingsåren
Efter VP var jag lite utbränd på vallning och vi tränade nästan bara agility de närmsta åren. Våren 2011 var jag arbetslös och kunde träna i princip hur mycket som helst och det gjorde jag också! Monster var taggad och högg(!!) gungan varje gång!
Vi började tävla med lite blandat resultat. Lägstanivån mötte vi i Jönköping när Monster sprang in i mina ben så att jag ramlade och bröt armen… Åsa dömde och var snabbt fram och jag samåkte med Ida som tur var, annars vet jag inte hur jag tagit mig hem. Jag slapp gips men fick gå med armen i mitella ett tag. Film kommer här!
Ofta var Monster inte i hand utan drog på nån tunnel och var omöjlig att stoppa. Han var ruskigt snabb och matten långsam och kommunikationen var väl inte alltid tipptopp. Men vi fick bra resultat också! Vi vann i Katrineholm, trots lite snurrigt lopp och här kom vi tvåa i Österåker!
Men vi tävlade inte bara agility! Dels gjorde Monster MH i Mjölby med ett fint resultat. Han var en rätt cool kille som inte var så intresserad av andra människor, väldigt låga siffror på hot aggression och rädsla och 1 på skott samt höga siffror på lek och nyfikenhet.
Vi gjorde också ett snabbt inspel i drag! Jag fick för mig att jag skulle starta i barmarks-SM och Troll fick ställa upp i själva SM-klassen. Men det fanns också en stafettklass och där ställde jag och Monster upp! Vårt lag tog silver i SPHK Södras DM och Monster fick sin första pokal!
Sen var vi tillbaka i agilityträsket igen! I Oskarshamn gick det bra och vi blev uppflyttade till agilityklass 2!
Mycket agility blir det, men det var det vi gjorde på helgerna de här åren innan Arvid föddes. Det hände ju faktiskt att vi vann också!
De där pinnarna var så himla svåra att ta. Alltid var det nån bom som föll eller nåt litet extra hinder som togs. Hopplös sport det där 😅 Till sist lyckades viled konststycket att få alla pinnar och bli uppflyttade till klass 3 på heltid. Sen började en intensiv period av diskande. Vi lyckades inte ta oss runt med en enda nolla.
Efter denna sista agilitypinne hann vi inte med så mycket mer agility. Våren 2015 blev Monster halt efter ett lopp och det konstaterades att han hade artros i tårna på framtassarna. Jag tränade agility en gång till efter det och då blev han halt. Och plötsligt var Monster agilitypensionär. Istället blev han en aktiv familjehund och vallhund, för att valla, det gick faktiskt bra även med artrostår.
En odyssè över Monster – Valp till vallhund
Monster föddes 27 mars 2009 och jag träffade honom i slutet av april. Jag hade nästan bestämt mig för hans bror innan, men när jag träffade Monster fanns inga alternativ. Han valde mig lika mycket som jag valde honom kändes det som. Jag tog in honom i köket och han var lugn och kavat och undersökte rummet på egen tass. Han kändes perfekt och det var han ju också.
Jag hämtade Monster i juni under agility-SM i Karlskrona. När jag kom dit var Åsa inte hemma men valparna var i hundgården och jag gick dit. Monster kröp genast upp i famnen på mig och jag kände att han var min, i själ och hjärta. Han hoppade in i hjärtat på mig då och där stannade han ❤ Han charmade till och med Annas västgötaspets Yra, som var känd för att hata valpar! Det draget hängde med honom hela livet, han var en hund som andra hundar tycker om. Ingen stress eller behov av att hävda sig, bara vänlig och busig <3.
När vi kom hem från Blekinge hängde Monster med mig på nattjobb i eklandskapet. På den tiden jobbade jag på nätterna med att inventera matt mjölbagge och på dagarna med att hitta och mäta stora ekar och mäta myrors aktivitet på dem! Ett perfekt jobb för att ha med sig hundar och ha en valp.
Monster var en väldigt busig valp. Han hängde i gardinerna och hade ner Trolls rosetter och åt upp ett par. Han tuggade på väggen i min lägenhet så jag fick spackla upp ett hörn när jag flyttade. Han hade sönder korken på en ginflaska så det luktade sprit när jag kom hem. Han tuggade på möbler, på böcker, ja det mesta han kunde komma åt. Till slut fick jag honom att sluta tugga på stolarna genom att ha sånt medel man kan ha på naglarna om man vill sluta bita på dem. Tabasco och liknande funkade inte alls, men smaken av Stopp och väx, det var tillräckligt äckligt!
Monster fortsatte vara med mig på jobbet när jag började på Blockprojektet. Då inventerade jag jordbruksmark runt Linköping och när jag jobbade på kontoret roade sig Monster med att riva sönder kartonger! Ja jisses, han var en aktiv unghund…
Han var faktiskt busig upp i åldrarna också. Stal mat och kanske framför allt ojäst bröd… En gång åt han 8 ojästa lussebullar och blev jättefull! Han låg med uppsvälld buk och rapade och sprang förbi mig när jag kallade in. Han var lite trött dagen efter också. Sen gjorde han om bravaden med surdegsbröd men det gav inte lika mycket effekt.
Jag vallade mycket på den tiden och vi hade får som vi hyrde på beten i Linköping. Jag tränade mycket och Monster blev faktiskt godkänd redan när han var 18 månader! Nackdelen med att godkänna så fort var kanske att grunderna inte riktigt satt… Och det skulle jag få lida för senare. Men vi tog oss runt VP med inte allt för pjåkiga poäng trots att det gick lite för fort varvat med ligg hela tiden och fåren mest gick slalom.
Det blev tyvärr inget tävlande för Monster i vallning. I flera år körde vi bara agility och vallade bara lite. Vi fick lite konflikter i vallningen när vi väl satsade och sen rann tiden iväg. Tårna bråkade lite också emellanåt med hälta. Men Monster fortsatte valla hela livet. Han var förstahund med fåren ända fram tills förra året när han började tackla av lite. Monster var hunden som fick ställa upp när fåren skulle lastas eller flyttas, eller om nån bagge var dum. Han var artig, men tog ingen skit. Om ett får inte flyttade sig visade han tänderna och sen kunde han hugga i luften så det smällde. I sista hand bet han och han flyttade även baggen Arax som först stångade omkull honom. Men det gjorde han bara en gång för nästa gång var Monster beredd och Arax fick till slut backa.
Det var inte bara jag som gillade Monsters personlighet och utseende. Han fick faktiskt två parningsanbud också! Det första blev inte något till slut och med den andra fick inte Monster till parningen. Så himla synd såhär i efterhand, för det hade ju varit en dröm med en valp efter honom ❤
Det är ju såhär jag vill minnas honom. Som unghund och vuxen med buset i blicken. Min kompis som alltid hängde med och alltid var glad. Min fina älskade…
Vargvarning
I förra veckan var det flera vargobservationer i närheten av oss och i närheten av Älvesta, där fåren går.
Det är verkligen inte roligt att veta att vargen rör sig runt, framför allt inte som att mina får går en bit från hus och bebyggelse. Jag funderade på attt ta hem dem men det är inte så enkelt med kort varsel och dessutom hade jag Monster att tänka på. Vargen var iaf nån mil bort och jag fick helt enkelt hoppas att den valde en annan väg än förbi mina får. Eftersom vargen synts även i Rappestad och Vikingstad var de inte heller tryggare hemma. Till Rappestad är det bara drygt en halvmil och någon trodde sig ha sett den i Västerlösa, bara ett stenkast bort.
Rovdjursstängsel är heller inte så lätt att slänga upp bara sådär, det är inte min mark, det finns inte el och hagen ligger i direkt anslutning till Svartån så vargen kan ju simma runt staketet.
Tryggast var kanske baggarna i Normlösa, den hagen ligger i nära anslutning till bebyggelse och vargen har inte synts där, även om det inte är så långt vare sig till Vikingstad eller Götevi.
Nu har den vandrar vidare hoppas jag och mina får är trygga för denna gång.
Seemework Monster 20090327-20220520
Älskad för alltid. Min Monster, det fanns bara en som du. 💔
Jag bär med dig i hjärtat för alltid gubben. Jag bär med dig i hjärtat. ❤️💔❤️
Min hjärtehund, jag älskar dig 💔
Cumulus blouse
Min första luddiga tröja, cumulus blouse är klar! Den skulle stickas i dubbel tråd mohair men jag stickade den i alpacka. Anledningen till alpacka för att jag hittade roliga färger i borstad alpacka. Jag har hållit på med den ganska länge för att jag först höll på med sjalen och sen för att garnet tog slut och jag fick köpa nytt. Men äntligen är den färdig, blockad och till och med använd idag 🙂
Min sjalhög
Ja det är ju rätt nördigt att blogga om sjalar men nu är jag ju en erkänd nörd inom många områden (hundar, stickning, sjalar..) så håll till godo.
Tillfrid Längtan
Överst ligger den enda handvävda och den dyraste av mina sjalar, Tillfrid Längtan. Vävd av bomull med inslag av mullbärssilke och ros. Gosig, tunn, stark, mjuk och otroligt vacker. Den är 3,6 m, vilket är nästan kort men den räcker precis för en Shephards carry eller ruck (ryggsäck). Den har lite mer grepp än glid och är ganska stum.
Natibaby Clovers Indigo pink
Nummer två i högen har varit här längst, ända sedan Arvid var liten. Den är 70 %bomull och 30 % lin, vilket gör den hyfsat sval på sommaren. Den är väldigt len och mjuk och lätt att sjala med. 3,97 m och perfekt för att sjala en kangaroo carry eller fwcc på magen med knut under bebisens rumpa, eller ruck eller shephards carry på ryggen. Den är medeltjock och har lite mer glid än grepp.
Little Frog Dark Aurora Cube
En julklapp från Pascal och nästan längst av mina sjalar är denna skönhet i 100 % bomull. Den är tunn men stark och väldigt lätt att sjala med. Mer glid än grepp och passar bra till flerlagersknyt som double hammock med sin längd på 4,79 m.
Woven Bliss Ladybird Rivermoss
Den här är så vacker och i färger som jag verkligen gillar. Den är vävd av 35% egyptisk bomull, 30% bambu , 15% mullbärsilke och 20% viskos. Den känns tjock och är ganska greppig med lite stretch. Det är ganska lätt att få pulls i den, vilket är en nackdel helt klart. Men känslan när man sjalar med den är en kram så det får vara värt en pull då och då. Ladybird rivermoss är såpass lång, 4,71 m, att det går att göra de allra flesta knyt med den, helst kanske double hammock.
Sjala Rowan I love You
Sjala är ett fantastiskt sjalmärke som tyvärr kommer lägga ner nu. Just denna sjal är vävd i 85% bomull och 15 % kashmir. Rowan-mönstret finns i en massa färger och material, något för alla! Den är avlastande och väldigt mjuk, kanske mer glid än grepp. 4,18 m lång vilket är en längd jag gillar. Det går att göra nästan allt med den utan att det är så himla mycket tyg.
Didomys 1975 Gold
Goldie är vävd av 50 % bomull, 25 % ull och 25 % alpacka. Den känns tjockare än vad den är, är stark, cushig, greppig och avlastande. En riktig vintersjal att ha ovanpå en tjock tröja. Den är lång, 4,84 m och den längsta sjalen i min stash. Jag borde nog prova den även nu på våren, men den har blivit liggande sen plusgraderna kom.
Jaha det var hela högen. Hur många sjalar behöver man egentligen är kanske frågan en läsare ställer sig? Fler än en iaf tycker jag, jag vill ha olika sjalar beroende på vad jag har på mig och också om jag ska bära bara en kort stund och vill sjala med något hyfsat kort eller om jag vill gå ut en timme och vill lägga lite längre tid på att sjala upp med ett mer avlastande knyt. Det är liksom det fina med sjalar, att det finns oändligt med möjligheter 😍 Det finns massor av olika materialblandningar som ger både svalare och varmare, det finns tjocka, tunna, glidiga och greppiga som alla passar olika stora barn och väder. Kort sagt, det kan absolut räcka med en, men man är absolut mer flexibel med fler.
Liv och död går hand i hand
Min lilla höna Heidi fick kycklingar i måndags! Men små kycklingar är så sköra och pluttiga att det är ett under att de klarar sig alls. 6 levande kycklingar och 3 döda blev resultatet den här gången av totalt 16 ägg.. Några ägg låg i kläckaren och några under Heidi eftersom det hittills har gått ganska dåligt när hönorna ruvat själva. Sen flyttar jag över äggen på sista dygnet så de kläcks under hönan. Men denna gång gick det otroligt bra för de naturruvade äggen! Övning ger väl färdighet även i ruvandets konst och de flesta äggen kläcktes!
I kläckaren gick det sämre men totalt 7 kycklingar hade kläcktes på måndag kväll, plus hålslag i två inköpta ägg av rasen hedemora. På tisdagsmorgonen hjälpte jag de två kycklingarna ur äggen och de såg friska och fina ut!
Men livet och döden är så nära varandra i livets början. Hur avgörs det vilka som får leva och vem som ska dö? Bara slumpen kanske, eller faktorer som jag inte kan se. Den förstkläckta ramlade ur redet och blev ihjälhackad av en annan höna innan jag hunnit flytta mor och kycklingar till ett eget boende. Och de två små inköpta hedemorakycklingarna låg döda bredvid hönan igår på förmiddagen. Så himla tråkigt. Att de båda hedemorakycklingarna dog var särskilt ledsamt då jag köpte 6 ägg och de två var de enda som kläcktes. Jag grämer mig över att jag inte gick ut tidigare och kollade till dem, då hade jag kanske kunnat peta in dem under hönan igen. Men vem vet, hon kanske helt enkelt inte ville ha dem?
Nya fårbetet är vackert!
Tackorna har flyttat ut på bete och i år är de på ett nytt ställe vid Svartån. Idag åkte jag och Lovis dit med hundarna. Jag har tränat Yeti och Jinn, hundarna har badat och Lovis har ätit fårbajs. Tydligen var det inte så gott för hon spottade ut.
Det nya betet har naturligt vatten, ett litet vindskydd, skugga och mycket gräs som tydligen var grönt även 2018! Dessutom är det väldigt vackert! Det enda som saknas är promenadvägar. Just nu går det att gå längs med vattnet men jag gissar att kor går där sen. Men men, kolla in detta!
Det finns också en liten grillplats med träbord och bänkar i hagen. Här kommer de trivas, damerna. Och vi med!
Några som tyvärr däremot inte trivdes i sin hage var nyinflyttade baggen Didrik och lammet Finn. De gick rakt igenom staketet och Pascal och jag fick fånga in dem i grannens trädgård och köra hem dem kl 22 igår kväll.
Tröttsamt är ordet minst sagt och jag vet just nu inte riktigt vart jag ska göra av dem.
Life of Monster, Yeti & Jinn 