Monster föddes 27 mars 2009 och jag träffade honom i slutet av april. Jag hade nästan bestämt mig för hans bror innan, men när jag träffade Monster fanns inga alternativ. Han valde mig lika mycket som jag valde honom kändes det som. Jag tog in honom i köket och han var lugn och kavat och undersökte rummet på egen tass. Han kändes perfekt och det var han ju också.

Jag hämtade Monster i juni under agility-SM i Karlskrona. När jag kom dit var Åsa inte hemma men valparna var i hundgården och jag gick dit. Monster kröp genast upp i famnen på mig och jag kände att han var min, i själ och hjärta. Han hoppade in i hjärtat på mig då och där stannade han ❤ Han charmade till och med Annas västgötaspets Yra, som var känd för att hata valpar! Det draget hängde med honom hela livet, han var en hund som andra hundar tycker om. Ingen stress eller behov av att hävda sig, bara vänlig och busig <3.

När vi kom hem från Blekinge hängde Monster med mig på nattjobb i eklandskapet. På den tiden jobbade jag på nätterna med att inventera matt mjölbagge och på dagarna med att hitta och mäta stora ekar och mäta myrors aktivitet på dem! Ett perfekt jobb för att ha med sig hundar och ha en valp.

Monster var en väldigt busig valp. Han hängde i gardinerna och hade ner Trolls rosetter och åt upp ett par. Han tuggade på väggen i min lägenhet så jag fick spackla upp ett hörn när jag flyttade. Han hade sönder korken på en ginflaska så det luktade sprit när jag kom hem. Han tuggade på möbler, på böcker, ja det mesta han kunde komma åt. Till slut fick jag honom att sluta tugga på stolarna genom att ha sånt medel man kan ha på naglarna om man vill sluta bita på dem. Tabasco och liknande funkade inte alls, men smaken av Stopp och väx, det var tillräckligt äckligt!

Monster fortsatte vara med mig på jobbet när jag började på Blockprojektet. Då inventerade jag jordbruksmark runt Linköping och när jag jobbade på kontoret roade sig Monster med att riva sönder kartonger! Ja jisses, han var en aktiv unghund…

Han var faktiskt busig upp i åldrarna också. Stal mat och kanske framför allt ojäst bröd… En gång åt han 8 ojästa lussebullar och blev jättefull! Han låg med uppsvälld buk och rapade och sprang förbi mig när jag kallade in. Han var lite trött dagen efter också. Sen gjorde han om bravaden med surdegsbröd men det gav inte lika mycket effekt.

Jag vallade mycket på den tiden och vi hade får som vi hyrde på beten i Linköping. Jag tränade mycket och Monster blev faktiskt godkänd redan när han var 18 månader! Nackdelen med att godkänna så fort var kanske att grunderna inte riktigt satt… Och det skulle jag få lida för senare. Men vi tog oss runt VP med inte allt för pjåkiga poäng trots att det gick lite för fort varvat med ligg hela tiden och fåren mest gick slalom.

Det blev tyvärr inget tävlande för Monster i vallning. I flera år körde vi bara agility och vallade bara lite. Vi fick lite konflikter i vallningen när vi väl satsade och sen rann tiden iväg. Tårna bråkade lite också emellanåt med hälta. Men Monster fortsatte valla hela livet. Han var förstahund med fåren ända fram tills förra året när han började tackla av lite. Monster var hunden som fick ställa upp när fåren skulle lastas eller flyttas, eller om nån bagge var dum. Han var artig, men tog ingen skit. Om ett får inte flyttade sig visade han tänderna och sen kunde han hugga i luften så det smällde. I sista hand bet han och han flyttade även baggen Arax som först stångade omkull honom. Men det gjorde han bara en gång för nästa gång var Monster beredd och Arax fick till slut backa.

Det var inte bara jag som gillade Monsters personlighet och utseende. Han fick faktiskt två parningsanbud också! Det första blev inte något till slut och med den andra fick inte Monster till parningen. Så himla synd såhär i efterhand, för det hade ju varit en dröm med en valp efter honom ❤

Det är ju såhär jag vill minnas honom. Som unghund och vuxen med buset i blicken. Min kompis som alltid hängde med och alltid var glad. Min fina älskade…