Månadsarkiv: augusti 2022

Höken, silvertejpen och friheten

I förrgår satt jag och stickade i soffan i godan ro när jag plötsligt hörde vilda skrik utanför. Jag flög bokstavligen ut genom verandadörren och landade bredvid en förvånad duvhök som precis satt klorna i en av mina hönor. Höken tog till flykten och hönan sprang iväg.

Det var den lilla aracuanan Anna som råkat ut för ett överfall. Hon blev av med ett gäng nackfjädrar och fick en ordentlig reva i huden på bakre flanken.

Anna efter attacken

Alltid när höns blir utsatta för en attack av hök eller räv ställs man som djurägare inför dels om man verkligen ska ha hönsen ute och dels om man ska behandla eller avliva det stackars djuret. I Facebooksgruppen Vi som har höns är frågan om att nacka eller behålla en riktig vattendelare. Vissa verkar nacka för minsta skråma medan vissa vill till varje pris behålla livet på höns som är riktigt allvarligt skadade. Men jag tror att den bästa djurhållningen ligger någonstans mitt emellan.

Jag har varit tvungen att ta bort höns som blivit allvarligt skadade av höken och jag har behållit höns med skador också. Det är jättesvårt att veta ibland. Men jag tror ändå att en höna uppskattar livet efteråt även om hen har ont i något sår i några dagar om hon sen kan leva ett långt och lyckligt liv. Samtidigt så kan ju hönan inte gå med stora sår obehandlade. Ja, det är en balansgång, men denna gång uppskattade jag såret till att kunna läka. Däremot försökte jag tejpa ihop det för att det ska läka snabbare. Med silvertejp för det var det vi hade. Ja vackert blev det inte, men jag hoppas det kan underlätta läkningen.

Hönan Hedda med sina kycklingar

Den andra frågan är ju om man ska ha frigående höns när de kan bli utsatta för attacker både från luften och marken. I perioder har jag haft dem instängda i min lilla hönsgård med tak för att höken eller räven inte ska börja tänka på mina höns som skafferi. Om de kommer hit flera gånger och hönsen är inom lås och bom tröttnar de väl till slut.

Melvin gillar att vara ute!

Jag har förlorat höns både till räv och hök, men ändå vill jag att grunden ska vara att de ska vara ute. Det är ju själva nöjet att ha höns, att de ska få sprätta i trädgården och få leva riktiga hönsliv. Att stänga in dem för alltid blir ju bra trist.. I år har vi endast haft en attack och tänk då så många härliga dagar hönsen kunnat sprätta i trädgårdslanden och sandbala i rosenrabatten utan rovdjur.

Nej, jag kommer aldrig ha dem instängda i den lilla hönsgården med tak, annat än när myndigheterma kräver det eller i perioder av återkommande attacker. Annars får de vara ute, i trädgården när vi är hemma eller i deras rymliga utegård när vi är borta. Att skydda dem helt och hållet kostar för mycket av deras livskvalitet. De har också rätt att få sprätta i jord, äta grönt, en och annan insekt och få njuta av livet.

Ägg med riktigt gul äggula från glada höns

Kurs för Mosse och vallning idag

Sen kursen för Mosse i slutet av april tyckte jag att vi kommit långt, men igår insåg jag att vi borde gått på en uppföljning redan för  ett par månader sen. Bättre sent än aldrig heter det ju visserligen, fast det hade varit bra om vissa saker satt innan vi ska ut på tävling.

Jinn

Hos Mosse igår visade jag först ett hämt med Jinn och Mosse tyckte att hon hade fel attityd. Och ja, hon skjuter iväg som en raket och blir därmed för tajt i både utgång och upptag. Det är där vi har vårt största problem just nu. Det tog inte mer än 10 sekunder innan hennes attityd fixats till av Mosse. Sen gick hon fint hela passet i både drivning och hämt.

Andra passet drog hon också iväg men jag fick stopp på henne och sen gick hon fint. I närarbetet gick hon jättebra och vi fick beröm för våra delningar!

Idag försökte jag göra om bedriften och fastnade genast i svårigheten i att veta när jag ska vara nöjd? I utgången sprang hon först  med raketsvans och jag stannade och kallade tillbaka ett antal gånger. Men hon blir lätt vidare och vidare när jag lägger press och hon gick fortfarande fortare än igår även när jag hade tränat länge. Jag brukar stanna henne och låta henne gå framåt när hon blir vid, men så fort jag lägger press igen viker hon sig bakåt igen. Hon går ju bättre än innan, men vart lägger jag nivån?

De bra delarna idag var att jag kunde lägga press på henne i upptaget, att hon hade en jättefin attityd i drivningen, framdrivning, hämt och fålla. Alltså överallt annars. Överlag gick hon väldigt bra och jag kan styra henne med pipan på iaf 70 meters håll. Det har jag inte kunnat med någon hund innan (förutom Yeti) så för mig är det ett stort framsteg!

Yeti

Yeti fick gå igår också och vi jobbade på att han ska gå långsammare i drivningen. Det är vad jag jobbat på i flera år känns det som. Yeti har perfekta utgångar men behöver ha lite mjukare upptag och i framdrivningen behöver han (förutom att vara styrbar) låta bli att bara hänga på fåren.

När Yeti var unghund började jag fel från början med i princip bara drivning med mig först och sist hunden och jag lyckades inte få ner tempot. Så tränar väl knappt någon numera och följderna av den träningen bråkar vi fortfarande med. Det tog år innan han kunde fösa öht. Nu kan han fråndriva och går ju riktigt vettigt när jag får ner tempot, denna oändliga stötesten. Nu går han oftast iaf istället för att trava men han har långa ben och kan gå snabbt som attan!

Nåja, jag fick hjälp med upptag och tempot i drivningen men frågan är om det någonsin kommer lösa sig helt under Yetis karriär? Han är ändå 9 år nu och detta kan vara sista året vi kan tävla. Vi ska iaf starta i IK1 nästa vecka så får vi se hur det går. Han gör aldrig något dumt, och han kan ju valla! Han är duktig på närarbetet numera och jag skulle önska något mer än ett tredjepris innan han blir pensionär 😅