Tilda var vår familjs allra första hund! Mamma plöjde igenom massor med valpböcker för att förbereda sig och sen åkte vi till Per Birring och kollade på valp! Tilda och hennes syskon bodde till stor del under bostadshuset och Tilda gömde sig när vi kom. När valpen väl var infångad så åkte vi hem med en valp till vår stora lycka!

Det var nog inte alltid så lätt att vara Tilda eftersom vi var sex personer i familjen och alla hade lite olika regler. Men Tilda var alltid väldigt älskad 🙂 Tilda växte upp till en väldigt intensiv hund med väldigt många små tics. Man kunde till exempel inte kramas om Tilda var i närheten och hon var rädd för åska, skott och flygplan. Ljudrädslan utvecklades under åren så när hon var gammal så var det inte roligt veckorna runt jul… 😦

Tilda var framför allt mammas vallhund och användes till både får och nöt. Hon  var het, men gav sig aldrig. Jag minns när hon skulle driva våra 4 envisa ungtjurar ut på bete och dom vägrade! Men Tilda gav sig inte förrän de var på plats, trots att de både försökte sparka och stånga henne.

Jag och Tilda tävlade en del agility, men det gick sådär. Tilda blev ofta frustrerad och skällde på mig innan hon tog sin egen väg 🙂 Om vi hade tränat oftare och om jag hade varit bättre så hade det nog kunnat blir riktigt bra för hon hade potential! Tyvärr hade hon också en röst som hette duga och hon skrek ofta på agilitytävlingar, särskilt om det var en riktigt snabb bc som körde!

Tilda blev 12 år gammal, hon fick cancer och fick till sist somna in hemma hos mamma i lugn och ro eftersom hon hatade allt vad djursjukhus hette.

Tilda levde mellan 1994-06-13 – 2007-02-20