Författararkiv: Hedvig

Diskussion på vinst och förlust

Att tycka om att diskutera har i min värld varit en positiv egenskap så länge jag kan minnas. Jag är uppfostrad med att diskussion är bra. Men vad är att diskutera? Är det att trycka ner sina argument i halsen på den andra, att höja rösten, att prata tills den andra tystnar? Att hitta på argument som den andre inte kan svara på, att utmanövrera, att överlista, att använda sig av härskartekniker? De flesta kan nog hålla med om att det finns många fula sätt att diskutera på. Att inte bry sig om att någon blir ledsen, att kräva att få diskutera känsliga ämnen och att skälla ut den andra om hen inte ställer upp? Men vad är det viktiga? Att vinna poänger, att vinna diskussionen eller att faktiskt övertyga personen?

Går det ens att övertyga någon som inte vill? Ofta missar man i sin iver att diskutera att den andra kanske är lika övertygad om motsatsen som man själv är om ens egen åsikt. Men är det då kört? Ja kanske i många fall. I de allra allra flesta fall skulle jag säga. För att bli övertygad om en åsikt man själv inte har krävs någon form av öppenhet eller nyfikenhet. Det tar lång tid att ändra en åsikt och det händer oftast genom upprepad information under lång tid.

Jag tycker mindre och mindre om att diskutera. Jag har alldeles för ofta diskuterat ämnen som legat mig alldeles för nära känslomässigt, vilket gjort att jag hamnat i affekt. Men det har också kostat mig mycket. För mycket. Jag har kanske lärt mig att sitta på händerna lite mer idag men inte alltid. För ett tag sen reagerade jag i affekt i ett inlägg som handlade att skriva saker som man skäms över att man tycker. Det var många åsikter som uttrycktes men en åsikt träffade mig rakt i hjärtat. Trots att jag inte alls känner personen reagerade jag med lillhjärnan som ett sårat djur. Jag skrek ut sorg och vrede och ilska och fick skäll i kommentarsfältet. Var det klokt? Nej det hade kanske varit bättre att vara tyst. Men jag håller fast vid att även i en tråd som går ut på att man får säga vad man vill så kan man fortfarande välja att vara snäll och det var verkligen inte vederbörande. Det är lätt att tycka att någon annan är dum som blir arg när man inte provat att bära hennes ryggsäck.

Nej jag tycker inte att det är roligt att diskutera längre. Ibland skriver jag min åsikt på nån idiotisk länk för att spräcka en bubbla där alla håller med men det kostar så oändligt  oändligt mycket mycket energi. Om jag ändå visste att det jag skrev skulle ha någon påverkan alls, men det enda det gör är upprör känslor och kostar energi.

Trots att jag inte tycker att det är särskilt roligt att diskutera så har jag väldigt svårt att låta bli. Jag lägger min näsa i blöt och luftar min åsikt till höger och vänster. Men varför? Jag tror det är någon form av brist på impulskontroll. Jag reagerar på något och agerar, direkt. Sen är sociala medier lite uppbyggt på att folk gör så. Det är genom att folk reagerar som länkar sprids och klickas på och diskussioner bildar rörelse och aktivitet. Om människor inte reagerade på vad de ser på sociala medier skulle de ju inte finnas. Men nästa fråga är att även om de sociala medierna mår bra av att folk reagerar, gör folket det? Eller mer avgränsat och mindre generaliserat, gör jag det?

Jag har ju nu tagit en paus på 7 dagar från Facebook. Under de 7 dagarna ska jag reflektera över hur jag vill att mitt förhållande ska se ut. Ska jag ha kvar mitt konto överhuvudtaget? Ska jag vara kvar men banta antalet grupper, eller åtminstone avfölja dem så att jag inte får dem i mitt flöde? Ska jag ha kvar mitt konto men inte ha appen på telefonen? Att mitt förhållande till Facebook ska fortsätta se ut som det gör nu känns inte som ett alternativ. Någonting måste ändras.

Men är då inte Facebook bra för något alls? Jo det är det ju! Det kopplar ihop en massa människor som har samma intressen eller livssituation, eller utsatthet. Facebook skapar mindre ensamhet. Facebook ger nya vänner och nya inputs. Det är ett enkelt sätt att dela information på. Ett enkelt sätt för föreningar att nå ut!

För mig personligen tycker jag de roliga och givande diskussionerna som skapats utifrån något av mina blogginlägg är det allra bästa. Det vill jag ju inte vara utan! Som jag känner just nu borde jag alltså ha kvar mitt konto, men använda det enbart på sätt som ger energi. Som att länka blogginlägg till exempel 🙂

Annonser

Facebookpaus

Flera av varandra oberoende händelser har lett till att jag inaktiverat mitt konto på Facebook. Till att börja med i en vecka, efter det får vi se. Eftersom de flesta av mina läsare kommer från Facebook är det tveksamt om någon ens läser detta men jag länkar från Instagram så får vi väl se om nån hittar hit. Jag nådde nåt slags lågvattenmärke i mående i lördags eftermiddag och även om det var av flera olika anledningar jag mådde dåligt så är en anledning Facebook. Jag tror att jag helt enkelt kommer att må bättre generellt om jag rör mig mindre där. Det tar helt enkelt för mycket tid men framför allt för mycket energi. Den stora nackdelen är jag kommer missa all information som kommer via Facebook, till exempel via föreningssidor och även möjligheten att annonsera på begagnatmarknaden. Av den anledningen är det svårt att stå utanför Facebook numera. Det har liksom blivit ett självklart inslag i våra liv och ett givet info-torg. Men detta behöver ju inte vara permanent. Vi får se helt enkelt. Om det är nån som hittar hit på andra sätt än Facebook så går det att följa mig på Instagram! Där heter jag trolleboll och jag postar mest bilder på djuren här hemma 😀

Men det hände roliga saker också i helgen! Arvid var på gympa och jag kunde prata hund oavbrutet i 45 minuter med Anna-Carin i omklädningsrummet! Sen var det årsmöte på Östgöta Vallhundsklubb och jag blev invald i valberedningen efter att ha mumsat på god smörgåstårta. Yeti fick ett fint halsband eftersom han klarade VP i höstas! Och så pratade jag hennafärgning med Ulrika innan jag åkte hem och färgade håret med henna! Förra gånger blev det inte så jämnt färgat i underhåret, denna gång tror jag det blev betydligt bättre. Jag tycker det känns otroligt mycket trevligare att ha henna i håret än vanlig färg som brukar svida och lukta skarpt av kemikalier. Henna svider inte alls och det doftar hö ungefär. Det kanske inte luktar supergott, men åtminstone naturligt!

Monster fick valla lite också och jag tycker att jag har nått framsteg både i att kontrollera fåren och hunden. Jag fick en insikt häromveckan om att mina får inte respekterar min sida av flocken. De drar iväg från mig och jag har varit lat och använt hunden för att fånga upp dem. Men det har lett till att de står och försöker överlista mig och dra förbi mig när de kan. Inte bra! Så nu måste jag lära dem att jag håller min sida och att de inte ska ladda för fullt och kuta förbi mig så fort de får chansen. Eller de ska inte få chansen! Hur lätt det nu är. De är vansinnigt snabba de rackarna.

Jag har även efter Jo Agnar-clinicen fått inspiration till hur jag ska träna snabbare byten av håll i flankerna. Det är kul med ny inspiration! Och även att inse hur långt jag är från att vara fullärd i vallningen. Jag behöver gå på kurs! Tyvärr tror jag inte att Monster klarar hela kursdagar just nu med sina tår och Yeti är fortfarande inte bra i sitt bakben. Så korta träningspass med Monster landar vi i just nu.

Idag vabbar jag eftersom Arvid fick feber igår. Han var så trött och seg och till slut fattade jag att nån var knas och tog tempen på honom. Jag stoppade honom i säng tidigt och i natt har han svettats och legat vaken en del och vid 12 ville han gå upp! Jag tyckte det var en mindre bra idé och petade i honom Alvedon och vatten istället. Sen somnade han om ända till 8.30. Det var ovanligt länge för att vara Arvid. När han kom upp sa han att det var fel på hans mun för det gjorde ont i halsen när han svalde. Han har nog aldrig haft ont i halsen innan. Skrutten ❤

Vuxen? Vem då? Jag? Nää.. Eller?

Det slår mig ibland att jag faktiskt är vuxen nu. Det var givetvis rätt länge sen jag var ett barn, eller kände mig så och det var ett tag sen jag kunde kalla mig ungdom också.. Men ändå känns det rätt konstigt att jag är vuxen. Kanske inte så mycket i mig själv som i förhållande till andra människor. Jag har ofta känt mig lite i underläge, lite yngre liksom.  Är ju en hundtjej i grunden och i många sammanhang varit ganska ung. I styrelsesammanhang till exempel. Det har alltid funnits nån äldre ”gubbe” och alla andra är ju unga i jämförelse. Och även i arbetslivet har jag varit yngst, som när jag började på JV. Men jag fyller faktiskt 40 snart. 40 år. Det är ändå rätt mycket. Typ halva ett genomsnittligt liv. Och jag är inte alls yngst längre, hör och häpna. De yngsta på jobbet är ju typ 15 år yngre än mig!

Jag har ju samlat på mig en hel massa vuxenpoäng med åren. Vovve har jag ju haft sen jag flyttade hemifrån, jag har aldrig bott utan hund sen vi skaffade border collien Tilda när jag var 15 och sen dess har jag alltid haft 1-3 st. En hyfsat stor villa med dubbelgarage, stall och hage med tillhörande huslån har jag också. Ordnad ekonomi med pensionssparande. En svindyr ny miljöbil. Och ett älskat barn. 8 får och 14 höns. Det är väl ändå ganska många vuxenpoäng? Så när kommer den där på riktigt vuxenkänslan? Den där stensäkra ”jag-har-koll-känslan”? Va? Hallå? Var äääär du?

Okej, jag är betydligt mer trygg i mig själv än när jag var 20 men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att få kritik. Och när det händer jobbiga krisiga saker och jag inser att jag är den vuxna i rummet som måste ta ansvaret så känns det rätt jobbigt. Svinjobbigt faktiskt. Kan det inte komma nån vuxen och bara ta tag i alltihopa? Reda ut röran och få lite styr på situationen. Ta de tuffa besluten? Men nej. Det är upp till mig. Så himla besviken varje gång 😉

Det riktigt jobbiga med den här känslan är insikten att mina föräldrar möjligen kände sig såhär hela min uppväxt när jag trodde att de hade koll på allt. Och sen som vuxen inse att det hade de ju inte alls!

Även som vuxen vet man ju inte allt och man kan inte allt heller. Tvärtom, massor av vuxna är ju helt ute och cyklar i en massa saker. Tar dumma beslut och gör idiotiska saker. Har fördomar och killgissar hej vilt om precis allting. Jag också säkert fast jag har ju mer rätt i det mesta än de flesta såklart. Hehe.

Hur är det med er? Känner ni er vuxna, eller känner ni igen i det jag beskriver?

Det förpackningsfria livet

Rubriken ljuger, det förstår ni kanske direkt. Jag har inte en aning om hur man ska undvika alla förpackningar. Det är svårt i det moderna livet där typ allt kommer i någon form av förpackning, t o m grönsaker är inplastade en och en. Men jag har gjort några förändringar som åtminstone minskar plasten. Dels har jag bytt ut flytande handtvål till en fast dito! Vi har några flaskor med flytande handtvål kvar och kommer använda upp dem, men det kommer att göra skillnad! Jag har också bytt ut den dyra duscholjan mot torr hud i plastförpackning till en aleppotvå som är gjord på olivolja och lagerbärsolja! Naturligt, utan förpackning förutom en liten pappersremsa vid inköp och bra för en torris som mig! Dessutom funkar den att tvätta håret med! För det var nästa projekt. Jag köpte en schampotvål men jag tycker att mitt hår blir lite fett efter ett par dagar. Mitt hår brukar annars hålla sig i rätt många dagar utan tvätt. men jag ska gå över till aleppotvålen till håret också när den här tvålen är slut. Jag gillar verkligen fasta tvålar! Det finns mängder av olika roliga tvålar när man väl gett sig in i den världen. Många är vegan och man slipper bära hem onödig vikt och slipper en tom flaska att slänga sen!

Sen har jag bytt ut balsamet mot äppelcidervinäger. Jag har alltid tänkt på det med skepticism men tyckte det var värt ett försök. Nu har jag en flaska äcv på bänken i badrummet och häller i en skvätt i ett litermått, fyller på vatten i duschen och häller i håret. Och det funkar verkligen! Håret blir lättkammat och fint! Inte flygigt eller statiskt heller som jag var rädd för utan balsam. Nej det är verkligen långt över förväntan bra!

Nästa sak för att minska kemikalier och förpackningar för den delen är att färga håret med henna. Förutom att jag får två färgningar i en förpackning för 75 kr så är det bara en plastförpackning istället för flera stycken. Jag gjorde färgen lite för tjock sist vilket gjorde det svårt att få in den överallt i hårbotten, men det blev skapligt jämt i överhåret som syns iaf. Nu har det gått någon månad och jag är väldigt nöjd! Jag tycker att hennan har hållit färgen bättre än vanlig färg faktiskt! Den är djup och fin också. Fick t o m en komplimang för hårfärgen av en kollega på en annan enhet häromdagen!  Enda nackdelen förutom att den kan vara lite tung att applicera är att den inte täcker de grå håren lika bra som konventionell färg. De blir lite ljusare än de andra stråna. Men det grå försvinner iaf så jag tycker att det känns ok ändå.

Ytterligare en sak har jag fått men inte testat ännu, nämligen tvättnötter! En mycket gullig kollega gav dem till mig för att hon sett att jag var nyfiken och nu ligger de här och väntar på att tvättkorgen ska fyllas upp. Det ska bli spännande! Jag är också nyfiken på att testa vanliga hästkastanjer som Malin tipsade om på facebook. Kolla länken! Tycker det skulle kännas fint att inte släppa ut tvättmedel i avloppet 🙂

Hästkastanjer som tvättmedel

Sen, en stor del i att minska avfallet är att jag har en köpfri månad i februari. Just nu har jag ändå ont om pengar för att jag betalade flera Klarna-fakturor på den här lönen. Fina fotoböcker och foton på Arvid som jag inte vill vara utan, men kostar gör det. Nu däremot ska jag hålla mig till nödvändiga saker som mat, medicin, hö och hundmat. Ja det är ju det som är nödvändigt. Vi har kläder så det räcker just nu. Om jag tycker att det funkar bra i februari är jag inte främmande för att fortsätta. Vi har flera stora inköp som skulle behöva göras som växthus, robotgräsklippare och valp(!!) och pengarna gör mycket mer nytta på ett sparkonto till dessa saker än på små inköp av saker vi egentligen inte behöver.

Att inte shoppa på internet gör också en stor skillnad på avfall av både plast och papper. Även om jag föredrar nätshopping framför att shoppa i butik så finns denna stora baksida med emballage. Och jag tycker det märks redan hemma att återvinningskassarna inte fylls upp lika snabbt. En bra bieffekt att slippa tömma dem så ofta!

 

Kvinnor i film..

Apropå mitt inlägg om våld mot kvinnor häromdagen. Inte bara det att kvinnor i film blir utsatta för kopiösa mängder våld och förnedring i film och serier. Det är dessutom betydligt mindre de får komma till tals!

Mormors födelsedag

Så fin hon var min lilla mormor. 99 år hade hon blivit idag om hon levt men hon gick bort 2004. Hon fick alzheimers och tynade bort under många år. Man säger att alzheimers är de anhörigas sjukdom men jag vet inte. Mormor hade så mycket ångest och ilska i sig i sin sjukdom.

Men för mig är inte mormor den skuggan av sig själv i sjukdomen utan jag minns henne mest när jag var yngre. När hon var frisk och när jag var barn. Vi hälsade ofta på hos dem och det var så mysigt! Deras lilla lägenhet som var varm och som luktade.. Trygghet. Och kaffe.

Men vad minns jag mest? Hon var en varm famn, hon var tusen och åter tusen små ordspråk, hon var fötter som smög upp på morgonen i torpet, tände i spisen och kokade kaffe ljuvliga sommarmorgnar, hon var rädd för vatten men åkte båt ändå, hon var pokerspel på sommarkvällar och alltid den som kände en som blandade ihjäl sig, hon var det klirrande ljudet av disken utomhus, hon var den som sa ”välkommen till den livslånga pinan” dagen jag fick min första mens, hon var den under vars varma täcke jag snög ner tidiga morgnar, hon var bakelser på Domus, hon köpte mitt första nagellack och en my little ponny, hon såg MIG och hon var kärlek.

Älskade mormor, för alltid i mitt hjärta.

Älskade vinter!

När det är vinter på riktigt med snö och skidåkning, då gillar jag verkligen vintern! Idag blev det premiär på skidorna för året i Tinnerö med Åsa och Anna! Arvid var med och satt på en pulka som jag tänkte dra. Det gick.. sådär. Det var rätt tjock lössnö och det var otroligt tungt! Jag spände Monster framför och det gick något lättare men han drar inte så att han får träningsvärk direkt. När vi kom ut på den plogade grusvägen gick det betydligt bättre men sen blev det obanat igen och jag fick ge upp och vända. Men då hade vägen tillbaka blivit plogad och det gick riktigt bra! Arvid och jag körde lite vidare på vägen innan vi vände och värmde frusna händer och började fika innan de andra kom och anslöt sig.

På förmiddagen tog jag äntligen ner flaggstångsbelysningen. Hundarna var ute och satte sig så fint bredvid varandra! Som att jag arrangerat dem, men det var helt och hållet slumpen.  Så fina killar jag har ❤

Jag vill inte vara ett offer

I väldigt många serier och filmer finns få kvinnliga karaktärer och de som finns utsätts ofta för våld av olika slag. Ofta våldtäkter på alla möjliga sätt, förnedring, misshandel och mord. Detta är något jag stört mig på länge, så tillvida att jag numera helt enkelt vägrar titta på serier som går ut på att en kvinna blir utsatt för våld.

Jag tror nämligen att det är rent ut skadligt att de kvinnoroller vi ser porträtteras i reklam, film och serier alltid är offer. Kvinnorna reagerar ofta med passivitet när de blir utsatta för våld och om de blir räddade så är det av en man. Vad lär vi oss av det? Jag tror att det bidrar till en syn på kvinnor som hjälplösa offer som är utsatta och maktlösa. Både män som gång på gång ser kvinnor målas upp som ett lätt byte och för kvinnor som gång på gång ser människor av samma kön råka ut för allt våld som finns. Numera finns också serier och filmer med starka kvinnor, både fysiskt och psykiskt, men övervägande är de inte.

Hur skulle världen förändras i en värld där vi blev inpräntade som små att vi får och kan försvara oss om någon attackerar oss eller tafsar? Om min klasskamrat som fick en hand mellan benen bakifrån på en fysiklektion bara självklart vänt sig om och gett honom en rak höger istället för att han smög bort med ett småleende på läpparna? Att det var givet att vi får försvara oss? Att vi får ta i från tårna med all vår kraft för att försvara oss, inte bara knuffa lite lätt eller skrika gällt, utan vråla och slå för att skada. Ja jag vill med detta inte förespråka onödigt våld, men det nödvändiga våldet, det tycker jag förekommer alldeles för lite. Visst finns det lägen där det absolut är säkrast att bara acceptera läget och ligga still, men jag tror att det finns en stor fara i att vi tror oss vara mindre och svagare än vad vi är. Jag tror att vi skulle kunna klara oss ur många fler hotfulla situationer genom att visa att vi har makt och att mannen skulle ha något att förlora på att ge sig på oss.

Jag menar verkligen inte att skuldbelägga kvinnor som blir utsatta genom att skriva detta, utan mer visa på vilken skada det gör att vi av hela samhället utmålas som offer! Hur vi lär oss att vi inte kan eller får försvara oss! Och att vi dessutom blir uppfostrade att ta mindre plats och vika undan. På en utbildning i hur man bemöter människor i jobbet som jag gick i höstas pratade vi en del om hur problematiskt det blir att vi kvinnor från barnsben lär oss att vara behagliga och inte ta plats när vi vill att någon ska lyssna på oss. Vi ska prata med ljus och behagfull stämma, böja på nacken, och skapa god stämning. Men genom att räta på oss, använda ett kroppsspråk som signalerar självförtroende och prata med en djupare stämma så får vi lättare andra att lyssna på oss och visa oss respekt. Men det krävs ju att vi blir uppmuntrade att ta plats och dessutom har många sådana förebilder!

Tänk om vi runt omkring oss, vart vi än tittade, såg kvinnor som inte tar skit. Inte från någon. Ingen reklam med en halvnaken kvinna i en undergiven position omgiven av män där hotet om våldtäkt eller slag genomsyrar hela bilden.  Inga serier om två halvt alkoholiserade detektiver som ska utreda ett mord på en kvinna som korsfästs naken. Inga filmer där kvinnor blir gruppvåldtagna eller misshandlade till oigenkännlighet. Utan filmer där kvinnor är detektiverna som utreder ett mord på en stackars man som förirrat sig ensam in i en park sent på kvällen. Serier där kvinnorna är förövarna och skurkarna såväl som hjältarna. Männen kan ju ha några biroller som assistent eller offer kanske? Storfilmer med fler kvinnliga än manliga stora roller där jorden räddas genom att kvinnorna far upp i rymden eller i jetplan och modigt spränger meteorer, skjuter hotfulla utomjordingar och slåss mot ondsinta gudar. Reklam med kvinnor i maktposer, som tar plats och som dessutom  alla möjliga olika utseenden och kroppar?

Hur skulle världen se ut då?

 

Vilken usel start!

Det är bara tisdag och jag önskar redan att veckan var slut. Idag körde jag på ett rådjur på vägen hem med Arvid. Det är rådjur nr två sen i december, riktigt usel statistik. Denna gång såg jag ett rådjur som studsade över vägen, jag bromsade men träffade rådjuret som kom efter det första mitt på fronten. Så stod jag där i mörkret med ett gråtande barn och ett rådjur som hjälplöst sparkade i diket. Jag ringde polisen som tyckte vi skulle åka hem men det kändes verkligen inte roligt att lämna ett lidande djur efter mig. Då stannade en bil som undrade om vi behövde hjälp. Jag svarade att han kunde hjälpa till om han hade ett gevär. Det hade han inte men han stannade och avlivade det stackars djuret med en kniv. Det var nog väldigt tveksamt om den avlivningen skulle klara svenska djurskyddsregler men det var nog bättre än att vänta kanske nån timme på en jägare..

Men eländet denna vecka började redan igår när jag först fick gå till vårdcentralen för att jag misstänkte att jag hade en blodpropp i benet. Jag blev skickad till US för ultraljud med de hittade inget. Benet gör fortfarande ont men jag hoppas det går över. När jag kom hem såg jag att tackan Märta, som är en av de två som träffat baggen Arax, var blodig i baken. Efter en stund födde hon två små foster.. De var pyttesmå, kanske runt 15 cm och de var såklart döda. När jag tog undan de små och Märta mjukt bäade efter dem började jag gråta och sen satt jag i halmen och snorade och grät medan jag såg Märta i ögonen. Lilla gumman. De små skulle ju legat kvar i magen hela två månader till för att sen komma ut som små lockiga och busiga lamm fulla av liv. Istället blev det såhär tokigt. Så himla ledsamt!

När jag kom hem idag efter rådjursincidenten skulle jag hämta hundarna från hundgården och då smet unghunden jag har på prov ut och jagade fåren. Inte fick jag tag på henne och hon singlade ut stackars Märta som ramlade och slog upp ett sår på nosen. Inget allvarligt, men ändå. Hela situationen uppstod för att jag var slarvig och jag kände mig usel när jag väl fått tag på hunden. De stackars traumatiserade fåren fick Monster ta tillbaka till hagen och in i stallet i lugn och ro.

Nu känns det rätt eländigt och jag har dessutom ont i nacken. Kanske får ringa vc imorgon igen? Det kanske är bäst om jag kryper ner i sängen och stannar under täcket resten av veckan. Eller kan det bara bli bättre?

Tack!

Jag vill tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg på facebook i fredags. Det var fint att läsa! Jag skrev egentligen det inlägget för över ett år sedan men publicerade det inte då för att det kändes för personligt. Sedan satt jag i fredags och kikade på några utkast och hittade det. Jag tyckte det var fint och eftersom jag varit lite deppig och tänkt på mamma i veckan så publicerade jag det.

Det är liksom det som är grejen med saknad och sorg. I den akuta fasen tänker man bara på det, inget annat får plats. Men vartefter åren går så sjunker det undan och andra saker ploppar och blir viktigast. Men vad som är viktigt att förstå är att även om det gått lång tid och livet är fint så kan ändå sorgen komma tillbaka. Det kan handla om födelsedagar, familjehögtider, fotoalbum eller kanske bara pms som gör att känslorna kommer tillbaka och man blir ledsen och nedstämd.

Det spelar ingen roll att livet är bra annars, det måste få finnas plats för sorg också. Livet är ju så, det händer både bra och dåliga saker och allt måste få finnas. Jag älskar inte min familj mindre för att jag ibland är ledsen över min mamma inte tyckte jag var viktig. Snarare älskar jag Arvid ännu mer för att jag vet hur det känns att inte riktigt bli sedd eller känna sig älskad.

Det går ju att tänka på två saker samtidigt, att sörja över att Arvid inte har en mormor samtidigt som jag gläds över att han har två fina gammelmostrar. Att känna saknad över min bror som inte vill ses samtidigt som jag har fin kontakt med mina andra syskon. Det måste få vara så, alla känslor måste få finnas och få lov att uttryckas. Det är genom att få prata om det ibland och få vara ledsen som sorgen kan sjunka undan och oftast bara vara en tyst medpassagerare i livet. Om jag alltid skulle tysta alla negativa känslor tror jag de skulle växa under ytan och ta över mitt liv till slut.