Category Archives: Debatt

Flickor i barnböcker

Jag tycker att vi har en stort problem i barnlitteraturen eftersom nästan alla böcker har pojkar i huvudrollerna eller till och med pojkar i alla rollerna. Jag har nu sorterat Arvids böcker för att visa hur det kan se ut. Jag är väl medveten om att just de böcker vi har kanske inte visar den exakta verkligheten bland ALLA böcker men eftersom vi har en salig blandning av böcker från bokklubb, böcker som vi fått eller köpt begagnade, böcker som vi fått nya och böcker som vi köpt nya. Det skrämmande är att nästan alla böcker har pojkar i huvudrollerna och även i alla biroller. Alla karaktärer benämns ofta som ”han” förutom om det finns en mamma med i boken. Ännu mer skrämmande är att bibliotekarien som är ansvarig som barnavdelningen på vårt närmsta bibliotek sa att boken ”Mixi kör bil” var överdriven för att det var bara kvinnliga karaktär den. För det första ÄR det inte bara kvinnliga karaktärer i den utan snarare runt 8 av 10 och för det andra har typ ingen bibliotekarie i världshistorien reagerat på mängden män i litteraturen som ”överdriven”.

Alla böcker med en flicka i huvudrollen och många av dem utan uttalat kön på karaktärerna är såna där jag aktivt har tänkt på att köpa böcker med genusperspektiv eller med flicka i huvudrollen. I övrigt är det män män män. Det är anmärkningsvärt hur man lyckas skriva en bok med 5-10 karaktärer utan att ha en enda kvinnlig karaktär tycker jag. Väldigt många av de populära barnböckerna har också bara män i huvudrollerna som t ex Pettson och Findus. Till och med böckerna med genusperspektiv har oftare pojkar i huvudrollen enligt min erfarenhet.

Jag skulle vilja veta hur det ser ut bland alla böcker som man kan hitta i bokhandeln eller på nätet? Är det lika illa som i vår bokhylla? Eller är vår bokhylla extremt illa, trots att jag köper ganska många böcker på t ex Olika förlag? Hur ser det ut hos er? Är det samma resultat?

Mitt nyårslöfte för 2018 blir härmed att enbart köpa böcker med flickor i huvudrollerna till Arvid. Och jag får ligga i för att matcha denna stora hög med pojkarkaraktärer!

Annonser

En till

Ja en sak till. Jag har förträngt mycket märker jag men nu trycks det fram i solljuset. Det här var när jag var 15-16 år och för första gången hamnade i en relation. Jag säger hamnade för det var vad det var, inte en plan eller en önskan. Killen ifråga var ett par år äldre än mig och jobbade en hel del hos pappa och var kompis med min lillebror. Han hängde väldigt mycket hos oss, i princip alltid. Jag sov just då i bäddsoffan i vardagsrummet och vi satt och kollade på tv sent och av olika anledningar började vi strula och sen ha sex.

Jag var då inne i en djup depression och hade varit det ett tag. Jag drog mig undan, klädde mig i svart, lyssnade på arg musik, slutade rida och hänga i stallet och jag hade bara en önskan från det att jag vaknade på morgonen och det var att få somna igen. Ingen runt omkring mig frågade hur jag mådde utan det hette att jag var lat, framför allt pappa kallade mig det. Det passerade liksom helt obemärkt att jag i över ett år mådde så dåligt att jag inte ville leva även om jag inte heller direkt ville dö. Jag bara levde mitt i en stor familj som inte såg att jag hade ett enormt mörker inom mig och nådde skit. Varje dag.

Nåväl, det är inte det denna historia handlar om utan hur en djupt deprimerad flicka hamnade i en relation där hon sen inte tog sig ut och vad som hände sen. I början var allt okej men sen blev han elak. Jag minns inte så många detaljer, bara att han var elak. Pratade ner mig, berättade med halvslutna ögon hur dålig jag var. En gång berättade han för min lillebror att jag var dålig i sängen vilket brorsan sen berättade för mig. En annan gång satt han i fåtöljen och kallade mig hora. Han var helt kall och hård i ögonen och menade verkligen vad han sa. Jag var 16 och jag var den första han hade en relation med. Vad det nu var för en relation? Ingen visste ju om det förutom brorsan. Jag hade ingen att prata med hur han betedde sig. Jag kunde inte ens göra slut för vi hade aldrig sagt att vi var ihop och jag hade inte orden. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville ut men han var som ett barn i huset och jag kom inte loss.

Sen slutligen strulade jag med en annan på en fest i ett grannhus eftersom det just då var en väg ut, ett annat val. Vi var ju ändå inte ihop och han kallade mig ändå för hora – vad spelade det för roll vad jag gjorde? Nej det var inte schysst, inte rätt. Det var ett desperat försök att få tillbaka kontrollen. Och han förtjänade inte ett schysst slut, han förtjänade inte respekt. För att förtjäna respekt måste man nämligen börja med att visa respekt själv.

Han såg oss och sen var den relationen slut. Det snackades skit om mig efter det men jag brydde mig inte så mycket. Allt var ju skit ändå. Dessvärre var det inte så lätt att slippa honom. Mamma och pappa fick veta allt, även hur han behandlat mig. Men det gjorde ingen skillnad. Han var ändå välkommen i huset, jobbade för pappa, var kompis med brorsan. Hängde hemma. Jag var galen, så arg! Hatade och rasade. Var elak mot honom eller ignorerade totalt. Jag kände mig så otroligt sviken och jag hade ingen frizon. Ingen tog mitt parti, ingen såg till att han höll sig borta. Istället fortsatte han att välkomnas hem medan jag kände mig otrygg i mitt eget hem.

Vad fick det mig att känna att kallas hora av någon som jag trodde var kär i mig? Vad fick det mig att tro jag var värd när man kunde prata om mig, och berätta saker om mig för andra hur som helst? Hur tänkte jag att jag fick behandlas när ingen stod upp för mig? Jag blev inte sedd, ingen pratade ens ordentligt med mig om vad som hänt eller om hur jag mådde. Det sopades bara undan. Andra var viktigare än mig. Jag var inte viktig. Det är faktiskt inte konstigt att det hände fler gränslösa saker senare när ingen visade att jag var viktig när det verkligen gällde.

Det tog lång tid att komma över det. Dels att bli behandlad illa men ännu mer att min familj inte stöttade upp mig. Jag hatar honom faktiskt fortfarande. Det går nog aldrig att förlåta. Men jag måste inte det heller. Det är helt ok att inte förlåta, jag tänker så sällan på det numera ändå så det tar ingen extra energi.

#metoo

Ja #metoo

Det är märkliga för när #metoo började gå runt kunde jag bara komma ihåg nåt tillfälle på krogen när nån snubbe hela tiden dansade bakom oss och tog oss på rumpan. Men det är ju en petitess i sammanhanget jämfört med annat som hänt mig.

Som alla de gånger min pojkvän i gymnasiet bröt ihop när jag inte ville ligga så jag helt enkelt ställde upp för att slippa hantera hans ångest i flera timmar efter. Det gick liksom fortare att bara ligga. Att min lust försvann totalt var ju inte så viktigt, vad är väl lite lust värt i jämförelse med ett manligt bekräftelsebehov?

Den gången när jag var 20 och jag sov över hos en tjejkompis och två killar som hon kände följde med dit och sov på madrasser på golvet och jag vaknade av en hand innanför trosorna.

Den gången jag var 21 och när jag inte ville ha sex utan kondom och han säger ”litar du inte på mig? ” Nej, det gjorde jag inte och efter en hel del tjat gick han hem.

Den gången jag följde med nån hem, sa nej till sex men vaknade av att han tog sig friheten att helt enkelt stoppa upp fingrarna i mitt underliv.

Den gången jag stod framåtlutad över handfatet naken hemma och min dåvarande pojkvän stoppar upp fingrarna i mig bara sådär när han gick förbi eftersom ”min kropp ju var hans eftersom vi var ihop”. Jag passade mig för att vara naken hemma efter den gången kan jag ju säga.

Den gången jag bodde kvar hos ett ex eftersom jag inte hittat nånstans att bo och han kom in i badrummet när jag duschade och betraktade mig upp och ner, ner och upp. När jag skrek att han skulle gå ut sa han att han hade rätt att göra vad han ville med mig så länge jag bodde kvar där. Han stoppade även in handen innanför mina trosor en gång när jag sov.

Och så tänker jag att jag har väl inte varit med om nåt särskilt illa. Det var väl inte så farligt? Dessutom skäms jag när jag skriver det här. Skäms över att skriva så andra kan läsa om vad andra gjort mot mig, precis som att det gör mig till en sämre person. Jag är bra indoktrinerad i patriarkatet jag med, de här sakerna är ju illa och skulden är inte min att bära! Skulden är männens, killarnas som gjorde det. Jag hoppas att de skäms som fan idag.

Amning skyddar mot bröstcancer!

I dessa bröstcancertider kan det vara intressant att veta att det finns forskning som visar att amning skyddar mot bröstcancer!

Detta är ett klipp från Amningsbloggen:

Den största studie jag sett på området publicerades i The Lancet 2002 och är en sammanslagning av data från totalt 47 mindre studier på 150 000 kvinnor i totalt 30 länder. Resultaten har sedan tolkats centralt och svaret är entydigt: För varje år en kvinna ammar minskar risken att drabbas av bröstcancer med 4,3 procent. Och effekten är ackumulativ så om en kvinna får tre barn och ammar vart och ett av dem i tre år så kan hon minska risken att drabbas av bröstcancer med närmare 40%. Slutsatsen som ges i denna studie är att den veritabla epidemi av bröstcancer som vi ser i västvärlden idag troligtvis beror på att kvinnor här föder för få barn och ammar dem alldeles för kort.

Även hos Sagogrynet kan man läsa om detta och mycket annat som rör amning.

Vad som är mycket intressant i sammanhanget är att denna information nästan aldrig tas upp! I artiklar om vad man ska göra för att undvika bröstcancer finns det i princip aldrig med att risken kan minska för varje år en ammar! Varför är det så? Är frågan om amning så infekterad att det inte går att nämna amning utan att någon bli kränkt?

Jag tycker att varje kvinna självklart ska bestämma själv om hon vill amma eller inte. Det har ingen annan med att göra. Men varför undanhålla oss denna viktiga information? Varför inte informera oss? Vi är ju ändå vuxna människor. Amningen minskar i västvärlden och kan vara en anledning till att bröstcancer ökar. Varför får vi inte veta detta? Passar denna fråga inte in i diskussionen om jämställdhet måhända? Det kan ju vara svårt att hålla igång en fungerande amning om kvinnan ska ut i arbetslivet innan bebis äter tillräckligt med mat för att klara sig på det medan mamman jobbar. Med denna otroligt snäva syn på amningen som finns i vårt samhälle så är det heller inte lätt att amma utanför normen. Vi ska helst amma spädbarn men absolut sluta vid 6 månader och att amma större barn än runt året anses vara äckligt. Men tänk att du vårdar dina bröst och skyddar dem mot cancer varje dag du fortsätter mata ditt barn? Visst är det fantastiskt?

Viktigt är att nämna att det alltså inte ÖKAR risken att inte amma, men att amma faktiskt minskar den. Varför står inte det med i alla faktarutor om bröstcancer??

Ridsportens baksida 

Ponnymamman bloggade om en instruktör som förgripit sig sexuellt på barn och ungdomar. Nu har SVT tagit upp det i programmet Dold som du hittar här.

https://www.svtplay.se/video/13757636/dold/dold-sasong-3-avsnitt-5?cmpid=del:an:05-24-2017:dold:pla:lp-app
Elaine Eksvärd som är väldigt engagerad i frågor som rör sexuella övergrepp bloggar om det här.

Jag funderar på hur smutsig baksidan av hästsporten är egentligen? Ridsporten kryllar av engagerade hästtjejer som lägger ner otroligt mycket tid på att sköta om hästarna, mocka,  fodra och alla tusen andra sysslor som finns i ett stall. Är man så engagerad i något är det lätt att man hamnar i beroendeställning till den som låter hålla en på med det man älskar. Och dessvärre finns det de som utnyttjar detta. 

Att flickor utnyttjas sexuellt medan en chef står och säger att tjejer i 16-17-årsåldern kan vara väldigt utmanande är helt otroligt. Hur kan man få information om att en person utnyttjat unga tjejer och ändå låta personen arbeta kvar? Är det, som ponnymamman menar, att det traditionellt är en manlig värld där värderingarna lever kvar? Att det inte är några som helst problem utan snarare tjejernas ansvar att säga ifrån oavsett om personen lockar med förmåner om man ställer upp eller kalla handen om man säger ifrån?

En annan mörk baksida är hur många tjejer dom utnyttjas som svart arbetskraft inom hästvärlden. Låga löner, inga försäkringar och usel arbetsmiljö är vardag för väldigt många. Att jobba med hästar är dessutom ett farligt jobb. Det är ju inte särskilt kul att bli skadad för livet i ett jobb där arbetsgivaren inte har någon försäkring för sina anställda och lönen ät så låg att sjukpenningen inte alls går att leva på.

Jag blev själv erbjuden 2000 kr svart per månad för ett heltidsjobb när jag var 16 år. Då ingick inga förmåner eller försäkringar. Jag tog inte jobbet eftersom det kändes som slavarbete. Jag blev även erbjuden att köpa en häst för 200 000 och att jag kunde arbeta av den. Jag hade nog kunnat jobba där än om jag nappat på det erbjudandet om jag skulle överleva under tiden. Just det om hästen var nog mer på skämt, det är väl ingen som vill vänta 8 år för att någon ska arbeta av en häst..? 

I Australien jobbade jag långa dagar 6 dagar per vecka för 250 australiska dollar per vecka hos en av de stora hoppryttarna. Det motsvarade ungefär 1000 kr per vecka och då hade jag gratis boende. Jag var ”bara” backpacker men de övriga var australiensare och levde ju på det. Jag minns inte om det var vitt eller svart men jag misstänker att det var svart. 

Ett annat hästjobb i Australien gav 80 australiska dollar per vecka. Det var inklusive mat och husrum i ett tält där jag frös så att jag vaknade skakande vid 3-4 varken natt och var tvungen att gå upp och koka vatten till varmvattenflaskorna. 80 kr är ungefär 320 kr och ger en månadslön på strax över 1000 kr. Det räckte knappt till frimärken och kontantkort till telefonen. Detta var kanske ett jobb som jag framför allt tog för upplevelsens skull men vi fick även jobba med att bygga värdarnas nya hus. Det var ett par unga holländska killar som var anställda för det ändamålet och de fick lite mer betalt. Också svart såklart.

Mitt bäst betalda hästjobb med bäst villkor var utan tvekan när jag under en kort period jobbade på ett travstall. Inte för att jag tjänade storkovan, men det var åtminstone inte helt skamlöst. 
Det skrämmande i detta är kanske inte att man är underbetald som backpacker i Australien utan att vad jag blev erbjuden som månadslön på ett sommarjobb för 22 år sen inte är mycket lägre än vad unga vuxna får idag för att arbeta med hästar i Sverige. Det förekommer helt enkelt ett systematiskt utnyttjande av tjejer inom hästvärlden. Och ingen verkar vilja ta tag i det.

Dold har gjort ett program även om det och du kan se det här.

I fredags förändrades Sverige 

En man förändrade Sverige genom att stjäla en lastbil och köra den i full fart in på en gågata med avsikten att köra på så många människor som möjligt. Fyra människor dog, fyra helt oskyldiga människor som bara råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. 

Svenska folket reagerade med att sluta sig samman i kärlek, som en enorm organism, pulserande av liv och ljus. Vi står enade mot ondskan, försöker ni så split så svarar vi med att bli ännu starkare. Ett terrorattentat likt detta görs för att sprida skräck och förvirring, att få politiker att driva på hårdare mot invandrare så att de blir negativt inställda till västvärlden. Då blir de lättare att värva, murar byggs mellan öst och väst och konflikter trappas upp.

Men vi ställer inte upp, vi vägrar, vi slutar oss samman. Istället för att sky folksamlingar så samlas vi och pratar om hur vi kan motverka att människor söker sig till den typen av sammanhang. Vi pratar om integration och utbildning. Vi pratar såklart om hur vi kan hitta terroristerna innan de slår till, men ännu hellre vill vi nå dem innan de ens kommer på tanken.

Vi är många, vi är starka. Vi ställde oss upp när den lilla pojken låg på stranden och vi gör det nu igen. För att vi kan och för att vi vill. För att det är det enda rätta.

Den stora utmaningen blir att hålla i även när det lugnar sig. Mellan de stora händelserna när livet tuffar på och klimatet på nätet blir tuffare. När mörka krafterna driver på en hårdare invandringspolitik. Hur håller vi emot då? Hur orkar vi stå starka varje dag, inte bara idag utan om en månad, om ett år?

Sen jag gick med i gruppen #jagärhär har jag sett mycket ljus, många bra personer som kommenterar med ett lugn och en sinnesnärvaro som blir en sansad motpol till hatarna. Samtidigt är det svårt att inte bli matt av hatet. Alla dessa män och kvinnor (men oftast män) som hatar allt som är annorlunda, som hatar andra kulturer och som omöjligt kan se att två personer som bekänner sig till samma religion kan välja att gå två helt olika vägar. Personer som inte kan hålla två saker i huvudet samtidigt utan tror att vi tänker på stockholmsterroristen med kärlek, när vi pratar om kärlek och värme, när det vore helt veeklighetsfrånvänt. Som missar helt poängen med vår respons och som tror att varje muslim är en terrorist. Det går inte att diskutera med dessa personer och ändå kan vi inte stå tysta. Vad vi kan göra är att motverka hatet med ett lugn och förstånd som hatarna helt enkelt saknar. Aldrig låta deras ord bli den enda rösten i debatten. Aldrig låta det se ut som att de är majoriteten. 

Jag tror på att majoriteten av det svenska folket har ett gott hjärta även om kommentatorerna kan få det att låta annorlunda. Jag tror på #jagärhär. Jag tror på att världen kan förändras med kärlek och jag är är övertygad om att mer våld och hårdare tag inte förbättrar någonting alls. Jag hoppas bara att vi orkar hålla i och kämpa även i lugnare tider.

Påverkar du dina barn? 

Rubriken är ju fånig egentligen. Såklart att du påverkar dina barn! Vi blir ju alla påverkade av människor runt omkring oss och barn extremt mycket eftersom de inte har en massa tidigare erfarenheter att jämföra sina upplevelser eller information med och eftersom ens föräldrar är, ja ens föräldrar. Du väljer ju vilken information du ger till dina barn och pådyvlar dem din livsstil på ren automatik. Det är ju inget konstigt, så vad babblar jag om? Jo detta..

Jag stöter då och då på människor som ifrågasätter att en som vegetarian även låter ens barn äta vegetariskt. Att vi gör en orätt mot barnen som förvärrar henne rätten att äta kött. Att vi inte låter barnet välja. De drar dessutom jämförelser med religion, att muslimer inte låter sina barn välja någon annan religion eller att inte tro på gud. Eller som en man som menade att det var på gränsen till barnmisshandel när en muslimsk flicka valde att äta en vegetarisk burgare då hon inte litade på servitrisens försäkran om att det bara var nötkött i hamburgaren.

Jag undrar vilken planet de här människorna växte upp på? En planet där alla köttätare-föräldrar samtidigt som de introducerar mat vid 6 månader lär sina barn att kött kommer från levande djur som dödats för att bli mat och erbjuder ett vegetariskt alternativ så att barnet själv får välja? Eller där alla katoliker lär sina barn att hinduismen är det rätta sättet att leva och tro? Eller förlåt, jag glömde att den sekulariserade protestantiska livsstilen är den enda rätta.

Nej jag tror att de överhuvudtaget inte har tänkt. Alla föräldrar (ja det finns ju naturligtvis undantag..)  vill väl ändå sina barn deras bästa och alla föräldrar lär väl ändå sina barn det som de tror är rätt förutom allt det som barnen lär sig av bara farten. Framför allt vill de ju inte lära sina barn sådant som de tycker är fel! Jag vill ju inte ge Arvid kött eftersom jag tror att det är det bästa för jordklotet, miljön och djuren att leva vegetariskt (eller egentligen veganskt i alla fall där vi inte vet om djur farit illa). Jag uppfostrar inte Arvid till katolik eftersom jag själv inte är katolik. Jag försöker dela med mig av mina värderingar om människors lika värde eftersom jag tror på det. Jag vill lära Arvid empati och medkänsla genom att visa honom empati och medkänsla eftersom jag tror att det är rätt! Jag kommer inte säga till Arvid att gud finns eftersom jag inte tror på gud. Jag är naturligtvis färgad av min egen uppväxt, av min kultur, av de människor jag mött och erfarenheter jag haft! Och jag kommer att färga av mig på Arvid! Hur skulle jag kunna göra annat?

Att gå omkring och tro att ens egen livsstil är det enda sättet till den grad att en tycker att de som gör annorlunda val i fråga om matvanor eller religion ägnar sig åt barnmisshandel är rätt magstarkt. Det där bibliska ordspråket om att  se stickan i din frändes öga men missa bjälken i ditt eget, det är väldigt användbart tycker jag.. 

Samsovning och dess faror

Jag lyssnade på detta inslaget i P1 igår och jag förstår att det är väldigt lätt att som forskare stå och moralisera hur föräldrar ska göra för att minska risken för psd. Den nya forskningen slår alltså fast att spädbarn ska sova i egen säng de första tre månaderna och utgår man från ett rent riskperspektiv med psd i fokus så kanske man hamnar just där. För oss hade det inneburit ingen sömn. Typ inte någonsin. Arvid vägrade även att sova i ett sk babynest, han ville ligga nära och han ville amma – ofta! Jag vet ärligt talat inte hur stor risk det är att vara en spädbarn med en mamma som aldrig aldrig aldrig sover men jag skulle tro att den är betydligt högre än att ligga bredvid sin mamma och sova och äta tutte när hen vill så länge mamman är noga med att inget täcke eller kudde kan ramla över den lilla (och så länge mamman inte är full eller påverkad av sömnmedel och jada jada, men herregud jag är väl ingen idiot heller?) Jag ammade i sömnen många många timmar i början och frågan är om jag inte hade blivit galen om jag istället varit vaken alla dessa timmar? Och hur bra hade det varit för Arvids väl och ve?

Hanne Kjöller beskriver det bra i sin artikel Risk- och obehagsminimering in absurdum. Någonstans måste väl ändå familjens mående vara det viktigaste! Och hur höga risker pratar vi om egentligen, det vore intressant att veta? Bebisar är gjorda för att vara nära sina föräldrar, först är de i magen i 9 månader och sedan är de i princip PÅ magen i 9 månader. De vill ha kroppskontakt, känna doften av välbekanta människor, känna kroppsvärmen och veta att någon alltid finns där för dem. Då känner de sig trygga! Är det då vettigt att nyblivna föräldrar ska tvingas lyssna på sin nyfödda bebis gråt i sin egen säng för att inte förgöras av oro om de följer hjärtat och låter bebis sova nära intill?

Jag som är biolog och intresserad av vår utvecklingshistoria blir dessutom fascinerad över att vi hela tiden ska tvingas att leva på ett sätt som är så onaturligt för oss som möjligt. Vi ska separeras från våra små direkt, i med dem i egen säng bara, sen ska de tränas att ligga själva, tränas i självständighet, ligga i vagn och gråter de är det bara att hårdare köra över en tröskel. Sen ska de in på förskola och umgås med en massa barn i deras egen ålder och träffar minst av allt sina föräldrar. När sedan föräldrarna tar med sina telningar ut på restaurang eller på tåget så skrivs debattartiklar om hur föräldrarna blir alltmer slappa och inte uppfostrar sina barn trots att barnen ju knappt ser sina päron mer än ett par timmar om dagen? Hur ska det rimligen gå ihop?

Föräldrarna i sin tur ska jobba heltid för att inte ramla i deltidsfällan (det finns ju så himla många fällor kvinnor kan falla i) och för att inte bli fattigmanspensionärer trots att det frekvent delas länkar på fejjan om att de saker gamlingar ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära. Istället ska vi vara borta från hemmet minst 9 timmar per dag, stressa ihjäl oss över ett ständigt eftersatt hem och ha konstant dåligt samvete över att vi inte spenderar tillräcklig tid med våra barn.

Det är fasen inte lätt att vara människa, men jag upplever att det iaf blir lite lättare om jag går på vad hjärtat säger istället för vad forskare säger om psd, SACO säger om min pension eller vad diverse tyckare skriver i sina insändare om barnuppfostran..

wp-1454870497431.jpg

PS. Om familjen trivs med att sova isär så säger jag givetvis ingenting om det. Alla måste göra som det känns bäst och alla ungar är olika. Alla ungar vill inte ligga på sina föräldrar hela tiden heller även om många vill det. Men att vilja samsova gott ihop och låta bli pga rädsla tycker jag är himla tråkigt. Simple as that.

Forskning om amning!

På bloggen Sagogrynet kan man läsa om en vetenskaplig artikel om amning! Den tar upp att om ökad amning skulle kunna rädda 823 000 spädbarn och förhindra 20 000 insjuknanden i bröstcancer enligt beräkningar. Amning är inte alls något som bara hör hemma i fattiga länder utan hälsofördelarna gäller även för oss i västvärlden. Inte heller är fördelarna begränsade för bebisen utan även mamman! Tyvärr så är fördelarna med amning inte så omspridda utan snarare verkar det vara fult att prata om. Det tycker jag är synd! Det finns massor av skäl varför man INTE vill amma och jag tycker det är helt upp till var och en att bestämma hur man vill göra. MEN jag tycker att all information ska finnas tillgänglig. Vem tjänar på att kvinnor inte får tillgång till den information som faktiskt finns? Och varför skulle det vara dåligt att berätta om fördelar med amning? Vi får väl inte vara så rädda för att kränka de som inte kan eller vill amma så att vi inte alls kan prata om fördelarna med amning?

Utebliven amning ökar risken för plötslig spädbarnsdöd, diarré och luftvägsinfektioner och minskar risken för bröstcancer och äggstockscancer hos mamman. Det är för det första rätt häftigt tycker jag, att något jag kan producera i min kropp är så komplext att det kan föda en bebis helt och hållet de första 6-12 månaderna av hens liv. Att det dessutom innehåller massor av ämnen som inte är möjliga att tillverka syntetiskt och som skyddar mot infektioner som såväl funkar på röda bebisrumpor är ju helt awesome!

Att amning skyddar mot bröstcancer visste jag själv inte förrän ganska nyligen. Det gäller vid amning under längre tid och för varje månad man ammar längre än ett år ökar skyddet. Utebliven amning ökar däremot inte risken att drabbas. Men varför är det information som inte är mer känd? Oktober är ju bröstcancermånaden men ingenstans i media hittade jag information att ett sätt att minska risken för att drabbas är att hålla i amningen. Det finns däremot en massa andra tips som en hälsosam livsstil, låta bli att röka och jada jada, men ingenting om detta konkreta som i princip alla kvinnor som får barn skulle kunna göra? Varför är det så?

Det finns otroligt mycket skamning om amning. Alla har åsikter om amning och som kvinna med ett litet barn är det i princip omöjligt att göra rätt. Man måste amma, men inte för länge, inte för offentligt, inte för bökigt. Nä helst borde nog den ammande kvinnan hålla sig hemma..

Jag tycker att följande utdrag ur boken ”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg sammanfattar åsikterna bra:

”Rösterna, så malande, så påträngande.
Du blir ju utsugen. du måste ju tänka lite på dig själv!
Har du så gott om mat kan du väl börja leverera till någon amningscentral?
Om du är sådär trött är är väl det första du ska göra att sluta amma.
Varför börjar du inte med napp?
Nattmål fyller ingen som helst funktion efter 4 månader, men vill man göra det besvärligt för sig så!
Hon kommer hålla på till skolåldern!
Alla kvinnor kan väl amma, det har ju kvinnor gjort i alla tider, överallt, alltid.
Du får nog börja med tillägg.
Dricker du kaffe?
Men när de är över året är det väl ändå osmakligt. Perverst på något sätt.
I en del afrikanska kulturer så tillhör brösten framför allt barnen, ja men herregud, och är inte särskilt sexuellt laddade.
Får han aldrig vila?
Ska du förvägra ditt barn det bästa? Det naturliga? Skyddet mot allergier, infektioner?
Ja att bli mamma är ju inte bara att se til sina egna behov.
Det är oseparerat, abnormt, att amma länge ger hämmade, osjälvständiga, krävande barn.
Eller var det ovanligt nöjda, sociala och nyfikna barn?
Tvinga inte kvinnor tillbaka för guds skull människa!
Det är i u-länder som amning, lång amning, har fördelar.”

Kort sagt, det är omöjligt att göra rätt och kanske är det därför det verkar vara så svårt att få ut bra och relevant information om amning? Som att amning är fantastiskt när det funkar men att det oftast inte alls går sådär naturligt lätt utan att det är ett samspel mellan mor och barn där båda måste lära sig hur det ska gå till likväl som att det kan vara mödan värt den där första tiden för att få ett superenkelt sätt att trösta, ge trygghet och närhet, för att inte tala om mat. Att det inte finns någon anledning att sluta amma för att man börjar jobba. Att man kan hålla i amningen som något man gör ibland, när man vill ha en mysig stund, nedvarvning och närhet? Att det visst finns fördelar med att amma även när barnet är äldre än ett år. Att WHO rekommenderar amning upp till minst två år och att det inte bara gäller u-länder. Och inte minst att amningen faktiskt är hälsosam även för mamman.

Jag kan verkligen rekommendera Sagogrynets blogg, Amningshjälpens hemsida och Amningshjälpens grupper på facebook om du vill lära dig mer om amning!

Varför feminismen behövs

Lady Dahmer lägger ut en hel del av de kommentarer hon får när hon skriver om framför allt genusfrågor, men även allmänna påhopp från internettroll. Gemensamt för de allra flesta är att 1. de är män och 2. de tycker att det är viktigare att framhäva att alla män (läs dem själva i synnerhet) inte är elaka än att döma de män som beter sig illa och 3. de tycker att det är fullt acceptabelt att använda hot om våld för att få sin vilja igenom trots att det visar på den totala motsatsen på påståendet i punkt 2.

Till exempel bloggade Lady Dahmer häromdagen om att Maskulint initiativ, någon slags förening(?) som säger sig lobba för jämställdhet (i motsats till feminism(!!)) startades upp av personer som dömts för pedofili. Genast går drevet där männen tycker att det är ett betydligt värre brott att skriva om dessa (icke namngivna) personer än brotten i sig. Att skriva om att någon är pedofil är alltså värre än att utföra själva handlingen i dessa mäns förvirrade hjärnor.

Att driva en feministisk blogg av något slag i Sverige idag är starkt förknippat med att bli förföljd av nättroll, män som på ett eller annat sätt känner sig manade att mobba och hota starka kvinnor med åsikter. Vad de inte verkar fatta är att varje gång en man skriver ner en kvinna för hennes utseende och hotar om våldtäkt och diskuterar hur hon borde behandlas pga hennes åsikter bevisar de bara faktum; Sverige är inte jämställt, kvinnor lever inte i någon form av utopi här och feminismen har INTE gått för långt.

(Blogg100, inlägg 97)