Category Archives: Feminism

En till

Ja en sak till. Jag har förträngt mycket märker jag men nu trycks det fram i solljuset. Det här var när jag var 15-16 år och för första gången hamnade i en relation. Jag säger hamnade för det var vad det var, inte en plan eller en önskan. Killen ifråga var ett par år äldre än mig och jobbade en hel del hos pappa och var kompis med min lillebror. Han hängde väldigt mycket hos oss, i princip alltid. Jag sov just då i bäddsoffan i vardagsrummet och vi satt och kollade på tv sent och av olika anledningar började vi strula och sen ha sex.

Jag var då inne i en djup depression och hade varit det ett tag. Jag drog mig undan, klädde mig i svart, lyssnade på arg musik, slutade rida och hänga i stallet och jag hade bara en önskan från det att jag vaknade på morgonen och det var att få somna igen. Ingen runt omkring mig frågade hur jag mådde utan det hette att jag var lat, framför allt pappa kallade mig det. Det passerade liksom helt obemärkt att jag i över ett år mådde så dåligt att jag inte ville leva även om jag inte heller direkt ville dö. Jag bara levde mitt i en stor familj som inte såg att jag hade ett enormt mörker inom mig och nådde skit. Varje dag.

Nåväl, det är inte det denna historia handlar om utan hur en djupt deprimerad flicka hamnade i en relation där hon sen inte tog sig ut och vad som hände sen. I början var allt okej men sen blev han elak. Jag minns inte så många detaljer, bara att han var elak. Pratade ner mig, berättade med halvslutna ögon hur dålig jag var. En gång berättade han för min lillebror att jag var dålig i sängen vilket brorsan sen berättade för mig. En annan gång satt han i fåtöljen och kallade mig hora. Han var helt kall och hård i ögonen och menade verkligen vad han sa. Jag var 16 och jag var den första han hade en relation med. Vad det nu var för en relation? Ingen visste ju om det förutom brorsan. Jag hade ingen att prata med hur han betedde sig. Jag kunde inte ens göra slut för vi hade aldrig sagt att vi var ihop och jag hade inte orden. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville ut men han var som ett barn i huset och jag kom inte loss.

Sen slutligen strulade jag med en annan på en fest i ett grannhus eftersom det just då var en väg ut, ett annat val. Vi var ju ändå inte ihop och han kallade mig ändå för hora – vad spelade det för roll vad jag gjorde? Nej det var inte schysst, inte rätt. Det var ett desperat försök att få tillbaka kontrollen. Och han förtjänade inte ett schysst slut, han förtjänade inte respekt. För att förtjäna respekt måste man nämligen börja med att visa respekt själv.

Han såg oss och sen var den relationen slut. Det snackades skit om mig efter det men jag brydde mig inte så mycket. Allt var ju skit ändå. Dessvärre var det inte så lätt att slippa honom. Mamma och pappa fick veta allt, även hur han behandlat mig. Men det gjorde ingen skillnad. Han var ändå välkommen i huset, jobbade för pappa, var kompis med brorsan. Hängde hemma. Jag var galen, så arg! Hatade och rasade. Var elak mot honom eller ignorerade totalt. Jag kände mig så otroligt sviken och jag hade ingen frizon. Ingen tog mitt parti, ingen såg till att han höll sig borta. Istället fortsatte han att välkomnas hem medan jag kände mig otrygg i mitt eget hem.

Vad fick det mig att känna att kallas hora av någon som jag trodde var kär i mig? Vad fick det mig att tro jag var värd när man kunde prata om mig, och berätta saker om mig för andra hur som helst? Hur tänkte jag att jag fick behandlas när ingen stod upp för mig? Jag blev inte sedd, ingen pratade ens ordentligt med mig om vad som hänt eller om hur jag mådde. Det sopades bara undan. Andra var viktigare än mig. Jag var inte viktig. Det är faktiskt inte konstigt att det hände fler gränslösa saker senare när ingen visade att jag var viktig när det verkligen gällde.

Det tog lång tid att komma över det. Dels att bli behandlad illa men ännu mer att min familj inte stöttade upp mig. Jag hatar honom faktiskt fortfarande. Det går nog aldrig att förlåta. Men jag måste inte det heller. Det är helt ok att inte förlåta, jag tänker så sällan på det numera ändå så det tar ingen extra energi.

Annonser

#metoo

Ja #metoo

Det är märkliga för när #metoo började gå runt kunde jag bara komma ihåg nåt tillfälle på krogen när nån snubbe hela tiden dansade bakom oss och tog oss på rumpan. Men det är ju en petitess i sammanhanget jämfört med annat som hänt mig.

Som alla de gånger min pojkvän i gymnasiet bröt ihop när jag inte ville ligga så jag helt enkelt ställde upp för att slippa hantera hans ångest i flera timmar efter. Det gick liksom fortare att bara ligga. Att min lust försvann totalt var ju inte så viktigt, vad är väl lite lust värt i jämförelse med ett manligt bekräftelsebehov?

Den gången när jag var 20 och jag sov över hos en tjejkompis och två killar som hon kände följde med dit och sov på madrasser på golvet och jag vaknade av en hand innanför trosorna.

Den gången jag var 21 och när jag inte ville ha sex utan kondom och han säger ”litar du inte på mig? ” Nej, det gjorde jag inte och efter en hel del tjat gick han hem.

Den gången jag följde med nån hem, sa nej till sex men vaknade av att han tog sig friheten att helt enkelt stoppa upp fingrarna i mitt underliv.

Den gången jag stod framåtlutad över handfatet naken hemma och min dåvarande pojkvän stoppar upp fingrarna i mig bara sådär när han gick förbi eftersom ”min kropp ju var hans eftersom vi var ihop”. Jag passade mig för att vara naken hemma efter den gången kan jag ju säga.

Den gången jag bodde kvar hos ett ex eftersom jag inte hittat nånstans att bo och han kom in i badrummet när jag duschade och betraktade mig upp och ner, ner och upp. När jag skrek att han skulle gå ut sa han att han hade rätt att göra vad han ville med mig så länge jag bodde kvar där. Han stoppade även in handen innanför mina trosor en gång när jag sov.

Och så tänker jag att jag har väl inte varit med om nåt särskilt illa. Det var väl inte så farligt? Dessutom skäms jag när jag skriver det här. Skäms över att skriva så andra kan läsa om vad andra gjort mot mig, precis som att det gör mig till en sämre person. Jag är bra indoktrinerad i patriarkatet jag med, de här sakerna är ju illa och skulden är inte min att bära! Skulden är männens, killarnas som gjorde det. Jag hoppas att de skäms som fan idag.

Vilda pojkar och lugna flickor?

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad av omgivningen och genom att vi föräldrar inte är perfekta. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Vilda pojkar och lugna flickor?

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad både av oss och av omgivningen. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Feminsten är död. Länge leve feministen!

När jag blev förälder upptäckte jag hur mina åsikter förändrades, mjuknade och plötsligt inbegrep Arvids bästa. Och det rimmade helt enkelt inte med de feministiska åsikterna som jag stått för. Jag fick en personlig kris och från att ha varit en person vars blogginlägg om feminism ibland delades av väldigt många så kände jag mig förpassad till skamvrån. Jag och mina åsikter hade ingen plats längre, de passade inte in i feministvärldens åsiktskör. Jag stretade emot, försökte och gav sedan upp och tystnade. Men det går faktiskt att vara feminist med ett barnperspektiv. Det går att vara feminist utan att tro på jämnt delad föräldraförsäkring. Det går att vara feminist och ändå tro på långtidsamning och att föräldrarna har olika roller för det lilla lilla barnet. En måste bara stirra några feministmyter i vitögat först.

Så länge jag kan minnas har jag varit feminist. Jag var vansinnigt arg redan när brorsan slapp disken eftersom han skulle ut på åkern, jobb som han fick betalt för medan det inte var tal om att jag och syrran skulle få timpenning för att plocka i diskmaskinen. Nu tycker jag verkligen inte att barn bara ska plocka i diskmaskinen om de får betalt men att slippa för att den manliga sysslan att köra traktor var viktigare kändes bara inte okej! Inte då och inte nu. I många andra sammanhang har jag stört mig på männens självklara plats i soffan, runt bordet, på bryggan, medan kvinnorna fixar, styr och ställer. Eller som när det i skolan var självklart att jag skulle vara sekreterare eftersom jag har ett hål mellan benen. Eller vänta nu… Hur hänger det ihop? Ja det kan en verkligen fråga sig, det är fortfarande oklart för mig 23 år senare.

FEMINISTMYT #1 Pappan/partner utan bröstmjölk kan ha barnet lika bra som mamman, att pappa/partner inte luktar bröstmjölk kan till och med göra det lättare för bebisen att sova på pappans/partnerns bröst

Nu är detta inget inlägg om hur jag blev feminist utan hur jag gled ifrån den feminism som jag tog för självklar innan jag blev mamma och hur svårt det var att köpa att det jag trott på innan Avid föddes var väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det funkade helt enkelt inte att tänka att det inte spelade någon roll vem som gjorde vad med Arvid eftersom det spelade roll – för Arvid. För mig var det självklart att vi skulle ha samma ansvar och att P skulle kunna ha bebis medan jag var iväg en sväng, även när Arvid var väldigt liten. P var ju hans pappa, varför skulle det inte gå liksom? Sen kom Arvid och som jag skrev i inlägget om NF så blev det en chock. Arvid hade ingen lust att vara hos sin pappa, han ville ha tutte och det med en gång. Om ni kära läsare då tänker att det då bara är att amma och sen lämna över barnet så har ni fel, det går nämligen utmärkt att vilja äta ungefär med fem minuters mellanrum, eller möjligen lite oftare om en märker att tutten verkar vara lite för långt borta just då.

FEMINISTMYT #2 Det går utmärkt att fortsätta leva som innan bara ens partner ställer upp som han ska.

Jag började glad i hågen på yoga under hösten när Arvid var ett par månader men att P fick gå omkring med en storgråtande bebis i 1,5 timmar varje söndag, det var inte görbart. Det hade ingenting med Ps kompetens som pappa att göra eller om jag trodde att han var kompetent, det hade att göra att det bara var jag som dög. Arvid hade legat 9 månader i min mage och nu var han fast besluten att ligga ytterligare  9 månader på den, så det så. Att ha egentid kunde jag glömma, möjligen kunde jag duscha en stund. 

FEMINISTMYT #3 Om barnet är mammigt så är det mammans (och kanske lite pappans) fel. De borde helt enkelt bara vänja barnet vid att föräldrarna är lika viktiga.

När en berättar om att det inte är så lätt att lämna bebisen hos sin far är det lätt att känna att en inte får stöd i det utan att en istället känner sig lite anklagad. Som att ”det är väl bara att…” Men det är inte så bara när en vill lyssna till sitt barns behov och det krossar ens hjärta att åka ifrån en vilt skrikande bebis. När bebisen gallskriker för att hen vill vara hos mamma är det ju heller inte så snällt att inte lämna över bebisen till mamman om hon nu är i närheten. 

FEMINISTMYT #4 Det är jättebra och går jättebra att börja jobba tidigt, nemas problemas. In med mammorna i arbetslivet barra! Och som Lars Ohly sa, alla kan ju använda en bröstpump om nu bröstmjölk ska vara så himla viktigt!

Jag fick ett nytt jobb när Arvid var yttepytteliten och glad i hågen bestämde jag att jag skulle börja jobba redan när Arvid var 8 månader. Det kändes ju inte så bra att ställa alltför stora krav på en lång ledighet när ett nytt jobb som jag verkligen ville ha väntade på mig! Arvid började äta vanlig mat vid 6 månaders ålder men när vi närmade oss 8 månader och amningen fortfarande var en stor del av vad Arvid åt började jag få lite panik. Dels var jag inte alls beredd känslomässigt att lämna min skrutt som jag suttit ihop med i nästan 17 månader och dels visste jag inte hur vi skulle lösa maten när Arvid vägrade dricka ur flaska och var nästan omöjlig att få att drick ur en kopp. Dagen D kom och jag tillbringade hyfsat mycket tid på toa med den elektriska bröstpumpen. Nu är jag funtad så att jag visserligen kunde släppa mjölk till pumpen om jag tittade på bilder av Arvid men det frisläppte så mycket hormoner att jag stortjöt. Varenda gång. Varenda dag. Kul kul. Dessutom vägrade Arvid att dricka mjölken som jag pumpade ur. Så jag fick minska på pumpandet med följd att jag flera gånger läckte så det rann bröstmjölk på hela framsidan av tröjan. Och jo, jag använde ilägg i behån, men vad hjälpte det? Pinsamt är det, milt uttryckt, att försöka skyla den blöta framsidan med håret och armarna eftersom tuttarna börjat spruta i fikarummet på jobbet..

Okej, så hur gick det med Arvid då? Jo han överlevde men fick förstoppning så att han grät varje gång han skulle bajsa. Vi fick börja ge laktulos och fick fortsätta med det i över en månad tills P opererades och jag gick hem på vab i 5 veckor, då äntligen stabiliserade sig magen igen. Utöver magproblemen satt Arvid fast på mig i ett par timmar efter att jag kom hem. Utsvulten på både mjölk och mamma klamrade han sig fast och jag kunde inte röra mig ur soffan. Mammahjärtat värkte och ingenting kändes ju särskilt bra alls, men jämställda var vi ju, hej och hå.

FEMINISTMYT #5 Bröstmjölk är ute, det är viktigare att vara jämställda, ge flaska! Delamma går alltid bra och det där med tuttförvirring är bara en myt.

För det första så är amningen en intim fråga som ingen annan har något med att göra. Om jag vill amma så ska jag få hjälp att göra det! Jag ska aldrig bli ifrågasatt över att jag vill amma eller hur länge jag vill amma! Bröstmjölk är det allra bästa för små bebisar och värdefull näring även för små barn! WHO rekommenderar till och med delamning till minst 2 år och det gäller inte bara fattiga länder. Visst att erättning också är bra, men bröstmjölk är en specialgjord mjölk gjorde specifikt för små bebisar och som till och med ändrar sin sammansättning när barnet blir större! Bröstmjölken innehåller många 100 olika ämnen varav massor är antikroppar från mamman. Bröstmjölk är fantastiskt, det är ett fantastiskt sätt att mata sin bebis på och en har alltid med sig maten i lagom mängd och temperatur. Vill en delamma och ge ersättning i flaska finns risken för tuttförvirring, helt enkelt att bebisen tappar tekniken att suga på bröstet. Om en tror att det är en myt så gå med i Amningshjälpens grupp på facebook och läs lite inlägg. Det förekommer både här och där, det kan inträffa när som helst oavsett ålder och hur länge en hållit på. Och det är skitjobbigt att komma tillrätta med. Vill en ge flaska ska en få göra det naturligtvis, men så länge en vill amma så ska det inte ifrågasättas! Det är en mänsklig rättighet att få amma sitt barn och det är en mänsklig rättighet för barn att få mat helt enkelt. 

FEMINISTMYT #6 Delad föräldraförsäkring är lösningen på alla jämställdhetsproblem.

Om ni nu efter att ha läst såhär långt fortfarande tänker att lösningen på allt är att tvinga alla föräldrar att vara hemma exakt lika länge så fundera på detta.

1. Det är inte en statlig fråga vad jag ska ge mitt barn för mat. Jag vill inte tvingas ge mitt barn mat utefter när staten tycker att jag ska börja jobba. 

2. Är det verkligen en bra lösning att låta barn till mindre bemedlade familjer börja på förskola tidigare för att en inte har råd att pappan är ledig?

3. Det ställer till det sjukt mycket i familjer där den ena har ett jobb som gör det väldigt svårt att vara ledig, t ex  lantbrukare.

4. Det borde verkligen gå att lösa ojämställda löner, ojämställd vab med mer på ett annat sätt än att försämra föräldraförsäkringen på ett sätt som direkt kommer drabba många barn.

När jag accepterat att jag inte längre trodde på dessa myter så blev jag en lyckligare mamma och en lyckligare feminist. Jag kan mycket väl tro på mäns och kvinnors (och alla andras) lika värde, men i vissa perioder i våra liv kommer vi vara olika viktiga för våra barn. Vill en köra flaska och dela allt exakt så kör på, men förvänta er inte att det kommer kännas bra för alla. Acceptera att det är superviktigt för många mammor att amma sina barn. Acceptera att följden av det är att många barn är mammiga när de är små. Det är inte hela världen, det finns tid att bli pappiga också. Acceptera att det kommer vara supersvåra att börja jobba tidigt för många mammor för att de fortfarande ammar. Ifrågasätt det inte! 

Nu blev det här väldigt långt. Om ni orkat ända hit ska jag avrunda med att tipsa om Lady Dahmers blogg där hon skriver massor om feminism. Hon är en av Sveriges främsta feminister OCH hon är trebarnsmor med nära-tänk. Det går helt enkelt att kombinera. Det gäller bara att lyfta blicken lite och köpa att vissa åsikter kanske funkar bättre när en lever barnlös än vad de gör när du blir förälder.