Category Archives: Feminism

Vilda pojkar och lugna flickor?

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad av omgivningen och genom att vi föräldrar inte är perfekta. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Vilda pojkar och lugna flickor?

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad både av oss och av omgivningen. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Feminsten är död. Länge leve feministen!

När jag blev förälder upptäckte jag hur mina åsikter förändrades, mjuknade och plötsligt inbegrep Arvids bästa. Och det rimmade helt enkelt inte med de feministiska åsikterna som jag stått för. Jag fick en personlig kris och från att ha varit en person vars blogginlägg om feminism ibland delades av väldigt många så kände jag mig förpassad till skamvrån. Jag och mina åsikter hade ingen plats längre, de passade inte in i feministvärldens åsiktskör. Jag stretade emot, försökte och gav sedan upp och tystnade. Men det går faktiskt att vara feminist med ett barnperspektiv. Det går att vara feminist utan att tro på jämnt delad föräldraförsäkring. Det går att vara feminist och ändå tro på långtidsamning och att föräldrarna har olika roller för det lilla lilla barnet. En måste bara stirra några feministmyter i vitögat först.

Så länge jag kan minnas har jag varit feminist. Jag var vansinnigt arg redan när brorsan slapp disken eftersom han skulle ut på åkern, jobb som han fick betalt för medan det inte var tal om att jag och syrran skulle få timpenning för att plocka i diskmaskinen. Nu tycker jag verkligen inte att barn bara ska plocka i diskmaskinen om de får betalt men att slippa för att den manliga sysslan att köra traktor var viktigare kändes bara inte okej! Inte då och inte nu. I många andra sammanhang har jag stört mig på männens självklara plats i soffan, runt bordet, på bryggan, medan kvinnorna fixar, styr och ställer. Eller som när det i skolan var självklart att jag skulle vara sekreterare eftersom jag har ett hål mellan benen. Eller vänta nu… Hur hänger det ihop? Ja det kan en verkligen fråga sig, det är fortfarande oklart för mig 23 år senare.

FEMINISTMYT #1 Pappan/partner utan bröstmjölk kan ha barnet lika bra som mamman, att pappa/partner inte luktar bröstmjölk kan till och med göra det lättare för bebisen att sova på pappans/partnerns bröst

Nu är detta inget inlägg om hur jag blev feminist utan hur jag gled ifrån den feminism som jag tog för självklar innan jag blev mamma och hur svårt det var att köpa att det jag trott på innan Avid föddes var väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det funkade helt enkelt inte att tänka att det inte spelade någon roll vem som gjorde vad med Arvid eftersom det spelade roll – för Arvid. För mig var det självklart att vi skulle ha samma ansvar och att P skulle kunna ha bebis medan jag var iväg en sväng, även när Arvid var väldigt liten. P var ju hans pappa, varför skulle det inte gå liksom? Sen kom Arvid och som jag skrev i inlägget om NF så blev det en chock. Arvid hade ingen lust att vara hos sin pappa, han ville ha tutte och det med en gång. Om ni kära läsare då tänker att det då bara är att amma och sen lämna över barnet så har ni fel, det går nämligen utmärkt att vilja äta ungefär med fem minuters mellanrum, eller möjligen lite oftare om en märker att tutten verkar vara lite för långt borta just då.

FEMINISTMYT #2 Det går utmärkt att fortsätta leva som innan bara ens partner ställer upp som han ska.

Jag började glad i hågen på yoga under hösten när Arvid var ett par månader men att P fick gå omkring med en storgråtande bebis i 1,5 timmar varje söndag, det var inte görbart. Det hade ingenting med Ps kompetens som pappa att göra eller om jag trodde att han var kompetent, det hade att göra att det bara var jag som dög. Arvid hade legat 9 månader i min mage och nu var han fast besluten att ligga ytterligare  9 månader på den, så det så. Att ha egentid kunde jag glömma, möjligen kunde jag duscha en stund. 

FEMINISTMYT #3 Om barnet är mammigt så är det mammans (och kanske lite pappans) fel. De borde helt enkelt bara vänja barnet vid att föräldrarna är lika viktiga.

När en berättar om att det inte är så lätt att lämna bebisen hos sin far är det lätt att känna att en inte får stöd i det utan att en istället känner sig lite anklagad. Som att ”det är väl bara att…” Men det är inte så bara när en vill lyssna till sitt barns behov och det krossar ens hjärta att åka ifrån en vilt skrikande bebis. När bebisen gallskriker för att hen vill vara hos mamma är det ju heller inte så snällt att inte lämna över bebisen till mamman om hon nu är i närheten. 

FEMINISTMYT #4 Det är jättebra och går jättebra att börja jobba tidigt, nemas problemas. In med mammorna i arbetslivet barra! Och som Lars Ohly sa, alla kan ju använda en bröstpump om nu bröstmjölk ska vara så himla viktigt!

Jag fick ett nytt jobb när Arvid var yttepytteliten och glad i hågen bestämde jag att jag skulle börja jobba redan när Arvid var 8 månader. Det kändes ju inte så bra att ställa alltför stora krav på en lång ledighet när ett nytt jobb som jag verkligen ville ha väntade på mig! Arvid började äta vanlig mat vid 6 månaders ålder men när vi närmade oss 8 månader och amningen fortfarande var en stor del av vad Arvid åt började jag få lite panik. Dels var jag inte alls beredd känslomässigt att lämna min skrutt som jag suttit ihop med i nästan 17 månader och dels visste jag inte hur vi skulle lösa maten när Arvid vägrade dricka ur flaska och var nästan omöjlig att få att drick ur en kopp. Dagen D kom och jag tillbringade hyfsat mycket tid på toa med den elektriska bröstpumpen. Nu är jag funtad så att jag visserligen kunde släppa mjölk till pumpen om jag tittade på bilder av Arvid men det frisläppte så mycket hormoner att jag stortjöt. Varenda gång. Varenda dag. Kul kul. Dessutom vägrade Arvid att dricka mjölken som jag pumpade ur. Så jag fick minska på pumpandet med följd att jag flera gånger läckte så det rann bröstmjölk på hela framsidan av tröjan. Och jo, jag använde ilägg i behån, men vad hjälpte det? Pinsamt är det, milt uttryckt, att försöka skyla den blöta framsidan med håret och armarna eftersom tuttarna börjat spruta i fikarummet på jobbet..

Okej, så hur gick det med Arvid då? Jo han överlevde men fick förstoppning så att han grät varje gång han skulle bajsa. Vi fick börja ge laktulos och fick fortsätta med det i över en månad tills P opererades och jag gick hem på vab i 5 veckor, då äntligen stabiliserade sig magen igen. Utöver magproblemen satt Arvid fast på mig i ett par timmar efter att jag kom hem. Utsvulten på både mjölk och mamma klamrade han sig fast och jag kunde inte röra mig ur soffan. Mammahjärtat värkte och ingenting kändes ju särskilt bra alls, men jämställda var vi ju, hej och hå.

FEMINISTMYT #5 Bröstmjölk är ute, det är viktigare att vara jämställda, ge flaska! Delamma går alltid bra och det där med tuttförvirring är bara en myt.

För det första så är amningen en intim fråga som ingen annan har något med att göra. Om jag vill amma så ska jag få hjälp att göra det! Jag ska aldrig bli ifrågasatt över att jag vill amma eller hur länge jag vill amma! Bröstmjölk är det allra bästa för små bebisar och värdefull näring även för små barn! WHO rekommenderar till och med delamning till minst 2 år och det gäller inte bara fattiga länder. Visst att erättning också är bra, men bröstmjölk är en specialgjord mjölk gjorde specifikt för små bebisar och som till och med ändrar sin sammansättning när barnet blir större! Bröstmjölken innehåller många 100 olika ämnen varav massor är antikroppar från mamman. Bröstmjölk är fantastiskt, det är ett fantastiskt sätt att mata sin bebis på och en har alltid med sig maten i lagom mängd och temperatur. Vill en delamma och ge ersättning i flaska finns risken för tuttförvirring, helt enkelt att bebisen tappar tekniken att suga på bröstet. Om en tror att det är en myt så gå med i Amningshjälpens grupp på facebook och läs lite inlägg. Det förekommer både här och där, det kan inträffa när som helst oavsett ålder och hur länge en hållit på. Och det är skitjobbigt att komma tillrätta med. Vill en ge flaska ska en få göra det naturligtvis, men så länge en vill amma så ska det inte ifrågasättas! Det är en mänsklig rättighet att få amma sitt barn och det är en mänsklig rättighet för barn att få mat helt enkelt. 

FEMINISTMYT #6 Delad föräldraförsäkring är lösningen på alla jämställdhetsproblem.

Om ni nu efter att ha läst såhär långt fortfarande tänker att lösningen på allt är att tvinga alla föräldrar att vara hemma exakt lika länge så fundera på detta.

1. Det är inte en statlig fråga vad jag ska ge mitt barn för mat. Jag vill inte tvingas ge mitt barn mat utefter när staten tycker att jag ska börja jobba. 

2. Är det verkligen en bra lösning att låta barn till mindre bemedlade familjer börja på förskola tidigare för att en inte har råd att pappan är ledig?

3. Det ställer till det sjukt mycket i familjer där den ena har ett jobb som gör det väldigt svårt att vara ledig, t ex  lantbrukare.

4. Det borde verkligen gå att lösa ojämställda löner, ojämställd vab med mer på ett annat sätt än att försämra föräldraförsäkringen på ett sätt som direkt kommer drabba många barn.

När jag accepterat att jag inte längre trodde på dessa myter så blev jag en lyckligare mamma och en lyckligare feminist. Jag kan mycket väl tro på mäns och kvinnors (och alla andras) lika värde, men i vissa perioder i våra liv kommer vi vara olika viktiga för våra barn. Vill en köra flaska och dela allt exakt så kör på, men förvänta er inte att det kommer kännas bra för alla. Acceptera att det är superviktigt för många mammor att amma sina barn. Acceptera att följden av det är att många barn är mammiga när de är små. Det är inte hela världen, det finns tid att bli pappiga också. Acceptera att det kommer vara supersvåra att börja jobba tidigt för många mammor för att de fortfarande ammar. Ifrågasätt det inte! 

Nu blev det här väldigt långt. Om ni orkat ända hit ska jag avrunda med att tipsa om Lady Dahmers blogg där hon skriver massor om feminism. Hon är en av Sveriges främsta feminister OCH hon är trebarnsmor med nära-tänk. Det går helt enkelt att kombinera. Det gäller bara att lyfta blicken lite och köpa att vissa åsikter kanske funkar bättre när en lever barnlös än vad de gör när du blir förälder.