Category Archives: Hon, han, hen

Vabonsdag

Arvid har haft hög feber i två nätter och idag är jag hemma med honom. Han är ganska pigg men nu vill han sitta i soffan och vila. Jag passade på att gå en promenad med Johanna på förmiddagen med Arvid i selen på magen. Lite frisk luft skadar ju inte även om en har feber och det blir inte så ofta vi träffas sen jag lade ner agilityn. Det var supertrevligt att träffa Johanna!  Får vara glad för en VAB-dag såhär mitt i veckan så det blir av 🙂

På tal om agilityn så saknar jag det faktiskt inte. Jag tror att även om hundarna hållit så hade jag dragit ner. Det tar så galet mycket tid och jag vill inte vara borta så mycket från Arvid och P vill inte tillbringa hela helgerna på tävlingar. Det är inte så konstigt att många kvinnor drar ner på hobbies när de blir mammor. Det finns ju tid efteråt att tävla! Jag tänkte innan att jag inte skulle låta mig hindras av att få barn, men det är verkligen inte så det är. Detta är ett val som gör mig glad! Jag önskar att vi kunde låta bli att döma kvinnor som väljer att prioritera att vara med sina barn eller som drar ner på egentid efter att de fått barn. Vi är alla olika och att få barn ÄR en omvälvande upplevelse som de facto gör att många ändrar sina prioriteringar. Och det måste få vara så!

Jag tycker att jag har dragit en vinstlott som valt att jobba deltid och som lägger tid på Arvid och djuren istället för på jobbet. Det ger mig mindre i plånboken men mer i hjärtat!  Jag blir lite ledsen när det problematiseras att kvinnor jobbar deltid eller prioriterar bort saker för att ha tid att vara med sina barn. Kvinnofällor hit och kvinnofällor dit, varför problematiserar vi inte de klassiska mansfällorna mer? Att de jobbar för mycket, eller ”passar på” att skaffa sig extra hobbies och missar viktig tid när barnen är små. 

Jag prioriterar inte att vara med Arvid mer för att andra skuldbelägger mig eller för någon annans skull än för min egen och Arvids. Jag tycker inte att kvinnor ska utmålas som offer för att de är hemma mer. Jag tänker att kvinnor och män som är hemma eller jobbar deltid är de som är vinnarna! Vi som får tid med barnen, tid som ingen någonsin ångrar på dödsbädden tror jag 🙂

Annonser

Vilda pojkar och lugna flickor?

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad av omgivningen och genom att vi föräldrar inte är perfekta. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Vilda pojkar och lugna flickor?

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad både av oss och av omgivningen. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Feminsten är död. Länge leve feministen!

När jag blev förälder upptäckte jag hur mina åsikter förändrades, mjuknade och plötsligt inbegrep Arvids bästa. Och det rimmade helt enkelt inte med de feministiska åsikterna som jag stått för. Jag fick en personlig kris och från att ha varit en person vars blogginlägg om feminism ibland delades av väldigt många så kände jag mig förpassad till skamvrån. Jag och mina åsikter hade ingen plats längre, de passade inte in i feministvärldens åsiktskör. Jag stretade emot, försökte och gav sedan upp och tystnade. Men det går faktiskt att vara feminist med ett barnperspektiv. Det går att vara feminist utan att tro på jämnt delad föräldraförsäkring. Det går att vara feminist och ändå tro på långtidsamning och att föräldrarna har olika roller för det lilla lilla barnet. En måste bara stirra några feministmyter i vitögat först.

Så länge jag kan minnas har jag varit feminist. Jag var vansinnigt arg redan när brorsan slapp disken eftersom han skulle ut på åkern, jobb som han fick betalt för medan det inte var tal om att jag och syrran skulle få timpenning för att plocka i diskmaskinen. Nu tycker jag verkligen inte att barn bara ska plocka i diskmaskinen om de får betalt men att slippa för att den manliga sysslan att köra traktor var viktigare kändes bara inte okej! Inte då och inte nu. I många andra sammanhang har jag stört mig på männens självklara plats i soffan, runt bordet, på bryggan, medan kvinnorna fixar, styr och ställer. Eller som när det i skolan var självklart att jag skulle vara sekreterare eftersom jag har ett hål mellan benen. Eller vänta nu… Hur hänger det ihop? Ja det kan en verkligen fråga sig, det är fortfarande oklart för mig 23 år senare.

FEMINISTMYT #1 Pappan/partner utan bröstmjölk kan ha barnet lika bra som mamman, att pappa/partner inte luktar bröstmjölk kan till och med göra det lättare för bebisen att sova på pappans/partnerns bröst

Nu är detta inget inlägg om hur jag blev feminist utan hur jag gled ifrån den feminism som jag tog för självklar innan jag blev mamma och hur svårt det var att köpa att det jag trott på innan Avid föddes var väldigt svårt att genomföra i praktiken. Det funkade helt enkelt inte att tänka att det inte spelade någon roll vem som gjorde vad med Arvid eftersom det spelade roll – för Arvid. För mig var det självklart att vi skulle ha samma ansvar och att P skulle kunna ha bebis medan jag var iväg en sväng, även när Arvid var väldigt liten. P var ju hans pappa, varför skulle det inte gå liksom? Sen kom Arvid och som jag skrev i inlägget om NF så blev det en chock. Arvid hade ingen lust att vara hos sin pappa, han ville ha tutte och det med en gång. Om ni kära läsare då tänker att det då bara är att amma och sen lämna över barnet så har ni fel, det går nämligen utmärkt att vilja äta ungefär med fem minuters mellanrum, eller möjligen lite oftare om en märker att tutten verkar vara lite för långt borta just då.

FEMINISTMYT #2 Det går utmärkt att fortsätta leva som innan bara ens partner ställer upp som han ska.

Jag började glad i hågen på yoga under hösten när Arvid var ett par månader men att P fick gå omkring med en storgråtande bebis i 1,5 timmar varje söndag, det var inte görbart. Det hade ingenting med Ps kompetens som pappa att göra eller om jag trodde att han var kompetent, det hade att göra att det bara var jag som dög. Arvid hade legat 9 månader i min mage och nu var han fast besluten att ligga ytterligare  9 månader på den, så det så. Att ha egentid kunde jag glömma, möjligen kunde jag duscha en stund. 

FEMINISTMYT #3 Om barnet är mammigt så är det mammans (och kanske lite pappans) fel. De borde helt enkelt bara vänja barnet vid att föräldrarna är lika viktiga.

När en berättar om att det inte är så lätt att lämna bebisen hos sin far är det lätt att känna att en inte får stöd i det utan att en istället känner sig lite anklagad. Som att ”det är väl bara att…” Men det är inte så bara när en vill lyssna till sitt barns behov och det krossar ens hjärta att åka ifrån en vilt skrikande bebis. När bebisen gallskriker för att hen vill vara hos mamma är det ju heller inte så snällt att inte lämna över bebisen till mamman om hon nu är i närheten. 

FEMINISTMYT #4 Det är jättebra och går jättebra att börja jobba tidigt, nemas problemas. In med mammorna i arbetslivet barra! Och som Lars Ohly sa, alla kan ju använda en bröstpump om nu bröstmjölk ska vara så himla viktigt!

Jag fick ett nytt jobb när Arvid var yttepytteliten och glad i hågen bestämde jag att jag skulle börja jobba redan när Arvid var 8 månader. Det kändes ju inte så bra att ställa alltför stora krav på en lång ledighet när ett nytt jobb som jag verkligen ville ha väntade på mig! Arvid började äta vanlig mat vid 6 månaders ålder men när vi närmade oss 8 månader och amningen fortfarande var en stor del av vad Arvid åt började jag få lite panik. Dels var jag inte alls beredd känslomässigt att lämna min skrutt som jag suttit ihop med i nästan 17 månader och dels visste jag inte hur vi skulle lösa maten när Arvid vägrade dricka ur flaska och var nästan omöjlig att få att drick ur en kopp. Dagen D kom och jag tillbringade hyfsat mycket tid på toa med den elektriska bröstpumpen. Nu är jag funtad så att jag visserligen kunde släppa mjölk till pumpen om jag tittade på bilder av Arvid men det frisläppte så mycket hormoner att jag stortjöt. Varenda gång. Varenda dag. Kul kul. Dessutom vägrade Arvid att dricka mjölken som jag pumpade ur. Så jag fick minska på pumpandet med följd att jag flera gånger läckte så det rann bröstmjölk på hela framsidan av tröjan. Och jo, jag använde ilägg i behån, men vad hjälpte det? Pinsamt är det, milt uttryckt, att försöka skyla den blöta framsidan med håret och armarna eftersom tuttarna börjat spruta i fikarummet på jobbet..

Okej, så hur gick det med Arvid då? Jo han överlevde men fick förstoppning så att han grät varje gång han skulle bajsa. Vi fick börja ge laktulos och fick fortsätta med det i över en månad tills P opererades och jag gick hem på vab i 5 veckor, då äntligen stabiliserade sig magen igen. Utöver magproblemen satt Arvid fast på mig i ett par timmar efter att jag kom hem. Utsvulten på både mjölk och mamma klamrade han sig fast och jag kunde inte röra mig ur soffan. Mammahjärtat värkte och ingenting kändes ju särskilt bra alls, men jämställda var vi ju, hej och hå.

FEMINISTMYT #5 Bröstmjölk är ute, det är viktigare att vara jämställda, ge flaska! Delamma går alltid bra och det där med tuttförvirring är bara en myt.

För det första så är amningen en intim fråga som ingen annan har något med att göra. Om jag vill amma så ska jag få hjälp att göra det! Jag ska aldrig bli ifrågasatt över att jag vill amma eller hur länge jag vill amma! Bröstmjölk är det allra bästa för små bebisar och värdefull näring även för små barn! WHO rekommenderar till och med delamning till minst 2 år och det gäller inte bara fattiga länder. Visst att erättning också är bra, men bröstmjölk är en specialgjord mjölk gjorde specifikt för små bebisar och som till och med ändrar sin sammansättning när barnet blir större! Bröstmjölken innehåller många 100 olika ämnen varav massor är antikroppar från mamman. Bröstmjölk är fantastiskt, det är ett fantastiskt sätt att mata sin bebis på och en har alltid med sig maten i lagom mängd och temperatur. Vill en delamma och ge ersättning i flaska finns risken för tuttförvirring, helt enkelt att bebisen tappar tekniken att suga på bröstet. Om en tror att det är en myt så gå med i Amningshjälpens grupp på facebook och läs lite inlägg. Det förekommer både här och där, det kan inträffa när som helst oavsett ålder och hur länge en hållit på. Och det är skitjobbigt att komma tillrätta med. Vill en ge flaska ska en få göra det naturligtvis, men så länge en vill amma så ska det inte ifrågasättas! Det är en mänsklig rättighet att få amma sitt barn och det är en mänsklig rättighet för barn att få mat helt enkelt. 

FEMINISTMYT #6 Delad föräldraförsäkring är lösningen på alla jämställdhetsproblem.

Om ni nu efter att ha läst såhär långt fortfarande tänker att lösningen på allt är att tvinga alla föräldrar att vara hemma exakt lika länge så fundera på detta.

1. Det är inte en statlig fråga vad jag ska ge mitt barn för mat. Jag vill inte tvingas ge mitt barn mat utefter när staten tycker att jag ska börja jobba. 

2. Är det verkligen en bra lösning att låta barn till mindre bemedlade familjer börja på förskola tidigare för att en inte har råd att pappan är ledig?

3. Det ställer till det sjukt mycket i familjer där den ena har ett jobb som gör det väldigt svårt att vara ledig, t ex  lantbrukare.

4. Det borde verkligen gå att lösa ojämställda löner, ojämställd vab med mer på ett annat sätt än att försämra föräldraförsäkringen på ett sätt som direkt kommer drabba många barn.

När jag accepterat att jag inte längre trodde på dessa myter så blev jag en lyckligare mamma och en lyckligare feminist. Jag kan mycket väl tro på mäns och kvinnors (och alla andras) lika värde, men i vissa perioder i våra liv kommer vi vara olika viktiga för våra barn. Vill en köra flaska och dela allt exakt så kör på, men förvänta er inte att det kommer kännas bra för alla. Acceptera att det är superviktigt för många mammor att amma sina barn. Acceptera att följden av det är att många barn är mammiga när de är små. Det är inte hela världen, det finns tid att bli pappiga också. Acceptera att det kommer vara supersvåra att börja jobba tidigt för många mammor för att de fortfarande ammar. Ifrågasätt det inte! 

Nu blev det här väldigt långt. Om ni orkat ända hit ska jag avrunda med att tipsa om Lady Dahmers blogg där hon skriver massor om feminism. Hon är en av Sveriges främsta feminister OCH hon är trebarnsmor med nära-tänk. Det går helt enkelt att kombinera. Det gäller bara att lyfta blicken lite och köpa att vissa åsikter kanske funkar bättre när en lever barnlös än vad de gör när du blir förälder. 

Alla är vi olika

Jag läste ett inlägg av Lady Dahmer häromdagen som jag tyckte var bra. Det jag gillade var inte att hon i början skriver att kvinnor är mer empatiska än männen utan att alla familjer är olika. Att barn är olika. Det finns nämligen tendenser som vill att vi ska vara så lika att det inte finns utrymme för flexibilitet eller känsla för vad människorna faktiskt vill. Det är väldigt lätt att säga efter att ha läst detta inlägg att vadå, det är bara att dela så att barnet är med båda föräldrarna lika mycket och anknyter till bådaeller öh, det är väl bara att pumpa ur och flaskmata. Som att syftet, att vara jämlik i familjen och när det gäller barnen är viktigare än att familjen mår bra.

När Arvid var jätteliten vägrade han att vara hos P. Han ville bara vara med mig hela tiden. En stor anledning var att han ville äta hela tiden. Och då menar jag HELA tiden. Om jag lämnade över en nymatad mätt och nöjd bebis till P dröjde det inte längre än typ 5 minuter innan han började picka på P och sen började han att skrika. Han åt praktiskt taget en gång i kvarten tills han var två månader och dessutom var varje matning över en halvtimme lång. Och ja, det är normalt. Att skyffla över den hungriga och vilt skrikande bebisen går ju bara inte. Vem blir nöjd av det liksom? Det som funkar är att ge honom det han vill ha, dvs tutte. Nu är han lite större och det går lite bättre, men självklart har amningen en stor betydelse i Arvids och min relation. Han låg i min mage i 9 månader och när han kom ut var jag det enda som var bekant. Att jag dessutom har maten gör ju att det är ett smart val utifrån Arvids perspektiv att välja vara mest med mig. Det kan naturligtvis fungera bra för andra att den andra föräldern tar bebisen mellan matningarna men det kanske inte alls fungerar heller och det är ju just det som är grejen. Vi är olika och våra bebisar är olika. Dessutom har bebisar mer åsikter än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig innan Arvid kom. Det är ju lätt som utomstående att säga att den och den borde ha gjort si och så för att barnet kanske bara vill vara hos den ena föräldern, men i praktiken så gör de säkert så gott de kan och tycker säkert de också att det varit smidigare om barnet ville vara lika mycket hos båda.

Jaha, det är väl bara att pumpa ur då och låta pappan flaskmata så att barnet knyter an lika mycket till båda? Eller ge ersättning, det är ju jättebra? Eller nej. Nej nej nej nej nej. Visst är ersättning bra som mat om en inte vill eller kan amma. Men bröstmjölk innehåller massor av ämnen och är ju skapad för att vara just mat till bebisar. Alla får ju naturligtvis välja det alternativ som passa bäst (och det är verkligen ingen skam i att inte amma om en inte vill eller kan), men om en VILL amma så är det banne mig en kvinnlig rättighet att få göra så. En har burit barnet i 9 månader, dragit (bokstavligen i mitt fall) honom ur sin kropp och älskat detta lilla liv från första början. Om en då vill följa sina instinkter, och har möjlighet att göra så, så ska naturligtvis kvinnan få amma sitt barn. Att hävda att kvinnan ska pumpa ur ett rent jämställdhetsperspektiv är en våldtäkt på den kvinna som vill amma. Det är så nära, så personligt och dessutom helt och hållet upp till kvinnan och barnet. Läs gärna vad Dr Cecilia som bloggar på http://www.barnakuten.nu skriver om saken. Utöver att vara något som mamma och bebis bestämmer över så är det många som inte ens kan pumpa ur mjölk. Själv tycker jag hela pumpningsproceduren är rätt vidrig. Att amma är däremot galet mysigt.

Skulle en hårddra detta med jämställdheten ska den andra föräldern vara hemma exakt lika länge som mamman och då är det faktiskt svårt att följa WHOs råd om amning om att helamma till 6 månaders ålder och sen låta amningen vara den största delen av barnets diet fram till 1 års ålder. Det hinns liksom inte med på de timmar en är hemma om en arbetar heltid. Enligt lag har en rätt att amma och/eller pumpa på arbetstid men det är ju inte alltid så lätt att ordna till rent praktiskt.

Jag tror faktiskt att om kvinnor tvingas ut i arbetslivet innan de känner att de är färdiga med amningen så kommer det att leda till att fler kvinnor stannar hemma obetalt för att ta hand om barnen. Vi är biologiskt gjorda för att amma i 3-4 år och så länge är det kanske inte rimligt att vara hemma från jobbet, men att få chansen att minska på amningen i lugn och ro när barnet åtminstone är runt året tycker jag är vettigt.

IMG_4133

En annan aspekt på att dela på föräldradagarna rakt av är den ekonomiska. Det är ju förstås lätt att säga att familjen ska ”offra sig” för att mannen också ska få vara hemma, men om en tjänar väldigt olika så handlar det kanske om att överhuvudtaget ha råd att bo kvar där en bor. Om kvinnan tjänar mycket mindre än mannen så blir ju skillnaden enorm om hon ska jobba och mannen stanna hemma och det är ju tyvärr inte helt ovanligt att män tjänar mycket mer än kvinnor. En förlorar nämligen ganska många tusenlappar på att vara hemma, särskilt om en inte tar ut 7 dagar i veckan. Själv får jag ut ca 10 000 mindre i föräldrapenning än om jag jobbar (och då tar jag ut 5 dagar i veckan). Det är rätt mycket pengar faktiskt och ju mer än tjänar desto mer förlorar en på att vara hemma.. Att satsa på att föräldrar delar lika på föräldraledigheten kan alltså drabba vissa familjer väldigt hårt. Det vore betydligt bättre att satsa på att få upp lönerna i kvinnodominerade yrken så att familjen förlorar mindre på att mannen stannar hemma. Att dela föräldraledigheten exakt lika är kanske ett medel för att få mer lika löner mellan kvinnor och män i förlängningen men det är oempatiskt att inte se att detta sätt kan drabba föräldrar rätt hårt.

Kontentan är att vi är alla olika. Det är inte självklart och jättelätt att bara ysta över ungen till den andra föräldern, pumpa ur dagens portioner och traska till jobbet. Om det funkar, kör på! Men att ha åsikter om att det ”bara är att” är göra si eller så tycker jag är taskigt. Jag tror inte på ett samhälle som förespråkar jämställdhet till varje pris, alla i familjen måste få må bra och trivas med situationen också.

Amningshjärna eller helt enkelt sömnbrist

Jag har hört från flera håll och vid olika tidpunkter att en blir lite dum i huvudet när en ammar. Och visst stämmer det att en blir lite korkad, men beror det verkligen på amningen? Den konstanta sömnbristen känns ju som ett rimligare skäl till att huvudet inte är på skaft än att anledningen skulle vara att en matar sitt barn? Jag tycker snarare att detta låter som en typisk nedvärderande myt om kvinnor. Om småbarnspappan är trött och okoncentrerad är det väl ingen som säger att han blivit dum i huvudet av att ha fått barn, men att mamman blir det är allmänt känt. Nä, dumheter säger jag, självklart är en inte sitt bästa jag om en tvingas vakna ett antal gånger varje natt och dessutom inte alltid lyckas somna om direkt.

En annan ”fakta” är att kvinnor mycket bättre klarar sömnbrist pga hormoner. Visst kanske hormonerna hjälper till så att mamman vaknar och somnar om snabbare, men jag undrar om någon mamma verkligen är mindre trött? Själv tycker jag att det går bra att sova dåligt någon natt men när det blir fler på raken och jag dessutom inte lyckas sova ikapp dagtid så går jag nästan under av trötthet. Allt är som en dimma, det surrar i huvudet och kroppen gör nästan ont. Tålamodet och orken är nere på noll, jag bara ORKAR INTE ta Yetis ständiga ryck i kopplet så att armarna ramlar av och att bara ta sig utanför dörren kräver otroliga mängder energi som helt enkelt inte finns.

Idag var en sådan dag när sömnbristen ackumulerades så att det blev helt outhärdligt. Jag inledde dagen med att stressa i mig frukost, snabbkissa hundarna och åka till sjukgymnasten för stötvågsbehandling. Jag höll på att somna under ultraljudsundersökningen men Arvid vaknade så det blev ingen mikrovila. Jag fick positiva nyheter iaf, senan har minskat i omfång och är mindre irriterad! Woho! Sen åt vi lunch på stan med Pascal innan vi åkte hemåt med paus för att tanka och amma innan den gnälliga bebisen och jag till slut åkte hem. Hundarna skulle ut men blöjbyte kom i vägen, sen tänkte jag att jag åker direkt till klubben för att förbereda för vår tävling så kunde jag gå med hundarna där men då började Arvid gnälla IGEN och det var bara att sätta sig i bilen och amma. Efter typ 30 min var han färdig och jag helt slut. Att köra bil var otänkbart så jag rullade ihop fleecetröjan och lade mig ner i bilen. Efter 20 min av dåsande vaknade Arvid.. Nu var klockan över 14 och hundarna hade fortfarande inte varit ute sen morgonkissen på 10 minuter.. Hela kroppen skrek av trötthet men jag startade ändå bilen och körde mot klubben. Redan innan Malmslätt kände jag att det här GÅR JU BARA INTE, jag bröt ihop, vände bilen, åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården och gick upp och lade mig i sängen. Tyvärr somnade inte Arvid så det gjorde inte jag heller men jag fick iaf vila en stund.

Nu är jag fortfarande lika trött och har inte lyckats sova något under dagen heller.. Jag undrar verkligen vart de där kvinnliga hormonerna som tydligen gör mig väl anpassad för att hantera sömnbrist är, men anledningen till att jag känner mig korkad behöver jag inte fundera på. Det är ju alldeles uppenbart surrandet i huvudet och svedan i ögonen, knappast pojken som ligger vid mitt bröst.

Val-barn och vallhundar

Vi har självklart röstat idag och lika självklart röstar jag rosa-rött-grönt, för att även om jag personligen tjänar på att betala mindre i skatt så röstar jag för den lilla människan, för de fattiga, för de sjuka, för de gamla, för miljön och för ett solidariskt samhälle där inte den som har mest pengar vinner. Jag röstar rosa för att rösta IN feministerna MOT rasismen. Jag hoppas hoppas hoppas att min och alla andras röster gör ordentlig nytta och petar in F! så att SD blir av med sin vågmästarroll!

IMG_4185.JPG
Arvid på sitt första besök i en vallokal!

Jag och vovvarna vallade såhär på valdagen. Troll tränade fråndrivning och flanker från balans och det är så svårt tycker han. Monster och jag tränar grunder. Rena flanker och tempo.. Tempot är lite bättre, flankerna behöver mer nötning..

Yeti har gått från klarhet till klarhet efter det långa uppehållet i sommar. Han går superbra! Jag håller en tumme eller två i ögat på honom eftersom han kan komma upp i ett för högt tempo vilket varken är bra för vallningen eller tårna. Men han rör sig i skritt rakt mot fåren, gör hyfsade flanker och fina drivningar. Riktigt riktigt duktig!!

IMG_4190.JPG
Fina fårdamer i kvällssol 🙂

Varför feminismen behövs

Lady Dahmer lägger ut en hel del av de kommentarer hon får när hon skriver om framför allt genusfrågor, men även allmänna påhopp från internettroll. Gemensamt för de allra flesta är att 1. de är män och 2. de tycker att det är viktigare att framhäva att alla män (läs dem själva i synnerhet) inte är elaka än att döma de män som beter sig illa och 3. de tycker att det är fullt acceptabelt att använda hot om våld för att få sin vilja igenom trots att det visar på den totala motsatsen på påståendet i punkt 2.

Till exempel bloggade Lady Dahmer häromdagen om att Maskulint initiativ, någon slags förening(?) som säger sig lobba för jämställdhet (i motsats till feminism(!!)) startades upp av personer som dömts för pedofili. Genast går drevet där männen tycker att det är ett betydligt värre brott att skriva om dessa (icke namngivna) personer än brotten i sig. Att skriva om att någon är pedofil är alltså värre än att utföra själva handlingen i dessa mäns förvirrade hjärnor.

Att driva en feministisk blogg av något slag i Sverige idag är starkt förknippat med att bli förföljd av nättroll, män som på ett eller annat sätt känner sig manade att mobba och hota starka kvinnor med åsikter. Vad de inte verkar fatta är att varje gång en man skriver ner en kvinna för hennes utseende och hotar om våldtäkt och diskuterar hur hon borde behandlas pga hennes åsikter bevisar de bara faktum; Sverige är inte jämställt, kvinnor lever inte i någon form av utopi här och feminismen har INTE gått för långt.

(Blogg100, inlägg 97)

En kvinna ligger aldrig lagom

När jag bodde i Ryd träffade jag flera gånger en riktigt ohyfsad medelålders man med en stor ung rottweiler som han, trots mina protester, släppte fram till Troll. Varken jag eller Troll tyckte det var särskilt trevligt när den stora rottisen började jucka på Troll när vi båda sagt och visat att vi inte ville hälsa.

Efter den händelsen var jag och Troll lite lätt negativt inställda till både mannen och rottisen och när vi mötte mannen, hans fru och vuxna dotter på en smal väg där de var i full färd med att plocka körsbär så mötte jag den lösa rottweilerns hälsningsförsök med foten. Mannen blev vansinnig och jag var väl inte direkt älskvärd tillbaka men när jag gick därifrån så kom det:

-Det ser man ju vad du är för en!

Vad han syftade på vad troligen att han skymtade ett bh-band som mitt sommarlinne inte lyckades dölja och det klassificerade mig direkt som en kvinna som ligger för mycket aka en slampa, hora eller allmänt luder. Vad mina eventuella liggvanor hade med det faktum att jag blev arg när han ignorerade mina protester och lät sin hund ta ut sina dominansbehov på min hund är lite oklart.

Detta är en rätt typisk reaktion hos män när kvinnor på ett eller annat sätt protesterar mot hur de blir behandlade, att degradera kvinnan till hora dvs någon som är mindre värd (OBS inte min åsikt) och vars åsikter en (man) inte behöver ta någon hänsyn till. Att referera till liggbarheten hos kvinnan går att göra på flera sätt. Dels att degradera kvinnan till hora men det går också att göra motsatsen som att hänvisa till att kvinnan INTE är liggbar eller att hon ligger för lite. Antingen är hon för ful och äcklig och går inte att ta i med tång, eller så kanske hon helt enkelt behöver stock?

På ett eller annat sätt går det alltid att undvika ämnen som är lite obehagliga genom att helt enkelt byta ämne till kvinnans liggvanor och hur vi än bär oss åt kan vi aldrig ligga lagom för män som använder den här typen av argumentation. Näthatare och antifeminister försöker att slå oss där det sårar mest och eftersom vi från barnsben är fostrade att tänka på hur viktigt det är att vara åtråvärd för män samtidigt som vi absolut inte får ramla över hor-gränsen så är det ett tacksamt ställe att slå oss på. Hur vi än vänder och vrider oss så kan vi inte göra rätt så länge vi värderas efter liggbarhet och så länge dessa män hellre förtrycker oss än lyssnar på vad vi har att säga.

Det enda valet vi har är att låta oss tystas eller att ignorera försöken att klassificera oss eller döma oss efter utseende och liggbarhet och helt enkelt bara ligga precis så mycket eller lite vi själva känner för med den eller de vi väljer att bjuda in i sängkammaren oavsett hur många de råkar bli i slutändan eller vilket kön eller hudfärg de har. Det allra viktigaste är att aldrig låta någon annan bestämma DITT värde utifrån ditt utseende eller hur du väljer att spendera din så att säga ”liggtid”. Det blir faktiskt lite roligare så 🙂

Läs mer här och här från DN idag.

(Blogg100, inlägg 58)

Om att ”man” betyder alla men ”feminism” absolut borde bytas ut mot något könsneutralt.

Vi använder dagligen, ja nästan i varenda mening, ord som är maskulina för att beskriva oss själva, som grupp eller som individer. Det vanligt förekommande ”man” för att ta ett uppenbart exempel men även allmän, allmänhet, människa, mänsklighet eller helt enkelt genom att benämna folk med obestämd könstillhörighet för ”han” istället för att skriva ”han eller hon” hela tiden, för vem orkar väl det?

Det är därför spännande (och extremt en smula tjatigt) att höra reaktionerna när ett mer feminint ord används för att beskrivs något, som till exempel feminism. Plötsligt skallar ropen att det borde heta något neutralt, som ”jämställdhet” eftersom det känns så himla konstigt att ett ord som så uppenbart pekar på det ena könet ska inbegripa att alla ska ha samma rättigheter. Ja, eller hur? Jättekonstigt! Vi använder ju aldrig annars ord som bara pekar på det ena könet eller hur var det nu?

Även ”hen” får sig många slängar av sleven. Förutom att vara helt onödigt och dessutom ha fräckheten att betyda ”höna” på engelska så klingar det dessutom feminint. Och tänk så kränkande för alla män att tvingas ingå i ett begrepp som förutom att ha en feminin klang, dessutom inbegriper människor som inte vill klassa sig som man eller kvinna? Tänk om någon skulle tro att just den här manliga mannen är något annat än manlig man rakt igenom? Ja jisses, då blir ”man” väl snart till och med sammankopplad med feministerna och de däringa HBTQ-personerna? Hu så dant.

Jag tänker att som en protest borde alla kvinnor och män med ett lite vidare sinne systematiskt vägra att ingå i alla sammanhang där tilltalet är riktat manligt. Jag vill inte ingå i någon allmänhet om vi inte först hittar på ett neutralt namn. Människa vill jag verkligen inte kalla mig utan möjligen homo sapiens eller person. Och att använda ”man” i dagligt tal tänker jag minsann sluta med för det går faktiskt lika bra att använda ”en”. Så det så.

Och när det gäller att hen betyder höna så kommer jag absolut hävda att om en stör sig på det måste en absolut sluta använda ordet ”fart” och framför allt för all framtid sluta säga ordet ”kant”. Gå omkring och säga fis och fitta på engelska går knappast för sig, eller hur? Och att ha ”infart” skrivet både här och där, hur knasigt är inte det? Nån kan ju faktiskt ta illa upp och DET går väl ändå inte för sig? Fitta är ju dessutom ändå lite värre än alla hönor sammanlagt.

(Blogg100, inlägg 47)