Kategoriarkiv: Just nu

Diskussion på vinst och förlust

Att tycka om att diskutera har i min värld varit en positiv egenskap så länge jag kan minnas. Jag är uppfostrad med att diskussion är bra. Men vad är att diskutera? Är det att trycka ner sina argument i halsen på den andra, att höja rösten, att prata tills den andra tystnar? Att hitta på argument som den andre inte kan svara på, att utmanövrera, att överlista, att använda sig av härskartekniker? De flesta kan nog hålla med om att det finns många fula sätt att diskutera på. Att inte bry sig om att någon blir ledsen, att kräva att få diskutera känsliga ämnen och att skälla ut den andra om hen inte ställer upp? Men vad är det viktiga? Att vinna poänger, att vinna diskussionen eller att faktiskt övertyga personen?

Går det ens att övertyga någon som inte vill? Ofta missar man i sin iver att diskutera att den andra kanske är lika övertygad om motsatsen som man själv är om ens egen åsikt. Men är det då kört? Ja kanske i många fall. I de allra allra flesta fall skulle jag säga. För att bli övertygad om en åsikt man själv inte har krävs någon form av öppenhet eller nyfikenhet. Det tar lång tid att ändra en åsikt och det händer oftast genom upprepad information under lång tid.

Jag tycker mindre och mindre om att diskutera. Jag har alldeles för ofta diskuterat ämnen som legat mig alldeles för nära känslomässigt, vilket gjort att jag hamnat i affekt. Men det har också kostat mig mycket. För mycket. Jag har kanske lärt mig att sitta på händerna lite mer idag men inte alltid. För ett tag sen reagerade jag i affekt i ett inlägg som handlade att skriva saker som man skäms över att man tycker. Det var många åsikter som uttrycktes men en åsikt träffade mig rakt i hjärtat. Trots att jag inte alls känner personen reagerade jag med lillhjärnan som ett sårat djur. Jag skrek ut sorg och vrede och ilska och fick skäll i kommentarsfältet. Var det klokt? Nej det hade kanske varit bättre att vara tyst. Men jag håller fast vid att även i en tråd som går ut på att man får säga vad man vill så kan man fortfarande välja att vara snäll och det var verkligen inte vederbörande. Det är lätt att tycka att någon annan är dum som blir arg när man inte provat att bära hennes ryggsäck.

Nej jag tycker inte att det är roligt att diskutera längre. Ibland skriver jag min åsikt på nån idiotisk länk för att spräcka en bubbla där alla håller med men det kostar så oändligt  oändligt mycket mycket energi. Om jag ändå visste att det jag skrev skulle ha någon påverkan alls, men det enda det gör är upprör känslor och kostar energi.

Trots att jag inte tycker att det är särskilt roligt att diskutera så har jag väldigt svårt att låta bli. Jag lägger min näsa i blöt och luftar min åsikt till höger och vänster. Men varför? Jag tror det är någon form av brist på impulskontroll. Jag reagerar på något och agerar, direkt. Sen är sociala medier lite uppbyggt på att folk gör så. Det är genom att folk reagerar som länkar sprids och klickas på och diskussioner bildar rörelse och aktivitet. Om människor inte reagerade på vad de ser på sociala medier skulle de ju inte finnas. Men nästa fråga är att även om de sociala medierna mår bra av att folk reagerar, gör folket det? Eller mer avgränsat och mindre generaliserat, gör jag det?

Jag har ju nu tagit en paus på 7 dagar från Facebook. Under de 7 dagarna ska jag reflektera över hur jag vill att mitt förhållande ska se ut. Ska jag ha kvar mitt konto överhuvudtaget? Ska jag vara kvar men banta antalet grupper, eller åtminstone avfölja dem så att jag inte får dem i mitt flöde? Ska jag ha kvar mitt konto men inte ha appen på telefonen? Att mitt förhållande till Facebook ska fortsätta se ut som det gör nu känns inte som ett alternativ. Någonting måste ändras.

Men är då inte Facebook bra för något alls? Jo det är det ju! Det kopplar ihop en massa människor som har samma intressen eller livssituation, eller utsatthet. Facebook skapar mindre ensamhet. Facebook ger nya vänner och nya inputs. Det är ett enkelt sätt att dela information på. Ett enkelt sätt för föreningar att nå ut!

För mig personligen tycker jag de roliga och givande diskussionerna som skapats utifrån något av mina blogginlägg är det allra bästa. Det vill jag ju inte vara utan! Som jag känner just nu borde jag alltså ha kvar mitt konto, men använda det enbart på sätt som ger energi. Som att länka blogginlägg till exempel 🙂

Annonser

Facebookpaus

Flera av varandra oberoende händelser har lett till att jag inaktiverat mitt konto på Facebook. Till att börja med i en vecka, efter det får vi se. Eftersom de flesta av mina läsare kommer från Facebook är det tveksamt om någon ens läser detta men jag länkar från Instagram så får vi väl se om nån hittar hit. Jag nådde nåt slags lågvattenmärke i mående i lördags eftermiddag och även om det var av flera olika anledningar jag mådde dåligt så är en anledning Facebook. Jag tror att jag helt enkelt kommer att må bättre generellt om jag rör mig mindre där. Det tar helt enkelt för mycket tid men framför allt för mycket energi. Den stora nackdelen är jag kommer missa all information som kommer via Facebook, till exempel via föreningssidor och även möjligheten att annonsera på begagnatmarknaden. Av den anledningen är det svårt att stå utanför Facebook numera. Det har liksom blivit ett självklart inslag i våra liv och ett givet info-torg. Men detta behöver ju inte vara permanent. Vi får se helt enkelt. Om det är nån som hittar hit på andra sätt än Facebook så går det att följa mig på Instagram! Där heter jag trolleboll och jag postar mest bilder på djuren här hemma 😀

Men det hände roliga saker också i helgen! Arvid var på gympa och jag kunde prata hund oavbrutet i 45 minuter med Anna-Carin i omklädningsrummet! Sen var det årsmöte på Östgöta Vallhundsklubb och jag blev invald i valberedningen efter att ha mumsat på god smörgåstårta. Yeti fick ett fint halsband eftersom han klarade VP i höstas! Och så pratade jag hennafärgning med Ulrika innan jag åkte hem och färgade håret med henna! Förra gånger blev det inte så jämnt färgat i underhåret, denna gång tror jag det blev betydligt bättre. Jag tycker det känns otroligt mycket trevligare att ha henna i håret än vanlig färg som brukar svida och lukta skarpt av kemikalier. Henna svider inte alls och det doftar hö ungefär. Det kanske inte luktar supergott, men åtminstone naturligt!

Monster fick valla lite också och jag tycker att jag har nått framsteg både i att kontrollera fåren och hunden. Jag fick en insikt häromveckan om att mina får inte respekterar min sida av flocken. De drar iväg från mig och jag har varit lat och använt hunden för att fånga upp dem. Men det har lett till att de står och försöker överlista mig och dra förbi mig när de kan. Inte bra! Så nu måste jag lära dem att jag håller min sida och att de inte ska ladda för fullt och kuta förbi mig så fort de får chansen. Eller de ska inte få chansen! Hur lätt det nu är. De är vansinnigt snabba de rackarna.

Jag har även efter Jo Agnar-clinicen fått inspiration till hur jag ska träna snabbare byten av håll i flankerna. Det är kul med ny inspiration! Och även att inse hur långt jag är från att vara fullärd i vallningen. Jag behöver gå på kurs! Tyvärr tror jag inte att Monster klarar hela kursdagar just nu med sina tår och Yeti är fortfarande inte bra i sitt bakben. Så korta träningspass med Monster landar vi i just nu.

Idag vabbar jag eftersom Arvid fick feber igår. Han var så trött och seg och till slut fattade jag att nån var knas och tog tempen på honom. Jag stoppade honom i säng tidigt och i natt har han svettats och legat vaken en del och vid 12 ville han gå upp! Jag tyckte det var en mindre bra idé och petade i honom Alvedon och vatten istället. Sen somnade han om ända till 8.30. Det var ovanligt länge för att vara Arvid. När han kom upp sa han att det var fel på hans mun för det gjorde ont i halsen när han svalde. Han har nog aldrig haft ont i halsen innan. Skrutten ❤

Vuxen? Vem då? Jag? Nää.. Eller?

Det slår mig ibland att jag faktiskt är vuxen nu. Det var givetvis rätt länge sen jag var ett barn, eller kände mig så och det var ett tag sen jag kunde kalla mig ungdom också.. Men ändå känns det rätt konstigt att jag är vuxen. Kanske inte så mycket i mig själv som i förhållande till andra människor. Jag har ofta känt mig lite i underläge, lite yngre liksom.  Är ju en hundtjej i grunden och i många sammanhang varit ganska ung. I styrelsesammanhang till exempel. Det har alltid funnits nån äldre ”gubbe” och alla andra är ju unga i jämförelse. Och även i arbetslivet har jag varit yngst, som när jag började på JV. Men jag fyller faktiskt 40 snart. 40 år. Det är ändå rätt mycket. Typ halva ett genomsnittligt liv. Och jag är inte alls yngst längre, hör och häpna. De yngsta på jobbet är ju typ 15 år yngre än mig!

Jag har ju samlat på mig en hel massa vuxenpoäng med åren. Vovve har jag ju haft sen jag flyttade hemifrån, jag har aldrig bott utan hund sen vi skaffade border collien Tilda när jag var 15 och sen dess har jag alltid haft 1-3 st. En hyfsat stor villa med dubbelgarage, stall och hage med tillhörande huslån har jag också. Ordnad ekonomi med pensionssparande. En svindyr ny miljöbil. Och ett älskat barn. 8 får och 14 höns. Det är väl ändå ganska många vuxenpoäng? Så när kommer den där på riktigt vuxenkänslan? Den där stensäkra ”jag-har-koll-känslan”? Va? Hallå? Var äääär du?

Okej, jag är betydligt mer trygg i mig själv än när jag var 20 men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att få kritik. Och när det händer jobbiga krisiga saker och jag inser att jag är den vuxna i rummet som måste ta ansvaret så känns det rätt jobbigt. Svinjobbigt faktiskt. Kan det inte komma nån vuxen och bara ta tag i alltihopa? Reda ut röran och få lite styr på situationen. Ta de tuffa besluten? Men nej. Det är upp till mig. Så himla besviken varje gång 😉

Det riktigt jobbiga med den här känslan är insikten att mina föräldrar möjligen kände sig såhär hela min uppväxt när jag trodde att de hade koll på allt. Och sen som vuxen inse att det hade de ju inte alls!

Även som vuxen vet man ju inte allt och man kan inte allt heller. Tvärtom, massor av vuxna är ju helt ute och cyklar i en massa saker. Tar dumma beslut och gör idiotiska saker. Har fördomar och killgissar hej vilt om precis allting. Jag också säkert fast jag har ju mer rätt i det mesta än de flesta såklart. Hehe.

Hur är det med er? Känner ni er vuxna, eller känner ni igen i det jag beskriver?

Kvinnor i film..

Apropå mitt inlägg om våld mot kvinnor häromdagen. Inte bara det att kvinnor i film blir utsatta för kopiösa mängder våld och förnedring i film och serier. Det är dessutom betydligt mindre de får komma till tals!

Mormors födelsedag

Så fin hon var min lilla mormor. 99 år hade hon blivit idag om hon levt men hon gick bort 2004. Hon fick alzheimers och tynade bort under många år. Man säger att alzheimers är de anhörigas sjukdom men jag vet inte. Mormor hade så mycket ångest och ilska i sig i sin sjukdom.

Men för mig är inte mormor den skuggan av sig själv i sjukdomen utan jag minns henne mest när jag var yngre. När hon var frisk och när jag var barn. Vi hälsade ofta på hos dem och det var så mysigt! Deras lilla lägenhet som var varm och som luktade.. Trygghet. Och kaffe.

Men vad minns jag mest? Hon var en varm famn, hon var tusen och åter tusen små ordspråk, hon var fötter som smög upp på morgonen i torpet, tände i spisen och kokade kaffe ljuvliga sommarmorgnar, hon var rädd för vatten men åkte båt ändå, hon var pokerspel på sommarkvällar och alltid den som kände en som blandade ihjäl sig, hon var det klirrande ljudet av disken utomhus, hon var den som sa ”välkommen till den livslånga pinan” dagen jag fick min första mens, hon var den under vars varma täcke jag snög ner tidiga morgnar, hon var bakelser på Domus, hon köpte mitt första nagellack och en my little ponny, hon såg MIG och hon var kärlek.

Älskade mormor, för alltid i mitt hjärta.

Älskade vinter!

När det är vinter på riktigt med snö och skidåkning, då gillar jag verkligen vintern! Idag blev det premiär på skidorna för året i Tinnerö med Åsa och Anna! Arvid var med och satt på en pulka som jag tänkte dra. Det gick.. sådär. Det var rätt tjock lössnö och det var otroligt tungt! Jag spände Monster framför och det gick något lättare men han drar inte så att han får träningsvärk direkt. När vi kom ut på den plogade grusvägen gick det betydligt bättre men sen blev det obanat igen och jag fick ge upp och vända. Men då hade vägen tillbaka blivit plogad och det gick riktigt bra! Arvid och jag körde lite vidare på vägen innan vi vände och värmde frusna händer och började fika innan de andra kom och anslöt sig.

På förmiddagen tog jag äntligen ner flaggstångsbelysningen. Hundarna var ute och satte sig så fint bredvid varandra! Som att jag arrangerat dem, men det var helt och hållet slumpen.  Så fina killar jag har ❤

Vilken usel start!

Det är bara tisdag och jag önskar redan att veckan var slut. Idag körde jag på ett rådjur på vägen hem med Arvid. Det är rådjur nr två sen i december, riktigt usel statistik. Denna gång såg jag ett rådjur som studsade över vägen, jag bromsade men träffade rådjuret som kom efter det första mitt på fronten. Så stod jag där i mörkret med ett gråtande barn och ett rådjur som hjälplöst sparkade i diket. Jag ringde polisen som tyckte vi skulle åka hem men det kändes verkligen inte roligt att lämna ett lidande djur efter mig. Då stannade en bil som undrade om vi behövde hjälp. Jag svarade att han kunde hjälpa till om han hade ett gevär. Det hade han inte men han stannade och avlivade det stackars djuret med en kniv. Det var nog väldigt tveksamt om den avlivningen skulle klara svenska djurskyddsregler men det var nog bättre än att vänta kanske nån timme på en jägare..

Men eländet denna vecka började redan igår när jag först fick gå till vårdcentralen för att jag misstänkte att jag hade en blodpropp i benet. Jag blev skickad till US för ultraljud med de hittade inget. Benet gör fortfarande ont men jag hoppas det går över. När jag kom hem såg jag att tackan Märta, som är en av de två som träffat baggen Arax, var blodig i baken. Efter en stund födde hon två små foster.. De var pyttesmå, kanske runt 15 cm och de var såklart döda. När jag tog undan de små och Märta mjukt bäade efter dem började jag gråta och sen satt jag i halmen och snorade och grät medan jag såg Märta i ögonen. Lilla gumman. De små skulle ju legat kvar i magen hela två månader till för att sen komma ut som små lockiga och busiga lamm fulla av liv. Istället blev det såhär tokigt. Så himla ledsamt!

När jag kom hem idag efter rådjursincidenten skulle jag hämta hundarna från hundgården och då smet unghunden jag har på prov ut och jagade fåren. Inte fick jag tag på henne och hon singlade ut stackars Märta som ramlade och slog upp ett sår på nosen. Inget allvarligt, men ändå. Hela situationen uppstod för att jag var slarvig och jag kände mig usel när jag väl fått tag på hunden. De stackars traumatiserade fåren fick Monster ta tillbaka till hagen och in i stallet i lugn och ro.

Nu känns det rätt eländigt och jag har dessutom ont i nacken. Kanske får ringa vc imorgon igen? Det kanske är bäst om jag kryper ner i sängen och stannar under täcket resten av veckan. Eller kan det bara bli bättre?

I rörelse

Jag gillar verkligen fikarasterna på mitt jobb. Det kan handla om högt och lågt, ingenting och allting. Idag kom vi in på Karin Boyes dikt I rörelse. Den talar direkt till mig, vartenda ord medan en kollega inte förstod den alls. Så olika det kan vara. Jag tror många av er känner igen den?

i rörelse

Jag älskar den här dikten! Jag får rysningar längs ryggraden och pirr i kroppen. Den är så härlig! Karin Boye skrev den som en socialistisk kampdikt men jag gillar den i ett större perspektiv. Känslan att påbörja något nytt, att välja en ny väg, ta sig an en ny utmaning. Eller rentav ett äventyr? Känslan när jag gång på gång satte mig på en buss och ensam åkte till en ny stad när jag var backpacker i Australien. Hur jag lämnade något bakom mig (men vad lämnade jag? Sydney väl? Nån norsk tjej som jag inte förstod. Och den där heta, superreligiösa kanadensaren jag var lite tänd på. Vad hette han? John? Joe? Josh? Joshua? Han gjorde 10 solhälsningar varje morgon på balkongen innan läste bibeln. Jag var fascinerad med det hade ju aldrig funkat, ens om han varit intresserad av mig. Undrar vad han gör idag?) för att landa i en ny stad, nytt hostel och nya vänner. Nya äventyr! Kanske ett nytt jobb och nya utmaningar? Pirr i magen och ovetskap om vad som väntar härnäst. Och äventyr var det många gånger. Som den gången jag skulle åka och plocka frukt i Nyah West och åkte buss söderut från Sidney och skulle byta buss i nån håla som jag inte minns namnet på. Bussen släppte av mig vid en mack mitt i natten. Som tur var så var det nattöppet och jag kunde gå in och värma mig. Jag hade 4 australiska dollar på mig, bankkortet var tomt och dessutom gick nästa buss från stationen och den hade jag inte en aning om vart den låg. Detta var före smartphonens tid och jag hade bara min Lonely Planet där denna stad var för liten för att vara med. Personalen på macken sa att jag kanske kunde få skjuts med mjölkbilen som levererade varor mitt i natten och det visade sig stämma! En äldre man skjutsade mig vid 4-tiden på morgonen till stationen och gav mig en islatte gratis som jag tacksamt tog emot. Sen satt jag i nattkylan med alla kläder jag hade på mig på en hård trappa utanför det stängda stationshuset och frös i ett par timmar innan nästa buss gick. Jag kom fram till Grand Hotel i Nyah West till slut och där hade hotellägaren George som jag varit i kontakt med glömt att jag skulle komma. Tills slut ordnade det sig och jag fick både husrum och jobb med att plocka paprikor. Men vilket hotell det var. Duvor i köket, ödlor i duschen och katter i kylskåpet.. Jag bodde där till slut i någon månad, träffade många intressanta människor och fann en pojkvän! Men det är en annan historia.

Ett annat äventyr på resande fot var när pappa och jag anlände till Hua Hin med buss en septembernatt. Klockan var närmare 2 och jag hade ringt och bokat rum på ett guesthouse. Ett gäng killar på moped raggade kunder att skjutsa till lämpliga hotell och vi bestämde oss för att åka med två av dem. ”I can take your bag, miss” erbjöd sig den ena och tog min ryggsäck som jag vant svingat upp på ryggen. Jag släppte ner den och killen, som var helt oförberedd på tyngden, vacklade till och tappade den på trottoaren. Han skrattade generat och bogserade med mycken möda bort den till sin moped. Vi hoppade upp på bönpallen och for iväg i den varma natten. Framme vid hotellet hittade vi rummet kvinnan i receptionen hade lovat att lämna öppet åt oss. Men, det var låst och vi såg genom fönstret att folk sov där inne. Vi knackade på i receptionen där någon sov och till slut tittade en sömndrucken ung kvinna upp. Hon hade då hyrt ut rummet hon lovat oss till någon annan gäst… Vi gick genom Hua Hin efter kvinnan på jakt efter att annat rum, men icke. Vartenda rum var upptaget, förutom möjligen dem vi gick förbi eftersom tjejen sa ”No good place, bad hotel”. Vi gav upp och gick tillbaka till guesthouset, tjejen ställde upp solbäddar och myggspiraler på soldäcket och vi sov utomhus! På morgonen vaknade vi mitt i ett stort gäng frukostätande turister som förvånat tittade på oss..

Ja vem vet vilka äventyr som väntar runt hörnet? Vilka motgångar och utmaningar kommer möta en nästa dag? Att göra något nytt är alltid läskigt, men samtidigt härligt! En nystart, en ny utbildning, en ny stad, ett nytt hus? Eller att få barn och följa dess uppväxt och utveckling? Att bryta upp behöver ju inte betyda att resa rent fysiskt utan också att inte stagnera. Att utmana sig kan ju vara att utveckla sig själv, att fortsätta vara nyfiken och lära sig nya saker. Att vilja förändra, bygga något nytt eller försöka göra samhället mer humant?

Ja oändliga möjligheter finns och kanske väntar äventyret bara precis runt hörnet? Ett hemligt uppdrag och en mystisk vän i mörk hatt och mantel kanske dyker upp med en extra häst åt dig, en snabb ritt genom en tyst skog sånär på hästarnas andedräkt. En vila vid eldens knaster där ni delar bröd och vin innan färden fortsätter i rask trav på stigen mot soluppgångens röda horisont.

Vem vet vad som väntar?

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Inte ett nyårslöfte men… kanske ett klimatmål?

Jag gillar verkligen inte nyårslöften. Jag har nog snarare känt nån slags stolthet i att inte göra löften som ändå är gjorda för att brytas, kanske redan innan januari är slut. En hälsosammare livsstil, börja träna och annat. Istället har jag satt upp mål. Vad är skillnaden kanske den skarpsynte undrar? Ja, vad är skillnaden? Kanske att ett mål är mer något som man jobbar emot och ett löfte mer är upplagt för att brytas? Jag vet inte riktigt. Ärligt talat är jag ganska måltrött också. Dels på grund av ett lätt överanvändande av mål på jobbet vilket gör en lite matt. Hur många olika mål kan en arbetsplats ha på hur många nivåer egentligen? Många tydligen. Kanske tröttnade jag framför allt när varje medarbetare skulle komma på ett eget mål och presentera inför gruppen. Så krystat, så inte alls från hjärtat.

Nåväl, detta inlägg skulle inte handla om målen på mitt jobb även om det visade sig att jag inte var ensam om att gå vilse i antalet mål och att de därför faktiskt har minskats kraftigt. Nej, inlägget var tänkt att handla om miljömål. Inte Sveriges, utan mina egna. Eller våra egna kanske, jag tror faktiskt att alla behöver tänka mer målmedvetet på hur varje individ ska minska sin egen miljöpåverkan om vi ens ska ha en liten chans att reda ut detta med en beboelig planet i behåll. Jag har gjort klimatkollen och på ett ungefärligt plan räknat ut min miljöpåverkan. Eftersom vi inte äter kött och har en vettig uppvärmning sparar det in lite koldioxid. Istället är den största punkten för min koldioxidförbrukning konsumtion. Dels drar hundarna upp en hel del och där kan jag inte göra så mycket. Jag ger dem ett helsvenskt foder, men mat måste de ha. I övrigt handlar jag betydligt mindre grejer till hundarna än vad jag gjorde för kanske 10 år sedan. Halsband och koppel slits ut så det är hål innan de får nya. Till hemmet handlar jag till stor del begagnat. Inte allt men ändå mycket. De senaste möblerna köpte jag på en trottoar av en tjej i stan, vår soffa köpte vi av en vän för 5 år sen, köksbordet och stolarna av en tjej på brukshundklubben, Arvids byrå plockade jag upp i Ljungsbro, vitrinskåpen inne i stan osv. Visst har vi köpt nya möbler också, vi har ett stort hus, men en stor del av alla möblerna är ändå second hand. Kanske till och med mer än hälften?

Arvid får en del nya kläder eftersom min erfarenhet av att köpa kläder online är lite… tråkig. De flesta häller så mycket sköljmedel i tvättmaskinen så att man känner lukten när man kliver ut ur bilen och det är inte så kul. Begagnade ullkläder har ofta nåt litet småhål eller fläck. Men trots detta så har Arvid aldrig fått en ny jacka eller överdragsbyxor utan allt är köpt begagnat. Många tröjor och t-shirts är också köpt begagnade. Jag är också väldigt nöjd med de ullkläder jag köpt begagnade från Ulligt återbruk. Byxor som är gjorda av gamla herrtröjor fyndade på nån loppis och sen omsydda till barnbyxor. Kan det bli bättre? Det värsta med ull är att kläderna inte håller så bra. Men då kan man köpa ulltrikå på bit och sy små söta lappar att sätta på kläderna! Både barn och mamma är nöjda.

IMG_20190106_201701_311

Nej, det är inte där skon klämmer utan det gäller min egen klädkonsumtion. Jag köper i princip aldrig begagnat även om det har hänt. Jag säljer en del kläder begagnat, men köper det mesta nytt. Delvis är det för att jag sliter ut kläder som jeans, men kanske framför allt skor jag använder i terräng. Om ett par skor överlever mer än en säsong är det fantastiskt och då vill jag såklart inte köpa skor som redan är slitna sedan innan. Men tröjor, byxor mm, där kan jag bli bättre! Mitt första mål är att jag ska minska mina klädinköp kraftigt och försöka hitta kläder på t ex tradera eller second hand-butiker istället.

Nästa mål är att ha ett köpstopp! Inte ett totalt stopp men av allt som inte är absolut nödvändigt. Sen kan man alltid diskutera vad som är nödvändigt och jada jada, jag vet att detta inte är vattentätt. Men ändå, mindre nätshopping  för mig! Ett sätt är att använda saker man redan har. Till exempel servetter, det är ju rätt onödigt att köpa i papper. Men även rätt onödigt att köpa i typ om man redan har snygga handdukar. Jag har fått ett helt lass gamla kökshanddukar, prydligt manglade med monogrammet EA på. Jag tror det är min farfars fasters handdukar, Eva Andersson. Det är liksom ett stycke historia att använda ett sådant tygstycke som servett, till skillnad från en servett som slängs i brasan eller i brännbart.

Den sista delen i mina klimatmål är att minska på skräp. Vi slänger väldigt lite brännbart för att vara en familj på tre men andelen kartong och framför allt plast som vi återvinner är stor! Jag vill att den ska minska! Många förpackningar runt mat är svåra att undvika upplever jag men plastpåsar är en sak som faktiskt går att byta ut till nätpåsar till frukten och tygpåsar till resten. Istället för plastfolie och plastlådor använder vi tygbitar med bivax eller lådor av glas. De går att skölja av, diska och återanvända!

20190107_223610

Idag tog jag ytterligare ett stort steg inom skräpminskningsavdelningen och det är att sluta använda schampo och tvål på flaska! Istället har jag köpt tvål i fast form (yes, minska konsumtion var det ja, men detta tror jag ändå på), både till hår och kropp. Nu ska jag sluta bära tunga schampoflaskor till gymmet och simhallen eller på väg hem från affären. Nej istället ska tvål användas! Jag hittade tvål både lämplig till hår, hud och till hundarna så nu hoppas jag bara att jag ska trivas med mina nya tvålar så snart de kommer. Även henna till håret ska testas för att minska kemikalierna (ja, grått hår är skitsnyggt, jag har bara inte förlikat mig med tanken på att JAG är snygg i det) och min deo gör jag ju redan själv på lika delar kokosolja, potatismjöl och bikarbonat med nån droppe lavendel i. Bästa deon för övrigt, har ni testat?

Har ni några tankar om hur ni ska minska er klimatpåverkan?

Det närmar sig slutet av semestern..

Bara 1,5 dagar innan vi ska tillbaka till jobb och dagmamma igen. Det har varit vilsamma dagar med tid för återhämtning! Vi har fixat under trappan delvis med krokar och ett draperi men annars har jag gjort mer vilsamma saker som att tova små saker och göra två fotoböcker! Det har blivit en jullovstradition för mig med fotoböckerna. Förr gjorde jag album men nu känns det ur tiden. Att bara ha massor av foton i ett digitalt moln är ju lite trist tycker jag. Så nu har det blivit en hel hög med böcker istället, från 2012 och framåt för oss och sen egna till Arvid. Troll har också en egen som jag gjorde efter hans död. Och nu är två till på väg, en för Arvids fjärde år och en för 2018. Detta år har jag valt Smartphoto och jag hoppas det blir bra! Innan har jag använt My Fujifilm (eller vad de heter nu) men jag är rätt trött på deras layout. Önskefoto använde jag till Arvids första album men det var verkligen lågbudget. Fotoklok var helt ok men dyra. Smartphoto var lika dyra de utan rabatter men på mellandagsrea lite billigare.

20190105_112827.jpgArvid är rastlös som få så det är tur han ska tillbaka till dagmammorna på måndag! Han vill leka med någon varje dag och vi har ändå fått till det med lek kanske varannan dag, men det räcker inte!  Han har lekt med sysslingen Freja, med Emil och med Julian och ändå tjatar han så fort vi kommer hem. Nej det blir nog bra att leka varje dag igen.

Hundarna är lite rastlösa, åtminstone Monster som vill valla. Jag har inte riktigt vågat pga hans tå men idag kanske det får bli lite jobb ändå. Yeti är lite halt av och till på ett framben. Jag hittar inte var det sitter och det dyker bara upp ibland? Märkligt. Monster tjuvvallar varje dag när han kommer åt. Han är helt hopplös. Igår vallade han ut baggarna i trädgården medan jag gjorde rent i hönshuset. Då stängde jag ut honom ur hagen och då sprang han istället runt i trädgården och tryckte sig igenom grinden in till tackorna. Suck. Som sagt, han behöver valla 😉 Nu har tån varit fräsch i nån månad, han går lös på promenader och han äter inte antiinflammatoriskt så det borde ju vara stabilt. Hoppas jag.

Fåren då.. Ja fåren.. I somras dök det ju upp ett lamm plötsligt i sommarhagen. Baggen Albin smet nog in vid ett tillfälle i februari och var inne en kort stund hos tackorna och då fick han till det minsann. Det bagglammet som blev resultatet heter Bärra och går med Arax, avelsbaggen. Han har förhoppningsvis betäckt två tackor men resten vill jag ha att valla på. MEN så i förrgår när jag skulle ut med hundarna på eftermiddagen var plötsligt båda baggarna inne hos tackorna! De hade knuffat på grinden så den vippat lite och då hade de tryckt sig in båda två. Alma blev jagad av lille Bärra och hon var lite kladdig på bakbenen när jag kollade dem… Så har jag otur så blir det lamm där också. Så himla tröttsamt! Om jag visste att Arax var pappan hade det inte gjort nåt men Bärra är ju lite släkt med Alma så det blir ju inga lamm jag kan behålla. De andra tackorna verkade inte vara i brunst så förhoppningsvis så blir det iaf inga fler lamm. Jag har ju tänkt att det ska funka att ha en bagghage och en hage till tackorna men det verkar vara svårt att ha det helt säkert i praktiken. Hur har andra det undrar jag? De har kanske större marker med fler valmöjligheter eller så är baggarna installade på vintern? Ja jag vet inte… Det är såklart en möjlighet men det är lite tråkigt för dem att vara instängda hela tiden tycker jag.  Nästa vinter ska jag försöka att inte ha några baggar. Vi får se om jag lyckas med den målbilden!