Monster blev pensionerad redan 2015, då var han vara 6 år! Tårna var fulla med artros och höll inte för agility. På den tiden hade jag får ihop med Lydia och Anna-Carin och ett par till och vallade mest med Yeti. När Monster repat sig kom vi igång med vallningen också. Året efter skaffade jag får på egen hand och vi upplöste fårgruppen. Jag hade då börjat jobba i Östergötland istället för Jönköping och det var lättare att ha djur.

Monster fick rejäla låsningar i vallningen som ställde till det – antagligen pga den bristande grundträningen. Vi redde ut dem till slut men det var en pärs och fick mig att undra vad jag egentligen höll på med?

Till slut funkade vallningen riktigt bra och Monster fick bli hund nummer 1 i vallningen när det gällde allt praktiskt arbete. Han flyttade djur, tryckte in dem i transporten och höll dem när de skulle kollas eller klippas. En riktig klippa, snäll mot lamm men inte snäll mot sturska baggar.

2017 blev Monster sjuk. Först trodde jag att han var förstoppad, men det var det inte. Vi åkte in efter en jobbig helg och en cysta upptäcktes i prostatan. De behöll honom och tömde cystan. Dagen efter fick han komma hem med antibiotika och planer på kastrering när han var mer stabil. Han verkade må lite bättre först men på onsdagen började han må sämre och på kvällen blev han akut dålig och kunde varken sitta eller ligga. Han bara vankade fram och tillbaka och flåsade. Vi fick åka in akut till Valla och jag fick lämna honom där. Morgonen efter fick jag samtal från Pia att han måste opereras och kastreras akut, trots pågående infektion i prostatan. Operationen gick bra och Monster fick komma hem efter någon dag med ordentligt med antibiotika och smärtstillande. Tyvärr kraschade magen efter några dagar och Monster mådde riktigt dåligt med blodiga diarréer innan han återhämtade sig igen och blev sitt gamla jag.

2018 hängde Monster med till Härjedalen och Fjällvattnets stugby. Han älskade att spana på renar och vara ute hela dagarna.

Vi packade också i två hundar, ett barn och två vuxna i en kanadensare och paddlade två dagar i Järnlunden! Det var riktigt mysigt och gick över förväntan att paddla med två hundar

2019 fick Monster pass och rabiesvaccin för första gången. Vi skulle åka till Schweiz och hundarna skulle med! Vid vaccinationen upptäcktes att Monster hade slagit ut ett par framtänder. Jag hade inte märkt något alls, men hela tre stycken fick opereras bort.

Väl i Schweiz vandrade vi i Alperna med de mest hissnande vyer! Så otroligt vackert det var! Monster tror jag mest uppskattade snön, han rullade sig så mycket han kunde. Den tuffaste vandringen vi gjorde var lite stenig och tuff mot tassarna. På kvällen var Monster nämligen halt.. Jag hoppades på bättring men det blev sämre och dagen efter var han ordentligt halt. Jag hade dumt nog inte tagit med mig antiinflammatoriska tabletter heller. Vi beslöt oss för att lämna Schweiz i förtid och åkte till Frankrike och Alsace istället. Monster fick vila i bilen, på ett turisttåg och på hotellrummet, men morgonen efter var han ännu sämre. Hela hunden slokande och jag försökte desperat googla efter en veterinär. Vi hittade en några km bort och åkte dit på vinst och förlust.

Ingen kunde engelska i receptionen på kliniken och Pascal försökte kommunicera på franska. Monster var ju uppenbart halt och efter att ha väntat ett tag fick vi faktiskt komma in. Jag hade skrivit in en text i Google translate och veterinären undersökte honom. Veterinären kunde lite engelska och sa att han trodde något kommit in i tassen och lett till infektion. Han gav oss både antibiotika och antiinflammatoriskt på plats. Det hela kostade runt 400 kr vilket ju är otroligt billigt!

V tuffade vidare norrut till Tyskland och Frankfurt. När vi kom fram var Monster en ny hund! Han var bara lite halt och hade till och med svaj på svansen! Dagen efter var han nästan helt bra. Vad som tagit sig in i tassen kommer jag ju aldrig få veta, men jag misstänker en larv med långa piggar på som det varnades för det året. Piggarna, som väl egentligen är hår, kunde tränga in i huden och orsaka infektioner.. Vad det var för dunderantibiotika som hjälpte så snabbt vet jag inte heller, men jag är så glad att det löste sig! Veterinären fick givetvis 5 stjärnor på Google 🙂

2020 började Monster bli inkontinent och fick börja med propaline. Han fick en rejäl UVI också och blev undersökt med ultraljud. Då hittades kalciumutfällningar i prostatan vilket tydde på cancer.. Prognosen var inte så jättebra, det hände väl att hundar överlevde ett år som mest. Jag var väldigt ledsen såklart men hoppades få ha kvar Monster länge till ❤️ Han hängde med till Österlen och badade i havet och busade med Yeti och Jinn!

Propaline funkade till en början men under 2021 blev inkontinensen allt värre. Han drack orimligt mycket också vilket fick sin förklaring när vi hittade höga nivåer av kalcium i blodet. Det ger ökad törst och tyder på cancer. Monster var ofta förstoppad också och fick äta laktulos varje dag. Utöver det var han pigg och glad och vallade fortfarande gärna.

2022 inleddes med akut ont i magen och kräkningar. Vi fick åka till djursjukhuset och Monster var uttorkad och fick läggas in. De trodde det var pankreatit, inflammation i bukspottkörteln, men det visade sig sen att det inte var det. Varför Monster blev dålig vet jag inte, men efter det vågade jag inte ge smärtstillande medicin. Det funkade ändå bra ett tag och Monster var pigg och glad under vintern och våren. Men hörseln blev allt sämre, och sryrseln i bakdelen också. Frampå slutet kräktes han ibland, hade allt större problem att bajsa trots stora mängder laktulos, läckte urin som ett såll och fick ha blöja konstant och började lämnas trött.

Monster fick somna in, inte för att något akut hände, utan för att det fick räcka nu med magen och kisset. Han mådde inte bra och jag ville inte vänta på att han skulle bli akut dålig. Ett otroligt jobbigt beslut att ta samtidigt som han levde nästan två år till sedan dödsdomen 2020.

Min älskade fina Monster, du har gjort ett enormt intryck i mitt liv, jag kommer aldrig att glömma dig ❤️❤️❤️

Monster föddes 27 mars 2009 och jag träffade honom i slutet av april. Jag hade nästan bestämt mig för hans bror innan, men när jag träffade Monster fanns inga alternativ. Han valde mig lika mycket som jag valde honom kändes det som. Jag tog in honom i köket och han var lugn och kavat och undersökte rummet på egen tass. Han kändes perfekt och det var han ju också.

Jag hämtade Monster i juni under agility-SM i Karlskrona. När jag kom dit var Åsa inte hemma men valparna var i hundgården och jag gick dit. Monster kröp genast upp i famnen på mig och jag kände att han var min, i själ och hjärta. Han hoppade in i hjärtat på mig då och där stannade han ❤ Han charmade till och med Annas västgötaspets Yra, som var känd för att hata valpar! Det draget hängde med honom hela livet, han var en hund som andra hundar tycker om. Ingen stress eller behov av att hävda sig, bara vänlig och busig <3.

När vi kom hem från Blekinge hängde Monster med mig på nattjobb i eklandskapet. På den tiden jobbade jag på nätterna med att inventera matt mjölbagge och på dagarna med att hitta och mäta stora ekar och mäta myrors aktivitet på dem! Ett perfekt jobb för att ha med sig hundar och ha en valp.

Monster var en väldigt busig valp. Han hängde i gardinerna och hade ner Trolls rosetter och åt upp ett par. Han tuggade på väggen i min lägenhet så jag fick spackla upp ett hörn när jag flyttade. Han hade sönder korken på en ginflaska så det luktade sprit när jag kom hem. Han tuggade på möbler, på böcker, ja det mesta han kunde komma åt. Till slut fick jag honom att sluta tugga på stolarna genom att ha sånt medel man kan ha på naglarna om man vill sluta bita på dem. Tabasco och liknande funkade inte alls, men smaken av Stopp och väx, det var tillräckligt äckligt!

Monster fortsatte vara med mig på jobbet när jag började på Blockprojektet. Då inventerade jag jordbruksmark runt Linköping och när jag jobbade på kontoret roade sig Monster med att riva sönder kartonger! Ja jisses, han var en aktiv unghund…

Han var faktiskt busig upp i åldrarna också. Stal mat och kanske framför allt ojäst bröd… En gång åt han 8 ojästa lussebullar och blev jättefull! Han låg med uppsvälld buk och rapade och sprang förbi mig när jag kallade in. Han var lite trött dagen efter också. Sen gjorde han om bravaden med surdegsbröd men det gav inte lika mycket effekt.

Jag vallade mycket på den tiden och vi hade får som vi hyrde på beten i Linköping. Jag tränade mycket och Monster blev faktiskt godkänd redan när han var 18 månader! Nackdelen med att godkänna så fort var kanske att grunderna inte riktigt satt… Och det skulle jag få lida för senare. Men vi tog oss runt VP med inte allt för pjåkiga poäng trots att det gick lite för fort varvat med ligg hela tiden och fåren mest gick slalom.

Det blev tyvärr inget tävlande för Monster i vallning. I flera år körde vi bara agility och vallade bara lite. Vi fick lite konflikter i vallningen när vi väl satsade och sen rann tiden iväg. Tårna bråkade lite också emellanåt med hälta. Men Monster fortsatte valla hela livet. Han var förstahund med fåren ända fram tills förra året när han började tackla av lite. Monster var hunden som fick ställa upp när fåren skulle lastas eller flyttas, eller om nån bagge var dum. Han var artig, men tog ingen skit. Om ett får inte flyttade sig visade han tänderna och sen kunde han hugga i luften så det smällde. I sista hand bet han och han flyttade även baggen Arax som först stångade omkull honom. Men det gjorde han bara en gång för nästa gång var Monster beredd och Arax fick till slut backa.

Det var inte bara jag som gillade Monsters personlighet och utseende. Han fick faktiskt två parningsanbud också! Det första blev inte något till slut och med den andra fick inte Monster till parningen. Så himla synd såhär i efterhand, för det hade ju varit en dröm med en valp efter honom ❤

Det är ju såhär jag vill minnas honom. Som unghund och vuxen med buset i blicken. Min kompis som alltid hängde med och alltid var glad. Min fina älskade…

Älskad för alltid. Min Monster, det fanns bara en som du. 💔

Jag bär med dig i hjärtat för alltid gubben. Jag bär med dig i hjärtat. ❤️💔❤️

Min hjärtehund, jag älskar dig 💔

Jag avskyr verkligen detta kladdiga väder när jag måste tvätta hundar efter varje promenad och när Arvid kommer ut ur skolan skitigare för varje dag helt täckt av sand och lera. I början av veckan tvättade jag hans jacka, vantar och termobyxor men nu har jag gett upp. Jag kanske tvättar dem imorgon, när det iaf finns en möjlighet att han inte rullar sig i sand på ett par dagar iaf.

Tänk om det var ordentliga vintrar istället? Snö, fruset, skidor och skridskor. Torra rena hundar, renare golv inne.. Det är verkligen en sorg på ett rent personligt plan, dessa mesiga, blöta och mörka vintrar.

Ovanpå detta så har Jinn varit halt. Nu verkar hon okej igen men jag har inte kommit igång med vallningen igen. Hon var halt dagen efter kursen för Lotta så jag hann inte ens träna en gång med fräsch träningspepp. Nu har jag nästan glömt vad vi gjorde. Trist är det. Men det är å andra sidan sjö i halva hagen så träningsförhållandena har ju inte varit optimala ändå.

Ovanpå detta kräktes Monster ner hela vardagsrummet häromnatten. Jag gjorde mig redo att ringa veterinären och boka den sista resan, men så åt han frukost och slutade kräkas. Blir han dålig igen så är det över, men denna gång var det inte dags. Jag känner igen mig i journalisten Patrik Lundbergs uttryck ”väntesorg”. Den där känslan när någon man älskar inte har så långt kvar och man sörjer redan innan, när personen fortfarande är i livet.

Ett hundliv är ju så kort, så kort. En blinkning och det är förbi. Men i den blinkningen finns så mycket glädje och kärlek att det är värt det ändå, värt att stå med krossat hjärta i slutet av tiden tillsammans.

Monster har gjort mycket i sitt liv också, till exempel resan till Schweiz som bilderna är ifrån. Han har varit i Tyskland och Danmark och till och med hos en veterinär i Frankrike och fått dundermedicin. Det är minsann inte alla som varit det!

Jag skrev ju inget här efter att Monster lämnades på djursjukhuset, så hur gick det egentligen med honom?

Jo efter ultraljud, röntgen med kontrastvätska, uppvätskning, starka smärtstillande och två dygn som inneliggande patient fick Monster komma hem med diagnosen pankreatit, eller inflammation i bukspottkörteln. Varför han fått det är lite oklart eftersom han äter mat som inte är fet. Kanske är det på grund av de smärtlindrande tabletterna han äter? Eller är det för att han äter upp Lovis matrester och Jinns mat som hon lämnat? Det kommer vi aldrig få veta men från och med nu måste Monster hålla strikt diet och det är INTE lätt med en bebis som dräller mat och med en Jinn som vankar fram och tillbaka till sin matskål och tar evinnerlig tid på sig innan hon till slut lämnar några kulor eller halva matskålen för gott.

Just nu mår han bra och är pigg. Som vanligt är han inkontinent och har svårt att bajsa. Det senare trodde jag var på grund av prostatan men han har tydligen bråck på ändtarmen. Tror mig när jag säger att det vill man inte ha! Det är väldigt besvärligt vissa dagar trots ganska stora mängder laktulos.

Inkontinensen beror delvis på att Monster har höga halter av kalcium i blodet, vilket ger ökad törst. Vi har inte hittat anledningen till varför han har det, men troligen finns det maligna tumörer någonstans. Nu är han ju både ultraljudad och röntgad i buken och där hittades inget. Han är ju pigg och glad, hänger med på alla promenader, passar fåren vid utfodring, han är inte halt och är som vanligt förutom en viss dövhet, ett lugnare tempo överlag och att han sover mer, så lider gör han ju inte.

Det är inte lätt att veta när man ska sätta stopp med en gammal hund. Jag vill inte göra några ingrepp på Monster förutom blodprov, men att säga nej när veterinären föreslår åtgärder som gastroskopi och vidare utredningar med lungröntgen för att utreda de höga kalciumnivåerna kräver ändå lite styrka. Jag tycker inte att det är rimligt att fullkomligt plöja ner pengar som inte kommer göra någon skillnad för Monsters välbefinnande, eller till och med försämrar eller förkortar den tid han har kvar. Samtidigt är det svårt att inte få dåligt samvete när jag säger att de inte ska göra allt de kan.

Det är svårt att veta om veterinären uttrycker sig utifrån Monsters bästa, eller utifrån att jag som djurägare ska vilja göra precis allt för mitt djur, eller utifrån ett rent vinstintresse (fast det sista tror jag verkligen inte). För det är otroligt dyrt med veterinärvård, det går liksom inte att sticka under stol med. Att ha sin snart trettonåriga hund på djursjukhus i två dygn kostar skjortan, även om man har försäkring. Särskilt när man hämtar hunden på en helgdag och är tvungen att hosta upp alla pengar på en gång.

Just nu mår Monster prima, även om han tycker att det är gravt orättvist att han måste stängas bort när det är matdags. Men hur ska jag tänka nästa gång han blir dålig och det går att göra något men det kommer kosta massor och det är oklart hur länge det kommer förlänga hans liv? För hur pigg han än är så finns ju den den där enorma törsten där som påminner om att någonting växer i hans kropp som vi inte har hittat, men som iaf inte verkar finnas i buken.

Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Jag vet bara att jag var väldigt tacksam mot den veterinär som sa att det räckte när Troll var inne på kontroll för sin artros och som raskt bokade in en tid för honom att somna in utan att ge mig andra alternativ. Det är så oändligt svårt att ta beslutet själv och jag önskar att jag den dagen det är dags träffar en veterinär som hjälper mig att fatta rätt beslut.

Ett hundliv är så otroligt kort, ena dagen är de valpar och nästa dag 13 år och ganska skruttig. Jag älskar Monster så oändligt mycket att jag såklart vill ha honom här så länge som möjligt, men det går ju inte. Älskade älskade hund, vad dessa tankar smärtar mig…

I morse hade Monster kräkts, han ville bara äta gräs och ville inte ha mat. Han kräktes mer under dagen och jag köpte mjukmat på burk men han ville inte äta. När jag kom hem på eftermiddagen fick jag en stark känsla av att han hade ont i magen också för han skjöt rygg och såg olycklig ut.

Jag ringde veterinären och fick en tid vid 16.30, vilket är otroligt bra mtp senaste tidens svårigheter att få tider. Det är bara att vara tacksam att inte så många andra djur var sjuka i Linköping just idag. Veterinären tog blodprov och gjorde ultraljud och röntgade buken och hittade en väldigt öm mage, luft i tunntarmen och en irriterad bukspottkörtel. Kanske är det inflammation i bukspottkörteln? Inget uppenbart, inga stora tumörer. Men vad som Monster egentligen lider av och vad som orsakar det är lite oklart.

Monster är kvar på djursjukhuset, de ville inte skicka hem honom och jag ville ärligt talat inte ta med honom heller när han har så ont. Han behöver få dropp, smärtstillande och kanske något mot illamående så han kan få mat i magen. De ringer imorgon, förhoppningsvis får han komma hem igen redan då ❤️