En intensiv dag

Arvid och jag har haft en mycket intensiv och rolig dag. Vi började med simlekis och där har Arvid gjort enorma framsteg! Idag ville han att jag skulle släppa honom i vattnet utan en enda flytgrej och det hade ju inte gått så bra kanske. Men i jämförelse med första tillfället där han var fastklamrad som en chimpansunge så är skillnaden enorm! Han är då mycket mer bekväm i vatten nu. Väl investerad tid 😀

Jag kunde inte välja mellan Skogsknytte och simskola i somras och därför tog vi båda trots att att de krockar vid ett par tillfällen och då missar vi simlekis. Idag slutade simlekis 10.30 och Skogsknytte började 11, med andra ord möjligt att hinna båda men ganska omöjligt att hinna i god tid till aktivitet nr 2 eftersom man ju är naken och blöt vid 10.35.. Idag var det i samband med Friluftsfrämjandets 100-årsjubileum (eller var det 50 år? 150?) samt invigning av Valla park och eftersom vi kom sent och det var galet mycket folk hittade vi dem först efter nästan en halvtimme.. Lätt irriterad var jag då ska erkännas men det gick över snabbt. Sen letade vi gosedjur och sjöng sånger om dem och åt kokta ägg och messmörsmacka med varm choklad till. Mysigt!!

Vi brukar vara i skogen vid Lambohov men denna gången var vi alltså i Valla tillsammans med resten av Linköpings barnfamiljer. Vi var såklart tvungna att kolla in nya lekplatsen när vi ändå var där! Den var enormt utspridd och stor. Jag tror den gör sig bättre med liiite färre personer även om den var stor. Men det finns massor med grejer att göra, en riktigt rolig lekplats!

Det är kanske inte så konstigt att Arvid somnade på vägen hem och sov i två timmar efter denna förmiddag. Jag kände mig också lite mör ska erkännas och låg i soffan och kollade på serier ett tag. Men sen var det full fart på både mig och Arvid igen och vi både vallade med hundarna, gick promenad och tog hem fårens studsmatta. Nu är fårens sommarhage redo för vintern!

Annonser

Vallkurs!

Idag har jag tränat för Karin S och jag fick två aha-upplevelser som jag måste skriva ner genast.

1. När man ska byta håll och svänga säg 90 grader i fråndrivning så måste hunden upp och stoppa fåren först så att de vänder. Sen visslar man tillbaka hunden så att den driver fåren i rätt riktning. Det går inte att vända fåren genom att hunden går rakt mot sidorna på fåren. Att jag aldrig fattat det tidigare?

2. Om hunden inte tar visslan så skrik inte ordet istället! Ge visselsignalen igen och gå ut och se till att den gör det du ville. Självklart när jag tänker efter.

Jag behöver också träna vidare så att Yeti blir säkrare på flankkommandona, träna på att gå ur balans och på sakta i framdrivningen. Annars, det tar sig! Hämten idag var mycket bättre, slätthunden Yeti blir väldigt frågande när landskapet gör att fåren inte syns och då vill han lösa det på sätt man inte får och skära.. Han lärde sig massor idag i den kategorin och hämtade sen fåren trots att han tappade dem ur sikte och var tvungen att passera knölig terräng, (dvs inte platt mark 😉). Idag vallade han inte till Karin i hämtet heller utan visste att han skulle till mig!

På det hela taget utvecklas han fint och är mer självsäker och mindre flamsig. Han driver otroligt mycket bättre och tar tag och jobbar framåt. I våras var han rädd för fåren efter att ha fått ett par smällar och nu står han kvar om en tacka stampar även om han blir lite osäker och tittar bakåt. I våras vände han och sprang. Mycket modig! Karin tyckte att han gjort stora framsteg i hur självsäker och trygg han ser ut och för sig!

Monster tränade också, men bara kort. Han uppförde sig bra och hämtade utan att stanna alltför kort och drev bra också. Han kände sig hemskt nedprioriterad som bara fick träna 15 minuter, men Yeti är ju i fokus. Nästa år ska vi banne mig ut på banorna!

Fåren har flyttat hem och hundarna har fått ett bord!

I förra veckan slog en varg 8 får bara ett par mil bort och efter detta syntes den ännu närmare. Det var ett skäl till att fåren fick flytta hem, bättre bete och skydd för storm och regn var ett annat. Det är skönt att ha dem hemma och veta att de har möjlighet att gå in i stallet om vädret blir riktigt dåligt och den höga granhäcken skyddar dessutom bra mot alla vindar utom de ostliga.

I helgen rev jag staketet mot min sandpaddock som jag hade så många agilitydrömmar om. En annan era. Idag är den igenväxt och får ingå i betet istället. Det gör att formen på hagen blir bättre för vallning också!

Vädret var så varmt och skönt i söndags att jag fick mycket gjort utomhus! Bland annat byggde jag ett bord till hundgården. Det är vårt gamla balkonggolv som fått nytt liv. Det där golvet har verkligen kommit till användning! Det är både golv och framsida till hundkojorna förutom det nya bordet!

Varför jag gillar nära föräldraskap

När jag ramlade in på nära föräldraskap och framförallt Petra Krantz Lindgrens bok Med känsla för barns självkänsla så kändes det som att komma hem. Jag skulle nästan kunna likna det vid en religiös upplevelse. Men vad är det som jag tycker är så bra? Jo det är några ståndpunkter som jag gillar extra mycket.

Barn gör så gott de kan

Denna tanke tycker jag är fantastisk eftersom den förutsätter att barn försöker så gott de kan i varje situation. Det går inte alltid bra, men då klarade barnet inte den situationen. Vad man kan göra som förälder då är att fråga sig själv och barnet varför och försöka underlätta nästa gång. Att tycka att barnet borde klara av situationen och därigenom skylla på barnet är ju meningslöst om barnet precis visat tvärtom.

Dessutom tycker jag att den tanken verkligen underlättar i mitt eget föräldraskap. Igår kväll kraschade Arvid eftersom han var både hungrig och trött. Jag kunde inte göra rätt i hans ögon även när jag försökte hjälpa honom men inget hade ju blivit bättre av att kräva att han skulle uppföra sig. Att då tänka att Arvid just då inte hade förmågan att uppföra sig eller förklara vad han egentligen ville hjälper mig att bara göra det han behövde – vara närvarande och trösta honom.

Relationen till barnet är den vuxnas ansvar

När man pratar om vuxnas ansvar uppstår ibland upprörda känslor eftersom man kan känna att föräldrarna skuldbeläggs. Men vad är alternativet? Jo att vi skuldbelägger barnen! Och, helt ärligt, känns det bättre att vi säger att det är barnets fel att det gick åt skogen? Barn, som saknar utvecklat konsekvenstänk fram tills de i princip blivit vuxna, ska de hållas ansvariga för alla konflikter som de inte är mogna att själva reda ut? Är det ärligt talat inte betydligt vettigare att den vuxna personen, med all sin livserfarenhet, är ansvarig för relationen med barnet och de konflikter som uppstår?

Jag tycker inte att den tanken skuldbelägger, jag tycker att den ger tröst. Den ger tröst till missförstådda barn som tagit på sig skuld som inte är deras att bära. Den ger tröst till mig själv när jag tänker på situationer när jag som liten inte klarade att reda ut det. Jag tänker att den skulden jag känner kanske inte var min och det är en skön tanke.

Behov är behov och inte samma sak som vad man vill ha

Ett av argumenten mot nf är att barn behöver gränser och att nf innebär fri uppfostran, helt gränslöst. Det är inte sant, nf innebär att se till att barnets behov uppfylls, inte nödvändigtvis vad barnet vill. Ibland är det samma sak, men inte alltid. Om barnet vill ha godis för att hen är hungrig är behovet att äta, men då äta mat, inte snask.

Om ett barn uppför sig illa vill man enligt nf se vilka behov som inte är uppfylla. Alla människor har ju behov som kärlek, fysisk kontakt och att bli sedd som en individ och får vi inte behoven tillgodosedda blir vi missnöjda och kanske beter oss illa. Kanske behöver vi prata med barnet om det är något vi behöver ändra på för att vardagen ska fungera lite bättre? Krockar familjemedlemmarnas behov kanske vi behöver kompromissa så det blir en okej lösning för alla?

Barn förtjänar samma respekt som vuxna

Vuxna har all makt över barn. Vi kan bestämma allt, avgöra om barndomen blir en tid med glada minnen eller en tid man helst vill glömma. Vi har makt att helt köra över barnen, skratta åt dem, håna dem och driva med dem. Men vi har också makt att sätta oss ner och lyssna, höra vad de säger och bekräfta deras känslor. Visa respekt för deras upplevelse av världen. Visa att de är viktiga och värda att lyssna på. Det är verkligen jättelätt att köra över ett barns känslor och därför tycker jag det är så himla viktigt att försöka låta bli.

De här är de största skälen till att jag gillar nära-tänket men det finns fler. Vad tycker du?

Ok hos logopeden

I förra veckan var Arvid dels hos logoped och dels på hörsekontroll. Anledningen var att Arvid inte pratade knappt alls på 2,5-årskontrollen och även om han börjat prata vid den extrainsatta kontrollen på BVC i somras så tyckte vi det kunde vara bra med en koll. Nu pratar Arvid massor, det har exploderat kan man säga. Det var ändå skönt att höra att Arvid låg strax över medel på ordförståelse för sin ålder och att han pratar helt normalt för sin ålder. Vissa uttal kan han inte, som sje – ljud, men det är väldigt vanligt att inte kunna det när man är tre år. Vi behöver alltså inte komma tillbaka, vilket är jätteskönt! Jag slipper gärna fler tider att passa, oavsett om det är till logoped, ortoped, veterinär eller annat.

Ett par dagar efter logopedbesöket var det dags för hörsekontroll. Jag har en hörselnedsättning som jag blev opererad för som barn. Jag gissar att det inte var ärftligt men man vet ju inte. Av de anledningen var det extra skönt att höra att Arvid hör alldeles utmärkt.

Arvid i Paris i april. Då satte han ihop ett adjektiv med ett substantiv för första gången och sa

Arvid i Paris i april. Då satte han ihop ett adjektiv med ett substantiv för första gången och sa ”blå buss”!

Amning skyddar mot bröstcancer!

I dessa bröstcancertider kan det vara intressant att veta att det finns forskning som visar att amning skyddar mot bröstcancer!

Detta är ett klipp från Amningsbloggen:

Den största studie jag sett på området publicerades i The Lancet 2002 och är en sammanslagning av data från totalt 47 mindre studier på 150 000 kvinnor i totalt 30 länder. Resultaten har sedan tolkats centralt och svaret är entydigt: För varje år en kvinna ammar minskar risken att drabbas av bröstcancer med 4,3 procent. Och effekten är ackumulativ så om en kvinna får tre barn och ammar vart och ett av dem i tre år så kan hon minska risken att drabbas av bröstcancer med närmare 40%. Slutsatsen som ges i denna studie är att den veritabla epidemi av bröstcancer som vi ser i västvärlden idag troligtvis beror på att kvinnor här föder för få barn och ammar dem alldeles för kort.

Även hos Sagogrynet kan man läsa om detta och mycket annat som rör amning.

Vad som är mycket intressant i sammanhanget är att denna information nästan aldrig tas upp! I artiklar om vad man ska göra för att undvika bröstcancer finns det i princip aldrig med att risken kan minska för varje år en ammar! Varför är det så? Är frågan om amning så infekterad att det inte går att nämna amning utan att någon bli kränkt?

Jag tycker att varje kvinna självklart ska bestämma själv om hon vill amma eller inte. Det har ingen annan med att göra. Men varför undanhålla oss denna viktiga information? Varför inte informera oss? Vi är ju ändå vuxna människor. Amningen minskar i västvärlden och kan vara en anledning till att bröstcancer ökar. Varför får vi inte veta detta? Passar denna fråga inte in i diskussionen om jämställdhet måhända? Det kan ju vara svårt att hålla igång en fungerande amning om kvinnan ska ut i arbetslivet innan bebis äter tillräckligt med mat för att klara sig på det medan mamman jobbar. Med denna otroligt snäva syn på amningen som finns i vårt samhälle så är det heller inte lätt att amma utanför normen. Vi ska helst amma spädbarn men absolut sluta vid 6 månader och att amma större barn än runt året anses vara äckligt. Men tänk att du vårdar dina bröst och skyddar dem mot cancer varje dag du fortsätter mata ditt barn? Visst är det fantastiskt?

Viktigt är att nämna att det alltså inte ÖKAR risken att inte amma, men att amma faktiskt minskar den. Varför står inte det med i alla faktarutor om bröstcancer??

Skogsknytte

Arvid gick på Skogsknopp våren innan han blev två och nu går vi på Skogsknytte som riktar sig till barn som är 3-4 år! Jag gick på Mulle när jag var liten och minns det som supermysigt och något som jag vill göra med Arvid också. Att göra frilufsiga grejer som barn tror jag dessutom gör att man får ett naturligare förhållande till naturen som vuxen och det behövs i vår urbana värld.

Jag tror Arvids favoritsysselsättning i skogen är att fika! Kanske för att jag brukar festa till det med varm choklad? Att äta smörgås och banan sittandes på ett sittunderlag av varm tovad ull och dricka varm choklad, det går verkligen inte av för hackor!

Vi lärde oss också om skräp och att man tar med sig det hem, vi gjorde ett klistrigt kort med löv och byggde en koja till gosedjur. Arvid var helnöjd och jag med. Tre tillfällen till ska vi hänga med Skogsknytte under hösten!

Lösenordsskyddad: Längtan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Energi ut och in

Just nu är inte en riktigt bra tid för mig, vissa saker stjäl otroligt mycket energi. Det är tur att andra saker ger energi annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Den största källan till glädje är ju min lilla familj. Arvid är som en egen liten sol som sprider energi till alla runt honom. Sen är det hundarna och vallningen som är så himla rolig just nu! Dessutom kräver vallningen ett sådant fokus att det är omöjligt att tänka en endaste tanke som inte har med får och hund att göra och det är en sådan vila för en stressad hjärna så ni anar inte. Och så hönsen, att gå ut till hönsgården och iaktta dem är väldigt avslappnande och lockar nästan alltid fram ett leende.

Jag har varit funktionär på en IK2-tävling idag, har suttit som skrivare till domaren hela dagen. Det var både roligt och lärorikt och jag hittade en hund som jag vill ska vara pappa till min nästa valp nån gång i framtiden. Hoppas det blir så!

När jag kom hem tränade jag mina egna hundar och fick ett genombrott vad gäller Monsters korta flanker. Han fuskar gärna där men idag tyckte jag att jag kom åt dem!

Yeti går från klarhet till klarhet, dels börjar han fatta visslan riktigt bra och dels går detta med styrning allt bättre! Att driva utan att tänka runt, att kunna ge korta flankkommandon utan att han tänker att han ska runt utan att han fortsätter att tänka framåt framåt, det är så skönt! Även i framdrivningen är han mer styrbar men där är vi långt ifrån klara. Det ska ju gärna sitta även om jag är 200 m bort..

Nästa år ska han banne mig bli godkänd och helst startad i IK1!

Zorro i ett nötskal

Något som nästan alltid får mig att le är hönsens interaktioner där deras personlighet syns. De är verkligen roliga djur!

Vår otroligt vackra svarta tupp Zorro har en minst sagt färgstark personlighet. Han är kaxig, brötig, dansar för hönorna och jagar dem när de inte vill, och han jagar småtupparna, framför allt Figaro. Putte har fullt upp med att hålla styr på denna ungtupp! Samtidigt är Zorro den förste att kasta sig fram om jag tar upp en höna eller kyckling så att den piper. Han attackerar inte men är bekymrad och dansar omkring och pratar för fullt tills jag sätter ner individen igen. Pratsam är han också, det kommer konstant ljud ur honom. Han kuttrar och kvittrar, lockar och pockar.

Frågan är om man ska behålla en tupp som stökar till i flocken som Zorro? Men han är bara 7 månader och jag tänker att han kan lugna ner sig en smula när hormonerna lagt sig. Vi får hoppas på det.

Här kommer en filmsnutt på när jag släpper ut hönsen på morgonen. Se hur Zorro muppar sig och hur Putte styr upp. Och på slutet en ståtlig dans för vackra Donna!